…om drömlivet

Jag läste någonstans – eller kanske var det någon som sa det till mig – att man ska fundera ut hur man vill att ens liv ska se ut, och sedan ska man bara börja vara en sådan person som har det livet.

Eller, om vi bryter ner det: man börjar med att tänka på sina dagar. Hur vill jag att de ska vara? Vad gör jag, vad känner jag, vad tänker jag? Vad äter jag, vad dricker jag, vad pratar jag om, och med vem?

Sedan försöker man bena ut vad det är för en person som har sådana där dagar som man tänker sig. Vad jobbar hen med? Har hen barn? Hur bor hen? Var? Och så vidare.

Sedan är det bara att börja vara den personen, eller åtminstone jobba för att bli det.

Easy-peasy.

Jag tänker mig till att börja med sovmorgon till nio, frukost framdukad på köksbordet när jag stiger upp (typ färskpressad apelsinjuice, blåbärspannkakor och en latte) och en hög med tidningar som tar mig två timmar att ta mig igenom.

Vad är jag för person då? En nutida Marie-Antoinette?

Det blir lätt det här.

…om fler saker som tvååringar gör

Några fler saker vi kanske borde ta till oss:

- Spring överallt. Från sovrummet till köket, från köket till vardagsrummet.
- Eller gör hoppsasteg. Det gör vilken promenad som helst roligare.
- Säg hej till alla du möter.
- Sjung. Högt.
- Gå och lägg dig i tid på kvällarna.
- Cykla bara för att det är roligt.
- Strunta i om kläderna matchar.
- Var tydlig med vad du vill.
- Säg nej lite oftare.
- Ät bara sånt som du tycker är gott.
- Sov eftermiddagslur om du är trött.
- Skratta mera.

…om bra dagar

Plötsligt händer det.

Båda barnen sover, samtidigt, och det är dessutom varmt ute med solstrålar som når över taket ända fram till bästa läsfåtöljen. Fyrtiofem minuter, och sedan är jag som ny.

Sedan åker vi ner till stranden en sväng. Det är för kallt för att bada, argumenterar jag, men det går Den Lille inte med på, förstås. Inte bada, bara gå, säger han, och sedan står vi där i vågorna ändå, så att både shorts och tröjor blir blöta. Och så letar vi snäckor och ritar figurer i sanden, hela alfabetet ritar vi upp, och räknar pelikaner och pekar upphetsat på en flock delfiner som simmar förbi.

Och det är bara en helt vanlig torsdag i januari, och jag tänker att så här skulle det kunna vara jämt.

Om jag bara ville det.

…om livsavgörande beslut

De senaste dagarna har jag tänkt på livet. På var jag vill bo, vad jag vill jobba med, hur min bästa dag ser ut och hur jag ska göra för att fler dagar ska bli som den dagen.

På hur man ska veta vad man vill egentligen.

Jag blir så där ibland. Och då känner jag att jag måste veta allt nu nu nu, och att det måste finnas en målbeskrivning och en handlingsplan, så att allt blir precis rätt och inget steg tas åt andra håll än just det som jag specificerat i exceldokument och post-its på kylen.

Och jag kommer ihåg känslan när jag gick i nian och skulle välja vad jag ville läsa på gymnasiet. Och känslan när jag sen gick sista året där och skulle välja vad jag ville läsa på universitetet. Båda gångerna valde jag sådant som intresserade mig, men också sådant som kändes säkert. Tryggt. Breda utbildningar med gott om backup-alternativ, om jag skulle ångra mig. Och så toppade jag upp med extrakurser vid sidan av, för säkerhets skull.

Och nu känns det lite grann på samma sätt. Som om jag måste bestämma mig hur jag vill att livet ska se ut egentligen. Och jag undrar om de där breda vägarna har tagit slut nu. Om de delat sig tillräckligt många gånger.

Kanske måste man ändå välja till slut.

…om livskvalitet

En allmänt ställd fråga om livskvalitet och vad som gör att man vill bo på ett visst ställe väckte diskussioner här hemma i helgen.

Och det är ju himla svårt det där.

Jag ser hemma på många ställen, samtidigt som jag inte vet om jag vill bo på just de ställena, i längden, av olika anledningar. Och just nu känns det som att allt det där – alla de där funderingarna och livsvalen – ställs på sin spets. A söker jobb lite överallt och varannan dag vill vi flytta hem till Sverige och varannan dag säger vi kanske vi kunde stanna här.

Och jag har så länge sagt att vi aldrig kommer att flytta hem hem igen. Jag skyller på jobb, men det är egentligen så mycket mer som gör det. Jag har vant mig vid den där småurbana miljön, med schyssta restauranger, utställningar, teaterföreställningar och fikor på stan, och jag vet inte om jag har vett nog att avstå det. Och så är det ju karriären, som inte bara handlar om var arbetet finns – det är 2012 och jag kan teoretiskt sett jobba var jag vill – utan kanske snarare om de där kreativa miljöerna, som får en att vilja lite mer, orka lite längre, sikta lite högre. Som får det att kännas meningsfullt, roligt, viktigt.

Kanske kan man skapa de där kreativa miljöerna själv, men jag vet inte om jag orkar. För jag vet ju var de finns, och då är det enklare att bara söka sig dit, till de där människorna som lyfter en.

Men så är det ju det där med barnen. Att ge dem tryggheten att vara omgiven av släkt var de än ser, att växa upp någonstans där gatorna är trygga, där det finns många, många som ser dem, och där de kan vara nära naturen.

När ens tvååring svarar farmor på frågan vad han önskar sig i julklapp, då gör det saker lite mer komplicerade än de var förut.

…om att vilja spara smaker

Ät efter säsong, läser jag. Då är grönsakerna goda, näringsrika, billiga och mer miljövänliga.

Och då tänker jag att beroende på var man bor så kan det innebära att man under sex månader mest äter… typ snö.

Och jag måste nästan nypa mig i armen ibland – inte för att kolla så att jag inte drömmer, utan tvärtom. Jag glömmer nästan bort hur det var att inte kunna köpa aubergine som skördades i morse. Att som idag kunna gå på farmer’s market och smaka små bitar av nyplockade äpplen och persikor och nektariner för att kunna välja dem som är godast – det är så lätt att vänja sig vid. Och tänka att det är så det är, och ska vara, alltid.

Sen åker jag hem hem, där det bara finns en liten liten hylla med ekologiska grönsaker på mataffären (men elva sorters halloumi – det gäller att prioritera, antar jag). Och då ryggar jag tillbaka inför själlösheten i tomater som besprutats och konstgödslats och skördats alldeles för tidigt och transporterats över hela världen. Och som inte smakar någonting nästan. Är det någon idé med tomater då?

Och så tänker jag att jag måste njuta mer. Passa på.

Som om man kan spara smaker. Som om man – om man äter tillräckligt många persikor direkt från trädet – kan klara sig utan sen.

Det vet jag inte om jag kan.