…om män, kvinnor och föräldraledighet

Vi har pratat om det här förut, men det är viktigt så det skadar knappast att ta upp det igen. Faktum är att det nog är en av de allra viktigaste jämställdhetsfrågorna idag. Vi har kommit så långt, förändrat så mycket. Och ändå – ÄNDÅ – tar män ut ungefär 20% av föräldraledigheten och kvinnor ungefär 80% (på aggregerad nivå då). Det är ett symptom på att vi inte är där än, men det är också ett problem i sig, för det får återverkningar på så många områden.

Min man och jag har ju inte delat lika, inte p.g.a. lön utan snarare karriär och utlandsflytt (jag – en kvinna – har varit hemma nästan hela tiden). Jag kan hitta massor av förklaringar till varför vi gjort så, varför det är rimligt osv. Men inte inbillar jag mig att det inte har med kön att göra, för det är klart att det har.

Våra val påverkar också strukturerna i samhället på så sätt att de förstärker förväntningarna om att kvinnor ska vara hemma med barn och män ska göra karriär (vi bekräftar ju den normen). Det är inget som jag är stolt över (och inte min man heller, för den delen). Våra val är bara en droppe i ett stort vattenglas, men finns ändå där, i glaset, och tillsammans med alla andra de där dropparna så bidrar vi till att kvinnor får sämre karriärmöjligheter, lägre lön, osv.

Jag fattar inte varför folk blir sura när man påpekar det? Face it, liksom.

Sen är det klart att om man tittar på specifika heterofamiljer så kan det vara så att det är väldigt svårt att dela någorlunda lika, av olika anledningar.

Oftast nämns ekonomin, och att familjen inte har råd. Och det är förstås sant, ibland. Men knappast i alla de fall där det används som ursäkt. ‘Det går inte ekonomiskt’ har blivit en sån där grej man säger. Och det är inte så konstigt, det funkar nämligen jättebra på ett retoriskt plan. Det för bort ansvaret från individen och lägger det utanför familjen – på arbetsmarknaden eller kanske till och med på politisk nivå (och är det några som är tacksamma att skylla på så är det väl politiker).

Dessutom – och det kanske är den allra viktigaste anledningen till att ‘det går inte ekonomiskt’ funkar så bra som ursäkt – så är det väldigt svårt att ifrågasätta. Det ses nämligen som fult att fråga om inkomst, så det gör man helst inte. Att då ifrågasätta om det där med att inte ha råd verkligen stämmer, det blir en väldigt känslig grej.

Men jag tror att vi måste ifrågasätta.

Trevligt och inte alltför konfrontativt, men ändå ställa frågan. Hur stor skillnad gjorde det? Och hur kom de fram till det?

Min gissning är att väldigt, väldigt många inte ens räknat, åtminstone inte på ett sätt som faktiskt inkluderar alla aspekter både på inkomstsidan och utgiftssidan.

Och om frågan ställs lite då och då, alldeles oavsett hur trevligt och jag-är-bara-nyfiken-aktigt det görs, då kommer den där ursäkten att det inte går ekonomiskt att börja fungera allt sämre på en retorisk nivå. Det kommer inte längre att vara en ‘sån där sak alla säger’.

Och så småningom så kanske fler faktiskt räknar på det. Och ser att det inte alls nödvändigtvis är så stor skillnad som de tror.

Och då kanske de börjar välja annorlunda.

För lite mer läsning: Johan på Stökboet skrev bra om det här ämnet häromdagen, liksom Sanna. Och jag har tidigare skrivit om det bland annat här och här.

…om att värdera insatserna lika

En inställning som man ofta möter när man pratar jämställdhet i hemmet ser ut ungefär så här:

Vi har lite olika ansvarsområden i familjen, men det beror ju på att vi gillar och är bra på olika saker. Vi gör det vi båda mår bäst av och så länge vi är nöjda med det så är det ju bra. Vi värderar alla insatser lika – det är inte viktigare eller bättre att dra in pengar än att ta hand om barn och sköta hemmet. Det är viktigt att respektera varandra!

 Är det någon som tycker att det här inte låter bra?

Alla är ju nöjda, liksom.

Men frågan är vad som händer längre fram, både på strukturell nivå och i den enskilda familjen. Oftast är det nämligen så att den här inställningen innebär att Han jobbar mer och tjänar mer, medan Hon gör mer hemma och jobbar lite mindre, tjänar lite mindre. Det hänger ihop, kvinnors lägre löner, begränsning av arbetstiden och större insatser i hemmet.

Och vet ni vad det hänger ihop med mer?

Kvinnors lägre pensioner och svårigheter att få ihop ekonomin om mannen går bort eller de bryter upp.

Just synsättet att hennes insatser hemma är lika mycket värda som hans på jobbet klingar rätt falskt om man sen inte följer upp det i praktiken.

Visst kan man kapitalistkritiskt vända sig mot synsättet att pengar är ett rimligt sätt att mäta status, framgång, jämlikhet. Att andra värden borde spela minst lika stor roll. Det borde de kanske.

Men säg det till den som jobbat sjuttiofem procent i tjugo år för att få vardagen att gå ihop, som inte gått vidare i karriären för att det skulle vara för påfrestande för familjelivet, som en gång var sugen på att öppna affär men som inte orkade för det var ju så mycket annat, som städat och tvättat och diskat istället för att tjäna pengar.

Säg det till henne (för det är nästan alltid en kvinna) när hennes man dör och inkomsten inte längre räcker, och hon inser att möjligheterna att byta jobb, jobba mer, tjäna bättre, vid det laget är ganska små. Säg det till henne när de skiljer sig vid femtiofem och hon flyttar till en sliten hyrestvåa utan diskmaskin och med fläckiga tapeter för att banken inte beviljar lån för ensamstående med inkomster som hennes. Säg det till henne när hon är sjuttio och sitter där med sin låga pension.

Om man hävdar att man i familjen värderar olika insatser lika högt, då säger jag: upp till bevis.

Det allra minsta man kan förvänta sig då, det är att den som tjänar mer för över pension till den som tjänar mindre. Om den ena tar ut mer föräldraledighet eller går ner i tid så att hen därmed får en lägre inkomst så borde pensionsöverföring vara en självklarhet. Men också om den ena tar ett större ansvar hemma och på så sätt lägger mer kraft på hem och familj på ett sätt som går ut över karriärsmöjligheterna. Eller varför inte bara för en sådan enkel sak som att man inte tjänar lika mycket?

Men vet ni? Jag känner många som säger att det inte är så noga att dela precis lika där hemma, bara de värderar och respekterar varandra lika. Men jag känner ingen som sagt att de därför omfördelar en del av inkomsten från den som jobbar mer till den som tar mer ansvar hemma.

Det är när det börjar kosta pengar som det blir en förändring, konstaterade min pappa när tidningen uteblev för tredje dagen i rad och han vägrade åka och hämta ett friex på Posten utan istället fick Tidningstjänst att skicka hem den till oss med taxi. Och jag gissar att om kostnaderna för kvinnors lägre löner, deltidsarbete och obetalda arbete i hemmet på ett tydligare sätt också drabbade männen, så skulle viljan att arbeta för en förändring i samhället bli större.

Vad tror ni? Det finns säkert andra smarta saker som man också kan göra för att omfördela inkomst mellan partners – tipsa gärna i kommentarsfältet!