…om skollunch

En sak som är fantastisk i Sverige är att barnen får mat på förskolan och i skolan. Det är väl inte alltid bra mat, men på det stora hela skulle det kunna se betydligt värre ut.

Här skickar man med barnen lunch hemifrån. Det innebär att man som förälder kan se till att barnet får mat som man själv tycker är bra, och mat som man vet att hen äter, om det nu skulle vara så att man har ett kräset barn (inte är det väl bara vi som har en matvägrare hemma…?). Det ger en känsla av kontroll och ansvar.

Men det lägger också lunchkostnaden på familjerna istället för på skolan. Har man det svårt ekonomiskt så kan det göra det ännu svårare. Klasskillnader i matvanor slår igenom starkare, både när det gäller kostnaden generellt, men också när det gäller vilken sorts mat man äter och hur hälsosam den är.

I Sverige så vittnar familjer med knapp ekonomi om att skolluncherna är extra viktiga för deras barn. Ett ordentligt, lagat mål mat per dag. Gratis.

I Sverige lär man sig också att äta ‘allt’, och jag tror att det är lättare för barnen att prova nya saker när klasskompisarna äter samma sak. Om alla de andra barnen äter köttbullar så är det troligare att även barnet som aldrig velat smaka dem hemma faktiskt testar. 

Här är det lätt att snegla i kompisens lunchlåda. Och det är nog inte så kul att se en chokladbit där när man själv har med sig morotsstavar, kan jag gissa. Det kan skapa konflikter alldeles i onödan.

Däremot serverar vårt dagis frukost och mellis. Frukosten är bra – i fredags fick han bacon, mandarin och quesadilla. Knappast ekologiskt, men ändå ganska näringsrikt och betydligt bättre än sockrade flingor, till exempel. (Mandarinen kom i och för sig från deras eget träd, så den var nog helt obesprutad i alla fall.)

Men mellanmålen måste vi nog prata med dem om.

Ofta får de frukt, kex och ost. Det är okej tycker jag.

Men när jag kom och hämtade igår så satt några barn utomhus i en ring och sjöng, och för varje sång fick de en m&m. Godis! Och när Fabian var ledsen när jag lämnade för någon vecka sedan frågade de honom om han ville ha en kaka. Nej tack, sa han som tur var, och det var inte riktigt läge att prata mer om det just då, men det är verkligen inte okej. Någon födelsedag här och där kan de gärna äta cupcakes eller liknande, men att muta ledsna barn med kakor klockan nio på morgonen känns inte som en särskilt vettig strategi.

Därför tycker jag ändå att det för oss just nu är bra att vi kan skicka med Fabian mat som vi själva tycker är bra (i den mån han nu äter den…). Det är lättare än att försöka jobba för att förändra vad dagiset serverar. Vi slipper förhandla med dem om vad han ska äta till lunch. Istället är det upp till oss. Samtidigt så hade en sådan förhandling kring luncherna förstås också gagnat de andra barnen som går där, som också hade kunnat få bättre mat.

Imorgon ska vi i alla fall ta diskussionen om kakorna och godiset. Jag ser inte fram emot det.

…om färgglada industrikvarter, hemliga restauranger och kombucha

Vilken härlig dag vi har haft! Först tog vi en promenad bland industribyggnaderna. Jag tycker om gamla, slitna industrikvarter. Tycker om tycker om tycker om. Och jag gillar hur man hittar så mycket mer färg och form än vad man tänker sig ska finnas där.

Sen blev vi hungriga och hittade en hemlig restaurang som varken hade namn, meny eller gäster. Förutom vi och två personer till, som vi bjöd in till vårt bord. Vi drack kombucha (som är ett fermenterat te), åt gazpacho och panini, och tittade på cyklar och annat fint som trädgården var utsmyckad med. Sen fick vi komma in i köket och prata lite med kocken och få en snabblektion i kombuchabryggeri. Det måste nog provas på, det där.

Efter det provade vi lite vin på Santa Barbara Winery, och sen åkte vi och köpte varsin bit wagyu till middag. Och så drack vi upp den sista flaskan Alma Rosa pinot noir clone 667 från 2009. Jag sörjer den redan lite grann. Men det var en perfekt avslutning på en härlig dag och fina viner hör inte hemma i lådor i en lite för varm garderob. De hör hemma med wagyun. Och med mig.