Det är kallt den våren. Människorna går omkring på gatorna som små slutna musslor, hårda, kalla och lite hala. Man tittar misstänksamt på varandra. Vem hör vart? Vem hör vem? Vem kan man lita på? De med stjärnor på jackan vet man redan vilka de är, de är märkta. Det gör sorteringsprocessen lite enklare.

Sjuttio år senare, och det är varmt igen. Det är vägdamm och agave och på väg över gränsen så är det deras kroppar som offras i öknen. Det sägs att kriget står mot drogerna men knarket fortsätter skördas, och människorna med. Väl på andra sidan tänker de att det ska sluta, men det är där det börjar för i askan blir hotet om eld så mycket mer skrämmande. På väg till arbetet där de packar varor åt människor med papper i plånböckerna så möter de en blick som de ångrar att de mötte. Och när han ber om att få se deras pass så kan de inte visa några, och de vänder om men det är för sent. Elden, åter.

Ytterligare en vår, i ett land som slår sig för bröstet för att kriget aldrig släpptes in. Det är kallt igen. Det är kallt och människor tittar misstänksamt på varandra. Vem hör vart? Vem hör vem? Vem kan man lita på? Mot snön syns pigment i hud och hår så mycket tydligare. Och de möter en blick som de ångrar att de mötte. Och när han ber om att få se deras pass så kan de inte visa några. Och det glöder.