…om Åren i Paris

Ikväll var det bokklubb hemma hos Jen, med kalvgryta, vin och girl scout cookies.

Vi pratade om The Paris Wife, av Paula McLain (på svenska heter den Åren i Paris).

Jag har flera gånger försökt formulera vad den handlar om, när någon frågat mig. Och varje gång börjar jag med att säga att den handlar om Ernest Hemingway. Sedan ändrar jag mig – den handlar om hans fru, Hadley. Och sedan ändrar jag mig igen. Den handlar om Hadley, men Hadleys liv kretsar kring Hemingway. Hon handlar om Hemingway och därför gör boken det också. För henne, men också för oss som läser boken så är det på något sätt ändå Hemingway som står i fokus. Hemingway och hans skrivande. Hadley är intressant och sympatisk och det är lätt att gå upp i hennes öde. Men hennes öde handlar om Hemingway.

De möts i Chicago, gifter sig och flyttar till Paris, och det är där Ernest börjar skriva på riktigt. Romanen är en fascinerande teckning av 1920-talets parisiska bohemliv, där konstnärerna levde liv som var frigjorda på flera plan, men som i slutändan ofta skapade konflikter och olycka – även för Ernest och Hadley. Dialogen är stark, och my God vad jag skulle vilja vara med på några av de där salongerna och festerna där vänskap och kärlek och litteratur tycks flyta ihop, med hjälp av en hel del franskt vin.

Det är en vacker bok. Vacker och sorglig och alldeles underbar. Lite gammaldags romantisk i språket, och elegant, tight och utsvävande på samma gång. Fortfarande flyter meningarna och orden liksom runt i mitt huvud, och bildar nya. Jag vänder och vrider på dem, ser hur de återkommer genom berättelsen på ett sätt som bygger upp handling och stämning på ett särdeles elegant sätt.

Och så bara måste jag läsa Hemingway nu också, förstås.

…om att starta en bokklubb

Jag och några kolleger på jobbet hade en bokklubb för några år sen och jag saknar den. Det var bra att motiveras att läsa lite skönlitteratur som omväxling, för jag fastnar lätt i känslan av att jag inte förtjänar det om jag inte läser en massa teoretisk litteratur först. Och så blir det ingenting, istället. Det var också roligt att kunna diskutera böckerna och lyfta läsupplevelsen ett snäpp. Som ett lite gladare seminarium, hemma, med te och kakor.

Och att starta något liknande igen, här, står ju med på min 30-lista.

Så nu håller jag på att dra igång en bokklubb med några kompisar. Med vin och mat istället för te och kakor, men annars ganska likt. Det är ju egentligen rätt okomplicerat sånt där, man ses och pratar om det man läst helt enkelt.

Den stora frågan är förstås vad man ska läsa.

I Uppsala läste vi mest feministiska romaner, eller sådana som var intressanta att diskutera ur ett feministiskt perspektiv. Vi läste Maria Svelands Bitterfittan, Erica Jongs Rädd att flyga, Natsuo Kirinos Fri, Joyce Carol Oates Svart flicka, vit flicka och Anna Gavaldas Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans. Och en hel hög med andra böcker, förstås.

Jag tror inte att mina hemmafrukompisar är så intresserade av det.

Och det är svårt att föreslå böcker för andra. Dels för att jag läser mindre än jag skulle vilja, och inte riktigt hänger med när det gäller nytt och bra. Men också för att vad man läser säger något om vem man är. Vad man har i bokhyllan signalerar att man är en viss sorts person. Det är inte för inte som det är intressant att kika i bokhyllan när man hälsar på hemma hos någon för första gången.

En bekant till mig berättade en gång att hon varit på dejt hemma hos en kille och det visade sig att han hade hela bokhyllan full av Tom Clancy.

Det blev ingen andra dejt.

Så det finns helt klart göra-bort-sig-potential i att välja böcker. För enkel litteratur känns poänglös i en läsecirkel, men för tung litteratur riskerar ju att skrämma bort folk.

Vågar någon föreslå en bok som vi kan börja med?