Det är dags att skriva önskelista. Det tror jag att de flesta barn i Sverige gör inför julen.

Okej, jag kanske har fyllt trettio och hunnit skaffa två egna barn, men på julen så gills inte det. Om julen är barnens högtid så vill jag också vara barn. (Fast med vuxenglögg.)

Det där listskrivandet är en del i hur vi socialiseras in i det där begäret efter saker som är så grundläggande för vårt materialistiska samhälle. Genom önskningarna så lär sig barn hur man blir konsument. För det handlar inte bara om att önska i största allmänhet. Ofta är det tvärtom väldigt specifikt – det är medvetna och kräsna konsumenter som fostras.

Man vill inte ha vilken pryl som helst utan märke, färg, material, och så vidare anges i allt större utsträckning på de där listorna. Istället för att önska sig en mobiltelefon så önskar man sig en vit iphone 5 med största minnet och Marc Jacobs-skal. Kanske länkas till och med webbsidan där den kan köpas.

Hjälpsamt vägledande, visst.

Men ju mer detaljerade önskelistorna blir, desto mer liknar de inköpslistor.

Specifikationerna signalerar nämligen att det är noga exakt vad som ligger i paketen, och att det som faller utanför ramen inte heller är önskvärt. Det kan kanske vara okej att ge någon en slumpvis vald tröja, men inte om personen uttryckligen har listat tre tröjor med angivet märke, modell, storlek och färg. Att då komma med en helt annan tröja ger sken av att man medvetet struntar i mottagarens vilja – att man inte bryr sig eller att man tror sig veta bättre än personen själv. Oavsett vilket så blir det fel.

Och jag brukar ju skriva såna där långa och utförliga listor, det ska erkännas. Jag försöker intala mig själv att mängden önskningar är i all välmening – att den potentiella givaren mamma tomten ska få många förslag och att det hela på så sätt ska kännas mindre tvingande. Och att det ska bli mindre besvärligt att julshoppa med en lista i handen.

Men även om man kan resonera kring det hela, förklara, säga jag behöver ju egentligen inga julklappar, så signalerar den där listan något annat, i sig själv.

Men jag skriver aldrig någon önskelista förrän mamma efterlyst den minst tre gånger. Det gör väl ingen skillnad, egentligen, men det känns i alla fall lite bättre.