Är du en vinnare eller en förlorare? Kanske är vi alla förlorare?

Det kan man åtminstone förledas att tro när man läser tidningsrubriker om höstbudgeten.

Men tänk om det är precis tvärtom? Tänk om vi alla är vinnare, åtminstone i någon mån? Det syns i så fall inte alls i mediernas favoritlek peka-ut-grupper-och-ställa-dem-mot-varandra.

Att människor ständigt lyfts fram som vinnare eller förlorare baserat på ifall inkomstskatten blir två hundra kronor lägre eller fem hundra kronor högre, det är bedrägligt på ett sätt som jag tror att medierna själva knappast ens förstår.

För inte tror jag att det är utstuderat, illvilligt eller ens partibundet.

Det är bara enkelt, publikfriande och lätt att greppa.

När människors förändrade livsvillkor reduceras till att handla om hundralappar mer eller mindre i skatt så utgår det från – och återskapar samtidigt – en ordning där det gemensamma görs till ett aggregat av individernas plånböcker. I en sådan ordning får andra värden mindre plats – som att barn lär sig simma, att färre blir sjuka som en följd av arbetsmiljöproblem, eller att de som bor på ett äldreboende blir lite gladare eftersom personalen fick tid att hjälpa dem att duscha. Allt sådant som är svårare att mäta och värdera.

Samhället är komplext.

Livet är komplext.

Och förenklingar behövs ibland, för att göra det hela begripligt.

Men de där förenklingarna är inte neutrala, och det är det som jag tror att vi håller på att glömma bort. I vad som görs explicit och vad som inte görs det så finns det en ideologisk dimension som kanske är så djupgående att vi slutat att se den som ideologisk.

Museibesökare vinnare i höstbudgeten! Alla som lever i naturen vinnare! Skolbarn vinnare!

Är den pensionär som får en hundring mindre i månaden en förlorare, om hen samtidigt får lite bättre hemtjänst, en bättre fungerande kollektivtrafik och möjlighet att gå och bada i en kommunal varmvattenbassäng?

Jag skulle aldrig säga att hundralappar mer eller mindre in på kontot varje månad inte är viktigt att prata om. Det är klart att det är. Särskilt för den som kämpar med hyran och skjuter upp inköpet av vinterskor till barnen till nästa månad, och nästa, och nästa.

Men när vi ställer olika grupper i samhället mot varandra på det sättet så bör vi också vara medvetna om vad vi inte pratar om när vi utnämner vinnare och förlorare. Vilka dimensioner som vi prioriterar, och vilka som osynliggörs. För att inte tala om vilka grupper som överhuvudtaget ses som intressanta i sammanhanget, och vilka som inte nämns alls.

Och om vi ser den ideologiska dimensionen i detta sätt att tänka så kan vi kanske – med en hyfsad dos fantasi förvisso – försöka föreställa oss ett samhälle där hundralappar plus eller minus för den ena eller andra gruppen inte känns som det viktigaste att prata om varje gång det är dags för en ny budget. Helt enkelt för att det inte behövs.

Tanken är nästan svindlande.

Som universums uppkomst och bortre gräns, ungefär.

Den känslan tror jag säger det mesta om hur vårt samhälle idag ser ut, och hur vårt sätt att tänka sammanhänger med det.