Det första vi köpte när vi för en herrans massa år sen flyttade in i vår första egna lägenhet var en frysbox. Den bodde i vår klädkammare i några år och fick till slut flytta ut när vi renoverade köket och satte in två frysskåp. (För vilket lägenhetskök behöver inte två frysskåp?)

Jag gillar frysboxar. På riktigt.

Förra veckan köpte mina föräldrar en halv ko och två renar. För att fylla frysen, inför vintern. Och jag vill också. Jag vill också ha kött och fisk och bär och hembakt bröd så att jag skulle klara mig i flera månader om det behövdes. Och kakor, hemskt hemskt gärna vill jag att det ska finnas kakor, i den där frysen.

Det är den där frysboxkulturen som finns i glesbygden. Den där man plockar bär och fiskar och bakar bröd i bagarstugan, och där man alltid har kakor att bjuda på när man får besök. Att lägga upp förråd för vintern handlade förstås om överlevnad, en gång i tiden. Idag handlar det nog till stor del om bekvämlighet och ekonomisk rationalitet. Men allra mest tror jag att det handlar om den där känslan av att ha, att samla på sig. Tillfredsställelsen i att att stoppa i påsar och burkar och skriva älgfärs på vita etiketter, och så lägga allt i fack och på hyllor. Och det är ordning och reda, förutom längst ner i botten, och när man öppnar locket så är det ett välordnat överflöd man ser.

Och vem gillar inte ett välordnat överflöd?

Tiden gick och vi använde vår frys allt mindre. Vår tidshorisont krympte, vi planerade för några dagar framåt och mer behövdes inte. Mataffären femtio meter bort hade så stora frysboxar att vår egen tycktes ge upp inför konkurrensen. Stadens logik tog över och vi inbillade oss att det var enklare så.

Men det är inte enklare så. Och det är definitivt inte bättre.

För om man vill kunna äta mat som kommer från skogen, sjön eller gården några mil bort, snarare än från fabriken på andra sidan landet, eller jorden, då kan man behöva lägga upp förråd. Än så länge är det nämligen ganska besvärligt att hitta sån mat. Men det blir lite, lite lättare om man kan lagra den själv, snarare än att lita till mataffärens stora frysar. Den borde rymmas där, den där maten, om man bara makade på den frysta pizzan och den färdiga pyttipannan. Men den finns där alltför sällan.

Och då har moderniteten gått varvet runt och vi är tillbaka nästan där vi började. I jordkällare och frysboxar.

Kanske har det till och med att göra med överlevnad, återigen.