…om frukosttrenden

Det är trendigt med frukost. Och det är väl inte så konstigt egentligen. Svenskar är generellt ett frukostätande folk och gillar att bo på hotell – just för frukostens skull.

Vi träffar ganska ofta vänner för att äta frukost ute, både här och när vi är i Sverige. Det är ett så himla bra sätt att hinna umgås när många har fullspäckade scheman.

Det bara skriker urban medelklass om det hela, förstås. Trettio-nånting-par med bostadsrätt och acnejeans och alla appleprodukter som finns, som tror sig leva så hektiska liv att de inte har tid att träffa sina vänner på mer… normala tider, över bryggkaffe och delicatoboll som vanligt folk.

Jo.

Och det blir värre.

För nu har vi hittat ett nytt favoritställe. En frukostrestaurang som serverar en amuse bouche före maten, med laxcarpaccio och bacon-och-ägg-pizza och de mest fantastiska ricottapannkakorna med citron på menyn. Ingen omelett, ingen eggs benedict, och ingen breakfast burrito. Då vet man. De vill vara lite Annorlunda. Lite Förmer.

Och det var de ju också.

Dessutom tog en av servitriserna hand om Harry medan vi åt, hon vyssjade och bar och vips hade han somnat i hennes armar. Ni kommer att komma tillbaka, konstaterade en annan medan hon hällde upp kaffe.

Det har hon nog rätt i.

…om en sista måltid

Sista kvällen med Syster Yster. Imorgon far hon.

Jag ska inte säga att det blir tomt. Med två små barn blir det aldrig riktigt tomt, och definitivt aldrig tyst. Men det kommer att bli tråkigare, och jobbigare, och, ja, lite tystare blir det nog också. Och mindre god mat, misstänker jag.

Ikväll lagade hon en sista måltid till oss.

Vi önskade oss pilgrimsmusslor till förrätt, för det var alldeles för länge sen, som vanligt. Till det fick vi en blomkålspuré med tryffelolja, en rotfruktspytt (på rotselleri, palsternacka, morot, schalottenlök, portobello och citronzest), och serranochips. Och så en chardonnay till det. Och det var så gott att vi dog lite grann och sa det här borde vi äta oftare, men det kommer vi ju inte att göra. Om hon inte kommer tillbaka, snart.

Och sen åt vi en boeuf bourguignon som stått på spisen hela eftermiddagen. Och den smakade precis som en boeuf bourguignon ska göra, så där koncentrerat mustigt och lantligt men ändå elegant. Och det fick mig att undra lite över hur Julia Childs boeuf bourguignon smakar. Kanske borde vi leta rätt på receptet och testa, någon dag. Men den kan väl knappast smaka bättre än den här, ändå.

Nu blir det snart ost, och så portvin till det. Vi spenderade nämligen eftermiddagen med att prova dessert- och portviner hos några vintillverkare nere på stan. Och så köpte vi med oss några flaskor, så klart.

Det är ju ändå november.

Portvin hör till i november.

…om frysboxkulturen

Det första vi köpte när vi för en herrans massa år sen flyttade in i vår första egna lägenhet var en frysbox. Den bodde i vår klädkammare i några år och fick till slut flytta ut när vi renoverade köket och satte in två frysskåp. (För vilket lägenhetskök behöver inte två frysskåp?)

Jag gillar frysboxar. På riktigt.

Förra veckan köpte mina föräldrar en halv ko och två renar. För att fylla frysen, inför vintern. Och jag vill också. Jag vill också ha kött och fisk och bär och hembakt bröd så att jag skulle klara mig i flera månader om det behövdes. Och kakor, hemskt hemskt gärna vill jag att det ska finnas kakor, i den där frysen.

Det är den där frysboxkulturen som finns i glesbygden. Den där man plockar bär och fiskar och bakar bröd i bagarstugan, och där man alltid har kakor att bjuda på när man får besök. Att lägga upp förråd för vintern handlade förstås om överlevnad, en gång i tiden. Idag handlar det nog till stor del om bekvämlighet och ekonomisk rationalitet. Men allra mest tror jag att det handlar om den där känslan av att ha, att samla på sig. Tillfredsställelsen i att att stoppa i påsar och burkar och skriva älgfärs på vita etiketter, och så lägga allt i fack och på hyllor. Och det är ordning och reda, förutom längst ner i botten, och när man öppnar locket så är det ett välordnat överflöd man ser.

Och vem gillar inte ett välordnat överflöd?

Tiden gick och vi använde vår frys allt mindre. Vår tidshorisont krympte, vi planerade för några dagar framåt och mer behövdes inte. Mataffären femtio meter bort hade så stora frysboxar att vår egen tycktes ge upp inför konkurrensen. Stadens logik tog över och vi inbillade oss att det var enklare så.

Men det är inte enklare så. Och det är definitivt inte bättre.

För om man vill kunna äta mat som kommer från skogen, sjön eller gården några mil bort, snarare än från fabriken på andra sidan landet, eller jorden, då kan man behöva lägga upp förråd. Än så länge är det nämligen ganska besvärligt att hitta sån mat. Men det blir lite, lite lättare om man kan lagra den själv, snarare än att lita till mataffärens stora frysar. Den borde rymmas där, den där maten, om man bara makade på den frysta pizzan och den färdiga pyttipannan. Men den finns där alltför sällan.

Och då har moderniteten gått varvet runt och vi är tillbaka nästan där vi började. I jordkällare och frysboxar.

Kanske har det till och med att göra med överlevnad, återigen.

…om att ta helg

Och så blev det kväll, fredagkväll. Vi har grillat ribeye och vispat bea med den sista dragonen, och så blev det en tomatsallad med vitlök och fetaost till det. Och en cabernet sauvignon från Napa.

De kan sin cab sav i Napa.

Och sen Grey’s Anatomy. Vi har längtat hela veckan, nästan, efter att se de där kirurgerna operera. Det är nästan sjukligt. Men bra. Sjukligt bra.

Nu är det helg!

…om svenska smaker

Kanske är det höstluften, den som får oss att stänga altandörren och koka te och tända ljus om kvällarna. Kanske är det den som får mig att längta efter svenska smaker. Mat som jag åt när jag var liten.

Idag blev det köttbullar med gräddsås, potatismos och inlagd gurka. Och lingonsylt. Sån där söt färdigköpt, förvisso, men ändå. Lingonsylt. Och i måndags åt vi tacos. Inte mexikanska tacos som man äter på tacquerior, utan tvättäkta fredagsmystacos med grönsaker i små skålar och köttfärs med färdigköpt kryddmix (jodå). Och på söndag är planen palt.

Och paltkoma.

…om att ha privatkock

Om jag skulle skriva en lista över de viktigaste materiella sakerna i mitt liv så kommer nog mat högst upp. Om man nu överhuvudtaget bör klassificera mat som materiellt (jag hävdar bestämt att riktigt god mat kan framkalla nästintill utomkroppsliga upplevelser, joodå).

Så vi har skaffat kock.

Med två småbarn så kan det ju vara svårt att orka laga mer avancerade rätter än färdigköpta fiskpinnar. Så även om det kan tyckas dyrt med kock så är det ju helt klart värt det!

Närå. I wish.

Men med Syster Yster boende hos oss de senaste två månaderna så har vi ju faktiskt haft det så. Och jag kan ju säga det att omställningen till ett liv utan privat kock kommer att bli tuff.

Helt plötsligt måste vi vispa vår egen majonnäs, koka vår egen buljong, grava vår egen fisk.

Ja, ni hör ju.

…om att åka till Malibu en liten sväng

Nu drar vi till Malibu över dan. Det ska vara fint, har jag hört. Strand och klippor och hav och fina strandhus.

Men jag tänker mest på det där med maten, det måste jag erkänna. För det är ju det bästa med utflykter, att fika och äta lunch och så fika igen. Och så stupa med take-out i soffan när man kommer hem.

Jodå, det blir bra, det här.

…om recept

Oj vilken god sallad, kan jag få receptet, frågade en gäst på festen igår. Och jag visste inte vad jag skulle svara riktigt. Receptet?

Jag blev provocerad, kanske nästan lite förolämpad, när gästens förhoppning nog var att jag skulle känna precis tvärtom. Ganska galet egentligen. Så idag har jag och Syster Yster suttit i soffan och ätit överblivna cupcakes och funderat kring varför jag kände det så. Varför jag inte bara blev glad när jag förväntades bli glad.

Genom vad vi säger – och hur – så sänder vi signaler om vilka vi är, och vilka mottagarna är. Om vår identitet, vår personlighet, och om samhället vi lever i. Och i frågan om receptet så läste jag in saker om både gästen som ställde frågan, och om mig själv. Saker som provocerade mig.

För vem behöver receptet på en sallad med grovt skurna, rostade grönsaker? Det syns ju vad som är vad, kan man tycka. Morot, rödlök, sötpotatis. Och vad säger det om (det amerikanska) samhället när en på många sätt genomsnittlig trettioåring inte kan eller vill se ingredienserna med blotta ögat? Vad säger det om matkulturen?

Och kanske ännu mer provocerad var jag av vad frågan tycktes säga om mig.

För hur kunde hon förutsätta att jag lagar mat efter recept? En sallad, liksom. Ingen sufflé eller så.

Och jag har funderat på hur det går ihop att det säljs kokböcker som aldrig förr medan det anses som så mycket finare att freestyla i köket. Mat ska skapas, inte kopieras, lär Tore Wretman ha sagt. Och där ligger väl lite av nyckeln. Det kreativa är fint.

Jag googlade, för att se vad andra skrev om att följa recept. Ju duktigare man blir i köket, desto mer kan man laga mat utan recept, skrev någon på ett matforum. En annan menade att matlagning är en passion, och att den inte får utlopp när man följer instruktioner. En tredje sa det är rädslan för att misslyckas som gör att man lagar efter recept.

Och vem vill inte vara kreativ, kunnig, passionerad, modig?

När min kompis frågade efter receptet så förutsatte frågan att det fanns ett. Och att jag följt det. Och det i sin tur målade upp mig som någon som inte var så kreativ eller modig, åtminstone i köket. Och så vill jag ju inte ses. Förstås.

Samtidigt blir jag provocerad av mig själv.

Allra mest blir jag provocerad av mig själv.

För det finns något elitistiskt och ganska obehagligt i att förstå en vänlig människas fråga om ett recept såsom jag gjorde. Som om det vore något fel i att laga mat efter recept, följa instruktioner, göra som det står i boken. För det är det ju inte, förstås. Och jag använder ju också recept, ibland.

Fast inte just den här gången.

För det var ju Syster Yster som gjort salladen.

…om att ha pumpaparty

Vi har haft en så sanslöst trevlig kväll att vi är alldeles vimsiga, en sån där som man vill spara undan lite grann av i en fin glasburk, och ta fram och uppleva igen någon dag när man har tråkigt. En sån där kväll som man borde se till att ha lite oftare.

Vi har karvat pumpor och kladdat och skrattat och jämfört och nästan skurit av ett finger, och sen blev det omröstning så klart, och allas pumpor var så fina, så fina. Och så har vi ätit.

Framför allt har vi ätit.

Och jag älskar ju de där lite nördiga temafesterna, så det är klart att jag tog chansen att köra pumpa rakt av. Pumpa och höst, tända ljus och varm äppelcider med kanelstång så att hela huset luktade höstkalas.

Så här såg menyn ut:

Fördrink:
Varm kryddig äppelcider med calvados

Tilltugg:
Crostini med fikonfärskost, prosciutto och inlagd pumpa

Buffé:
Pumpasoppa med kokosmjölk, ingefära, lime och chili
Bröd med smör och ost
Ljummen sallad på rostade rotfrukter och pumpa, ruccola, ärtskott och pumpafrön, med en yoghurtsås med vitlök och mynta till
Grillade kycklingvingar
Grillad majs

Efterrätt:
Pumpacupcakes

Snacks:
Rostade nötter och pumpafrön med rosmarin och chili
Popcorn

…om lax med teriyakiwok

Vi brukar ju försöka köra måndagsmys för att starta veckan på ett bra sätt. Som fredagsmys, ungefär, men utan På Spåret då. Idag lagade vi vildfångad lax med en wok på grönsaker från utflykten till Farmer’s market i lördags. Och så en kall citrussås till det.

Vildfångad lax innehåller mer omega 3 än odlad. En sisådär 200 g per person kan vara lagom. Lax alltså, inte omega 3.

Man måste förstås inte köpa lokalodlade, ekologiska grönsaker, men om man kan så varför inte? Samtidigt som jag skriver det här så ser vi på en dokumentär om ekologisk odling. Bra mat ska vara en rättighet, inte ett privilegium, säger de. Idag körde vi på bok choy, paprika och sockerärter.

Eller vi och vi, förresten. Jag tittade mest på medan A fräste ihop dem med olja i en stor stekpanna. Sen hade vi (det låter bättre med ‘vi’, erkänn) i lite (färdigköpt) teriyakisås med sesamolja och ingefära, och slutligen lite sesamfrön.

Jag (inget ‘vi’ här inte) gjorde också en kall sås på creme fraiche och lime (saft och zest).

Gott blev det!