…om trender, snobbighet och medelklassångesten

Om drygt två månader flyttar vi in i vårt hus. Som vi längtar!

Det bästa – eller jobbigaste, beroende på hur man ser det – det är att vi inte har några möbler. Ingen soffa, inget matbord, ingen säng, inga stolar. Allt som vi inte sålde av hamnade uppe i sommarhuset när vi flyttade till USA. Att inreda det där huset helt från scratch är ungefär det roligaste jag kan tänka mig just nu (faktiskt så roligt att jag stundtals får svårt att tänka på annat överhuvudtaget).

Men att köpa möbler till ett hus baserat på de bilder som man har av det, det är faktiskt inte så lätt. Eftersom det är leveranstid på det mesta så måste vi ju också se till att fixa det viktigaste nu så att det är på plats när vi får tillträde.

Turen har nu kommit till matplatsstolarna.

Och efter att vi äntligen nästan nästan bestämt oss för smutsturkosa Eamesstolar så klickade jag idag upp det här inlägget på underbara inredningsbloggen Mokkasin. Det handlade om smutsturkost.

Årets jävla trendfärg. (Från Nordsjö.)

Man försöker ju så gott det går inbilla sig själv att man liksom bara väljer sånt man gillar, att man inte alls bryr sig så mycket om trender. Det som är trendigt blir otrendigt sen och jag har ingen lust att byta stolar vart tionde år bara för att de är ‘ute’ (inte för att vi skulle göra det, men om jag omedvetet uppfattat att den där smutsturkosa färgen minsann är vad man borde ha i höst, ja då finns ju faktiskt också risken att jag om några år kommer att känna att smutsturkost är såååå 2014, det förstår ju jag också, och då kommer jag kanske inte att vilja dras med de där stolarna).

För övrigt:

Ja, så nu blir jag tveksam. Jag vill ju inte vara så där omedvetet trendstyrd. Men jag vill ju verkligen inte vara så snobbig att jag väljer bort något för att det är trendigt och ‘alla andra’ därmed har det. Det är faktiskt värre.

Ja, och så känner jag mig lite äcklig för att jag ens tänker på sådana här saker. Att jag ens får känslan av att ‘alla’ har en viss sorts svindyra stolar är ju – även om jag förkastar den för hallå, hur världsfrånvänd får man lov att vara – faktiskt ganska osympatiskt.

Jag är som Mickan i Solsidan.

Fast ännu värre, för jag förvandlar dessutom hela spektaklet till en slags reflexiv diskussion i en akademiskt fåfäng förhoppning att det liksom skulle legitimera det hela.

Och sen problematiserar jag det.

Och sen problematiserar jag att jag problematiserar det.

Aaargh.

…om frukosttrenden

Det är trendigt med frukost. Och det är väl inte så konstigt egentligen. Svenskar är generellt ett frukostätande folk och gillar att bo på hotell – just för frukostens skull.

Vi träffar ganska ofta vänner för att äta frukost ute, både här och när vi är i Sverige. Det är ett så himla bra sätt att hinna umgås när många har fullspäckade scheman.

Det bara skriker urban medelklass om det hela, förstås. Trettio-nånting-par med bostadsrätt och acnejeans och alla appleprodukter som finns, som tror sig leva så hektiska liv att de inte har tid att träffa sina vänner på mer… normala tider, över bryggkaffe och delicatoboll som vanligt folk.

Jo.

Och det blir värre.

För nu har vi hittat ett nytt favoritställe. En frukostrestaurang som serverar en amuse bouche före maten, med laxcarpaccio och bacon-och-ägg-pizza och de mest fantastiska ricottapannkakorna med citron på menyn. Ingen omelett, ingen eggs benedict, och ingen breakfast burrito. Då vet man. De vill vara lite Annorlunda. Lite Förmer.

Och det var de ju också.

Dessutom tog en av servitriserna hand om Harry medan vi åt, hon vyssjade och bar och vips hade han somnat i hennes armar. Ni kommer att komma tillbaka, konstaterade en annan medan hon hällde upp kaffe.

Det har hon nog rätt i.