Tag Archives: legitimitet

…om sjukskrivning, legitimitet och akademiska konferenser

Posted on by
3,478

Konferens.

Den akademiska motsvarigheten till semester.

Man får lyssna på spännande föredrag, träffa sina idoler, och så får man prata om sin forskning om och om igen.

Det blir inte så mycket bättre än så.

Men just när jag sitter på tåget och försöker få ihop de sista bilderna på min presentation som är om… tre timmar, så känns det kanske inte så himla roligt. Nå, det kommer att gå bra, det brukar det ju göra.

Men jag tänkte att det kanske skulle hjälpa att berätta för er vad det är jag egentligen gör, för jag vet inte om jag har gjort det riktigt? (Det här inlägget är dessutom utmärkt prokrastinering, det erkänner jag villigt…)

Så.

Min forskning handlar om sjukskrivning och hur sjukskrivningens legitimitet ständigt förhandlas när man interagerar med andra. Jag tittar på samtal, för att se vad det är som händer på en detaljerad språklig nivå, vilka resurser vi använder och så vidare, när vi pratar om sjukskrivning (eller när sjukskrivna personer pratar om helt andra saker).

Poängen är att vi när vi interagerar med andra producerar normer, producerar kultur, producerar strukturer. Genom att titta på interaktion så kan vi se hur det går till. När det gäller sjukskrivning så kan vi också få en ökad förståelse för vad situationen som sjukskriven innebär, och hur dess legitimitet kan förstärkas eller undergrävas. Det är viktigt att förstå det här bättre, bland annat för att sjukskrivning idag knappast är en självklarhet när man är sjuk, och till stor del bygger på hur sjukdomen och arbetsförmågan presenteras, både gentemot läkaren och gentemot handläggaren på försäkringskassan.

Så det är vad jag gör i stort sådär.

Den studie som jag ska presentera idag har ett lite snävare fokus och handlar om hur långtidssjukskrivna kvinnor som spenderar en stor del av sin tid i hemmet förhandlar sjukskrivningslegitimitet när de pratar med varandra om hushållsarbete som de gör.

En kvinna som är hemma en stor del av dagen, kan vara där när barnen kommer hem från förskola eller skola, planerar måltider, sköter tvätt och städning, och dessutom har en utsatt situation ekonomiskt och kanske är beroende av sin partner för sin försörjning, påminner på många sätt om en hemmafru.

Att ses som en ’slags hemmafru’ kan vara ett problem både för att det inte är riktigt socialt accepterat i Sverige med den jämställdhets- och arbetsideologi som vi har, men också för att det undergräver sjukskrivningens legitimitet. (Om du nu kan städa, varför kan du inte ha ett städjobb? Du kanske bara vill vara hemma och pyssla om hemmet och familjen och varför ska du ha sjukpenning då? – inte mina invändningar så klart, men potentiella invändningar från andra, eller från samhället, som kvinnorna i studien förhåller sig till.)

Det jag tittar på är alltså hur de pratar om det hushållsarbete som de gör på ett sätt som inte utmanar sjukskrivningens legitimitet.

Eftersom kön är relevant här så tittar jag dessutom på hur kön förs in i diskussionen (eller görs relevant).

Det är intressant hur kön och jämställdhet kan fungera som en resurs i sammanhanget: hennes hushållsarbete sätts i relation till hans hushållsarbete eller yrkesarbete (ja, personerna i studien verkar leva i heterorelationer, vad jag kan se). Det hon gör blir då mindre problematiskt, eftersom det framstår som mindre i omfattning och moraliskt berättigat. Det verkar också vara viktigt att föra in kön och jämställdhet på rätt sätt, så att det inte verkar som att kvinnan gör ’för mycket’ i jämförelse med vad mannen gör – då ifrågasätts situationen både ur ett jämställdhetsperspektiv och i relation till sjukdomen.

Humor är också viktigt här.

Humor gör det möjligt att prata om de här sakerna utan att det blir problematiskt. När någon efter en utläggning om bakning katergoriserar sig själv som ’värsta hemmafrun’ följt av en smiley, görs den problematiska kategoriseringen explicit, samtidigt som det driver med den, tar avstånd från den, visar att – jag vet att jag skulle kunna ses så, men jag är förstås inte en hemmafru på riktigt.

(Det finns tyvärr inga män i mitt material, men jag skulle gärna vilja titta på liknande saker när det gäller män, eftersom det som de har att förhålla sig till sannolikt ser ganska annorlunda ut.)

Nej hör ni. Nu måste jag göra klart den där presentationen.

Konferensdag.

Och solen skiner.

Det blir kul, det här!

…om att länka till forskning (eller inte)

Posted on by
860

Igår skrev jag om hur vetenskapliga referenser tycks användas och efterfrågas allt mer på bloggar och forum.

Själv använder jag sällan eller aldrig referenser till vetenskapliga studier när jag skriver här.

Huvudanledningen är ganska enkel – jag vill att bloggandet ska få vara en annan sorts skrivande, ett lite friare skrivande. Mina texter här är inte vetenskapliga texter. Ville jag att de skulle vara det så skulle jag nog inte heller publicera dem här, utan i vetenskapliga tidskrifter. Då skulle de också se ganska annorlunda ut.

Men den här bloggen, liksom de allra flesta bloggar jag läser, är en personlig blogg. Jag skriver om sådant jag är intresserad av, sådant jag tänker på, sådant jag tycker är viktigt. Utgångspunkten är alltid mitt eget perspektiv. Så tror jag att det är för de flesta som bloggar.

Ofta finns det inslag av analys i det jag skriver. Och visst bygger det i någon mening på vissa teoretiska utgångspunkter. I inlägget om referenser som jag skrev igår utgick jag exempelvis från diskursiv psykologi. Men – man måste inte ha läst diskursiv psykologi för att hänga med på vad jag säger. (Hoppas jag.) Antingen tycker man att analysen är intressant och rimlig eller också gör man inte det. Lyckas jag inte övertyga så torde min poäng inte vara tillräckligt tydligt framförd, eller så har jag missat något. Det är inte hela världen.

Sedan finns det förstås tillfällen där jag sätter ner foten kring hur jag uppfattar att något ’är’. Typ att kön som kategori är viktig för att förstå till exempel ’näthatet’. Det är förstås också en slags analys, som grundar sig på vad jag ser runt omkring mig. Det är en beskrivning av hur jag uppfattar att något hänger ihop, och det ska läsas precis så. Det ska inte läsas som att jag anser det bevisat att det är det enda relevanta sambandet, eller ens att jag nödvändigtvis tagit del av studier som visar på att sambandet finns.

Det är förstås inte fel att referera till studier om man vill och kan det. Det kan till exempel hjälpa andra att hitta till aktuell och bra forskning. Men det finns också problem med ett växande uttalat eller outtalat krav på vetenskapliga ’belägg’ för observationer och ställningstaganden som görs av privatpersoner i sociala medier. De problemen gör att jag faktiskt ibland undviker att komma med källhänvisningar även när jag har dem tillgängliga, eftersom jag inte vill bidra till att förstärka de tendenser som jag ser.

Det handlar om att ’krav’ på referenser gör steget att börja skriva så väldigt stort. Det verkar exkluderande, och riskerar att i onödan stänga ute människor från det offentliga samtalet.

Dels tar det en väldig tid att läsa studier och länka. Den tiden lägger åtminstone jag hellre på annat. Skulle jag känna mig tvingad att länka till studier i varje inlägg så skulle jag nog välja att inte blogga. Jag misstänker att det gäller för fler än mig.

Men man måste också ha tillgång till vetenskapliga tidskrifter. Det är det i princip bara studenter och anställda vid universitet som har. Man måste även kunna förstå och bedöma vetenskapliga studier inom ämnet, vilket torde innebära högskoleutbildning och ofta också en forskarutbildning i bagaget.

Det blir nog inte så många diskuterande samhällsbloggar kvar då, misstänker jag.

Det fina med bloggvärlden är ju annars att den låter alla säga sitt. Gillar man inte vad som skrivs kan man starta sin egen blogg, ge sina egna perspektiv.

Ärligt talat: vill jag läsa forskning så gör jag en litteratursökning. Diskuterande texter på bloggar läser jag för att det är intressant att ta del av andras tankar kring olika samhällsfenomen. Det ger mig väldigt mycket på ett personligt plan. Ibland är det givande när någon länkar till olika studier – visst – men när det börjar ställas krav på att man ska göra det för att ‘tas på allvar’ i det man säger, då tycker jag att det gått för långt.

…om att ha belägg

Posted on by
625

Det är intressant att observera hur vi interagerar på nätet – hur det har utvecklats och fortsätter att utvecklas. Diskussionen om ’näthat’ som väcktes efter Uppdrag Gransknings program har satt fingret på en sådan tendens – otrevligheter, ovårdat språk och hot.

En annan tendens som jag tycker mig kunnat se under de senaste åren är att man allt oftare förväntas belägga det man säger med någon slags vetenskaplig referens. På vissa forum så kan det vara svårt att säga något alls om man inte samtidigt länkar till en vetenskaplig studie i ämnet. Och läser man bloggar som på något sätt berör kön så kan man inte undgå att i kommentarsfälten regelbundet se efterlysningar av studier som stöder det som sägs. Vad kan du hänvisa till för forskning på det då? Vad är det som säger att kvinnor har lägre löner än män? Det tror jag inte på om du inte kan säga vad du grundar det på!

Hur många gånger har du hört någon säga eller skriva forskning visar att…? Anledningen till att folk säger så är att forskning har en hyfsat stark position i samhället. Forskning antas som regel presentera objektiv kunskap; att säga ’hur saker är’.

När man hävdar något och knyter det till forskning så bygger man aktivt upp en trovärdighet i det man säger. Man signalerar på olika sätt att det man säger är riktigt, eftersom a) andra har sagt samma sak, b) dessa är högutbildade personer som antas särskilt lämpade att uttala sig, och c) det de säger har noga prövats vetenskapligt.

Samtidigt signalerar man genom referenserna att man själv a) är insatt i ämnet, b) har tillräcklig utbildning och kompetens för att läsa forskningsrapporter och dra slutsatser av dem, c) är noggrann och en person som bemödar sig om att säga sådant som är korrekt och ’bevisat’ snarare än att ’bara tycka’.

Den legitimitet som forskningen som regel åtnjuter åberopas alltså för att i sin tur skapa legitimitet för det man själv säger och den man är.

Ibland tycks de vetenskapliga referenserna fungera som slagträ – de är något att drämma i huvudet på folk. Där ser du! Det kan vara mer eller mindre effektivt beroende på sammanhanget. Följer man diskussioner kring omtvistade ämnen (typ LCHF eller jämställdhet) så kan de ibland utvecklas till någon slags strid med vetenskapliga referenser som vapen. Segrande ur diskussionen går den som hittar flest eller bäst referenser, snarare än den som kan uttrycka sin ståndpunkt på ett i övrigt mer övertygande sätt.

Men det implicita eller uttalade kravet på vetenskapliga referenser kan i sig också utgöra ett slagträ i en diskussion. Om den som skriver något i ett omtvistat ämne inte belägger sina ståndpunkter genom att hänvisa till vetenskapliga studier så kan det relativt enkelt vändas till dennes nackdel. Det kan man se i en del bloggars kommentarsfält, där det läggs ett stort ansvar på bloggskribenten att redogöra för sina källor. Vad grundar du det där på? Kan du ge några referenser? Länka några studier! Att påpeka avsaknaden av referenser tycks i sig kunna fungera som ett motargument i dessa miljöer.

Om det är så att den som skriver inte vill (eller kan, eller har tid att) referera till vetenskapliga studier, så riskerar det att tas för att det inte skulle finnas stöd för vad hen säger, vilket i det här sammanhanget underminerar skribentens legitimitet. Att ropa efter referenser är därför ett ganska smidigt sätt att locka in någon i en fälla: antingen kommer du inte med några referenser och då tänker vi inte ta något du säger på allvar, eller också får du lägga timmar på att hitta rätt studier att hänvisa till, istället för att lägga tid på sådant du själv tycker är viktigt.

Ropet efter referenser är också tämligen idiotsäkert som strategi i många sammanhang. Det duger nämligen sällan att svara ’men du själv då?’ och möjligheten att vända på steken är därför inte så stora, åtminstone inte utan att först själv göra en rejäl arbetsinsats. Den kritik som en fråga om referenser ofta rymmer kan dessutom nästan alltid bortförklaras med att man ’bara är intresserad’, om den ändå skulle utmanas.

Känner ni igen något av det jag beskriver här? Har ni själva skrivit något och bemötts med att avkrävas länkar till vetenskapliga studier? Hur såg ni på det och vad hände sen?