…om rått kött och snygga omslag

Det går att ana en trend med vrålsnygga kokböcker stylade med rått kött.

Eller snarare – denna trend inom matfotografi är en del av en större trend i samhället. En som betonar naturliga råvaror, matlagning från grunden och rena smaker.

Och det passar förstås som hand i handske med hälsotrender som LCHF och stenålderskost. Men det bygger också på att den typen av klassisk matlagning som framhålls är ett sätt att särskilja sig som person. Genom att vispa sin egen hollandaise, köpa kyckling direkt från bonden och brygga ale i källaren så signalerar man att man är en person med smak, kunskap och samvete.

Dessutom visar man att man besitter något av det lyxigaste man kan ha idag – tid. Att laga sin egen pulled pork är inte särskilt svårt (faktiskt!), men det tar ju några timmar. Förvisso är det inte särskilt arbetsintensivt (man kan till exempel titta på Gossip Girl samtidigt), men det kräver ändå planering.

Fryst pytt på påse kräver inte särskilt mycket planering. Eller tid. Eller kunskap. (Eller smak?)

Samtidigt som det naturliga köttet blivit trendigt är vi på ett mer övergripande plan påtagligt avskärmade från själva råvaran. Visst, det är hippt att göra sin egen korv, men det är knappast något som genomsnittssvensken pysslar med en lördagseftermiddag. Färdigmald köttfärs, styckfrysta laxfiléer och kycklingklubbor i kartong är kanske ett steg närmare det naturliga köket (jämfört med färdiga köttbullar, fiskpinnar eller nuggets), men dessa produkter synliggör inte heller djuret.

Kött är både fint och icke rumsrent på samma gång (och det helt utan att ens blanda in vegetarianism och köttfri måndag-liknande initiativ). Och det är det som gör den nästan makabra matstylingen så kittlande. För den sätter fingret på det där motsägelsefulla som vi upplever när vi tilltalas av den glittriga och tillrättalagda ytan samtidigt som det råa köttet framstår som motbjudande.

Genom att kombinera det glättiga med det råa så väcks associationer som provocerar. Det är fel sak på fel plats, som antropologen Mary Douglas kanske skulle säga. Och därför känns det fel, smutsigt, eller äckligt.

Jag vet inte om den sortens bilder säljer, eller om de mest är avskräckande. Jag vet inte om kokboksläsarna funderar över dem som samtidsskildring, eller om det bara är ett läckert omslag. Men jag kan inte låta bli att känna fascination för de lager som man kan hitta i något så simpelt som några kokboksomslag, om man bara bemödar sig om det.

…om mat och identitet

Jag tycker om mat.

Äta, laga, leka, drömma.

Men ibland upplever jag att jag inte riktigt tillåter mig själv att göra det så som jag egentligen vill. All out. Eller all in. Eller hur man nu säger.

När vi ska bidra med en appetizer till grillfesten så fegar jag lätt ur och tar med nachos och salsa, för att det inte ska bli för märkvärdigt. För att vara lite lagom. För att inte våra vänner ska känna sig dumma. Eller kanske framför allt för att inte jag ska känna mig dum. När jag egentligen vill ta med gratinerad chèvre, fyllda kantareller eller havskräftor. Typ.

Du är vad du äter, har jag hört. Och på sitt sätt är det sant. Dels så bygger man förstås sin kropp med mat på ett fysiskt plan. Men jag tänker mer på den sociala aspekten.

Mat och identitet hör ihop. Från barndomen utvecklas vår smak, och vad vi som vuxna sedan föredrar att äta är knappast slumpmässigt. Man kan säga att våra matvanor är ett uttryck för var vi kommer ifrån – vilken generation vi tillhör, hur gamla vi är, vilket land (eller landsände) vi är födda i, vår ekonomiska status och så vidare.

Den andra sidan av myntet är att vi med våra matvanor sänder ut signaler om vilka vi är. Vad vi stoppar i varukorgen på mataffären och vad vi beställer när vi går ut på restaurang formar andras bild av oss och blir på så sätt ett sätt för oss att skapa vår identitet. Alldeles oavsett om det är medvetet eller inte.

På så sätt är mat aldrig neutralt. Och det är just därför det kan kännas lika fel att bjuda hem någon ny bekantskap på femrätters upplagt på varma tallrikar, som att bjuda dem på köpesköttbullar och snabbmakaroner som de får ta själva från spisen. Vad som faktiskt smakar godast är liksom inte poängen.

På senaste grillfesten blev det lite av en kompromiss. Tandpetare med melon, getost och prosciutto. Gott, superenkelt och lite roligare än nachos, men ändå ganska opretentiöst. Väl?

De tog i alla fall slut rätt snabbt.