…om det jämställda paret

Nina klickade bort blogginlägget hon just läst. Det handlade om jämställdhet, om att kvinnor och män inte delade lika på sysslorna hemma. Fyrtiofem minuter mer per dag lade kvinnor ner, stod det. Men det kunde väl aldrig stämma?

De delade minsann alla sysslor lika, hon och Stefan.

Disken. Tvätten. Matlagningen. Städningen.

Eller, inte lika kanske. Men de hjälptes åt i alla fall. Om hon lagade mat så diskade han. Städade hon så tvättade han. Så var det inte alla par som gjorde!

Hon var glad för att han hjälpte till. Inte som Helenas man som kom hem från jobbet och förväntade sig ett dukat bord. Och som, när hon frågade om inte han tänkte diska, svarade att det hade de väl diskmaskinen till. Och så skrattade han åt sin egen fyndighet och gick iväg, till garaget eller teven.

Nej, hemma hos Nina och Stefan hjälptes de åt.

Varje onsdag veckostädade de tillsammans. Nina började direkt när hon kom hem från jobbet för att hinna plocka undan, så när Stefan kom hem hjälptes de åt att torka och dammsuga. På lördagarna tvättade de. Hon vaknade oftast tidigare på morgnarna så hon brukade starta en maskin eller två så var det gjort. Sedan hjälptes de åt att vika kläderna från torktumlaren när Stefan vaknat.

Och när de hade gäster på middag så var det Stefan som stod för matlagningen. Han vispade en grym béarnaise och fick alltid till köttet på grillen. Nina tyckte att det var lyxigt att kunna sitta och prata med gästerna medan hennes man fixade i köket, och det tyckte hennes vänner också. Hon brukade förbereda det mesta på eftermiddagen, skära upp grönsaker, marinera kött, göra efterrätt, duka. Sedan drog hon på sig en klänning och fönade håret, och så fick hon ett glas vitt vin i handen medan han rörde ihop såsen och grillade. Så var det minsann inte alla som hade det!

På vardagarna var det oftast hon som lagade maten, eftersom hon slutade en halvtimme tidigare. Men när Stefan kom hem brukade han duka, om inte barnen hade gjort det. Sedan diskade han medan hon plockade undan och gjorde i ordning barnen för kvällen. Så när klockan var åtta kunde de vara lediga tillsammans. Det var härligt, och hon tyckte synd om de par som inte hade det så!

Förutom på tisdagar och torsdagar förstås, för då tränade han och var tvungen att åka hemifrån klockan sju. Då fick hon ta både disken och barnen, men det var ju bara två kvällar i veckan. Dessutom behövde han den där träningstimmen eftersom han jobbade så hårt. Det var han värd, tyckte hon.

Nina kom ihåg när hon själv växte upp. Hennes mamma gjorde allt hemma. Så skulle hon aldrig ha det, hade hon sagt till sig själv, och där hade de ju lyckats riktigt bra.

Det hade blivit svårare när barnen kom, förstås. Det blev mer att göra och hon anpassade sig kanske lite mer än vad han gjorde. Det kom lite mer naturligt för henne helt enkelt.

Som det där med att plocka och städa. Han såg inte kaffefläcken på golvet, tänkte inte på smulorna på köksbordet. Då fick man ju förstå att han inte höll efter lika mycket som hon gjorde. De hade helt enkelt olika standard för vad som var rent. Det var faktiskt inte rättvist att bara hon skulle bestämma hur de skulle ha det. Det var rimligt att hon gjorde lite mer eftersom hennes krav var högre.

Sen var han ju så glömsk också. Hon kunde hålla saker i huvudet på ett annat sätt. De var helt enkelt olika. Hon visste när hans mamma fyllde år och kunde komma på bra presenter till alla i släkten. Hon tyckte att det var kul att påbörja julklappslistan redan i november och att kolla igenom butikernas extrapriser för att kunna passa på att köpa kycklingfiléer billigt. Hon hade koll på vilken dag det var simning på barnens scheman och när de skulle ha matsäck med sig. Det var ingen stor grej för henne, det satt liksom i ryggmärgen. Kanske var det genetiskt till och med, det där att hålla alla praktiska detaljer i huvudet samtidigt?

Och han jobbade så mycket. Han hade stort ansvar, koordinerade personal och tog svåra beslut hela dagarna. Och så tjänade han ju flera tusen mer än vad hon gjorde. Då var det inte orimligt att det var hon som strök skjortorna. På så sätt så bidrog hon ju också till hans lön! Det kändes bra att få bidra på det sättet, det gjorde dem mer jämlika tyckte hon.

Dessutom gjorde han så många andra saker, sådant måste väl också räknas? Han bytte däck på bilen vår och höst och det var han som hade satt upp de nya listerna i vardagsrummet i januari. Ja, han gjorde faktiskt nästan allt som hon bad honom om!

Han gjorde det han var bra på och hon gjorde det hon var bra på. Och det var ju så det skulle vara.

Hon kunde inte förstå folk som gnällde på hur de hade det hemma. Var de inte nöjda var det väl bara att gå? De fick faktiskt skylla sig själva som inte såg till att ordna det bättre för sig.

Hon tyckte synd om dem, faktiskt.

…om bra dagar

Plötsligt händer det.

Båda barnen sover, samtidigt, och det är dessutom varmt ute med solstrålar som når över taket ända fram till bästa läsfåtöljen. Fyrtiofem minuter, och sedan är jag som ny.

Sedan åker vi ner till stranden en sväng. Det är för kallt för att bada, argumenterar jag, men det går Den Lille inte med på, förstås. Inte bada, bara gå, säger han, och sedan står vi där i vågorna ändå, så att både shorts och tröjor blir blöta. Och så letar vi snäckor och ritar figurer i sanden, hela alfabetet ritar vi upp, och räknar pelikaner och pekar upphetsat på en flock delfiner som simmar förbi.

Och det är bara en helt vanlig torsdag i januari, och jag tänker att så här skulle det kunna vara jämt.

Om jag bara ville det.

…om livsavgörande beslut

De senaste dagarna har jag tänkt på livet. På var jag vill bo, vad jag vill jobba med, hur min bästa dag ser ut och hur jag ska göra för att fler dagar ska bli som den dagen.

På hur man ska veta vad man vill egentligen.

Jag blir så där ibland. Och då känner jag att jag måste veta allt nu nu nu, och att det måste finnas en målbeskrivning och en handlingsplan, så att allt blir precis rätt och inget steg tas åt andra håll än just det som jag specificerat i exceldokument och post-its på kylen.

Och jag kommer ihåg känslan när jag gick i nian och skulle välja vad jag ville läsa på gymnasiet. Och känslan när jag sen gick sista året där och skulle välja vad jag ville läsa på universitetet. Båda gångerna valde jag sådant som intresserade mig, men också sådant som kändes säkert. Tryggt. Breda utbildningar med gott om backup-alternativ, om jag skulle ångra mig. Och så toppade jag upp med extrakurser vid sidan av, för säkerhets skull.

Och nu känns det lite grann på samma sätt. Som om jag måste bestämma mig hur jag vill att livet ska se ut egentligen. Och jag undrar om de där breda vägarna har tagit slut nu. Om de delat sig tillräckligt många gånger.

Kanske måste man ändå välja till slut.

…om att bearbeta sina inre motsägelser

Jag tänker och skriver ganska mycket om snygga och roliga saker. Jag konsumerar, jag drömmer om att konsumera, jag uppfylls av känslan av att höra till när jag känner att jag gör eller ser ut på ett sätt som anses ’rätt’, och jag bekräftar den känslan och bidrar till att sprida de normer som den bygger på.

Samtidigt upptas en ganska stor del av mitt liv av mer allvarliga saker. Samhällsforskning, feminism, analys.

Och jag kämpar varje dag med att försöka sammanfoga alla de delar som utgör ett liv. Ibland går det, alltför ofta inte alls. Delvis beror det på de motsägelser som finns inom mig själv (och kanske är den här bloggen ett sätt för mig att bearbeta dessa motsägelser) men också på de motsägelser som finns i samhället på ett mer övergripande plan. De förväntningar och krav på hur man ska vara som aldrig går att uppfylla fullt ut eftersom de krockar med varandra.

Och jag tror att jag ett litet tag bara ska försöka att sluta försöka. För även om jag beundrar människor som mer aktivt kämpar emot, de som bearbetar och ändrar sina egna önskningar så att de överensstämmer bättre med de övertygelser som de har, så tror jag också att det måste finnas en plats för att vara precis så motsägelsefull som de flesta av oss är. Det måste få vara okej att baka cupcakes och önska sig en jättestor walk-in-closet med långa hyllor fyllda med skor och äta på Michelinrestauranger och läsa inredningsmagasin, och samtidigt kunna göra en feministisk analys utan att dess värde ska förtas eftersom ’riktiga feminister’ lever som de lär och gör upp med patriarkat, kapital och fördomsfullhet på alla plan i livet.