Vi är lite sjuka. Som vanligt, höll jag på att skriva. Men, det är vinter och vi har en tvååring på dagis och således är allt som det ska vara, om än inte som man skulle önska att det var.
Därför kurar vi ihop oss i soffan och tittar på avsnitt efter avsnitt av Mad Men. Där lever alla smått tragiska liv och det där sextiotalssnygga fungerar mest som en väldesignad kontrast till olyckan, vilket gör den lite lättare att stå ut med men samtidigt får den att framstå så mycket tydligare. Stundtals har jag svårt att titta. Vi får ta paus, andas lite emellanåt. För jag blir så beklämd av Betty och Peggy och Joan, och de patriarkala livsmönster som de kämpar med och emot.
Och det där illamåendet jag känner kanske inte bara beror på rotavirus, slår det mig.
