…om att vänta på att springa

Jag har läst Born to run i veckan. Den handlar om löpning, helst långa distanser utan uppbyggda löparskor.

Såsom i begynnelsen.

Trots att den kanske inte var någon litterär njutning, boken, så blev jag mer och mer sugen på att springa för varje sida. Spring då, föreslog Syster Yster. Men man ska helst vänta sex månader efter en förlossning har jag hört.

Och det verkar ju logiskt, det med.

Istället får jag försöka passa på att gå mycket, i skor med tunn sula eller helt utan, för att vänja fötter och ben. Igår när vi promenerade så testade jag att tänka på foten. Sådär som man gör när man styrketränar – tänk biceps så får du bättre kontakt i biceps.

Bara för att se hur det kändes.

Och det gjorde skillnad. Faktiskt. Jag märkte hur jag började gå mer upprätt. Hur jag kände marken under mig. Hur fötterna jobbade. Hur bålen aktiverades. Det kändes bra.

Nu ska jag och Harry iväg och hajka med en grupp mammor. Och jag tror att jag skippar löparskorna faktiskt.

…om novembermörkret

Jag tycker om att kunna ha grillfest utomhus i november.

Varma koftor. Ljuslyktor. Rött vin. Och så musik med telefonen i en skål och ett barn som dansar gangnam style igen och igen och igen. Och grillad kyckling och coleslaw och fläskfilé och ugnsbakade körsbärstomater och skagenröra och salami och hembakta cheezits och cracker jack cupcakes med födelsedagsljus på.

Några hade sprungit maraton på morgonen och vi gjorde en deal. Om vi bor kvar här nästa år så ska vi springa, vi också. Halva, åtminstone. Jag får ont i knäna av bara tanken, men det ska väl gå, det med.

Och då ska vi ha grillfest igen, och äta cupcakes i mörkret och dansa.