När vi är tillsammans, är vi verkligen tillsammans då?

Jag vill inte att mina barn, när de tänker tillbaka på sin barndom, ska minnas mig från näsan och upp:

Vi lever en allt större del av våra liv framför skärmar.

Laptop, surfplatta, mobiltelefon. Tv:n har ironiskt nog blivit den skärm som man tittar på minst. (Kanske delvis för att man samtidigt som man tittar på tv även twittrar via mobilen eller läser bloggar på ipaden.) Och jag vet inte hur många gånger som jag sett föräldrar leka med sina barn ungefär så här:

Eller sitta och mysa tillsammans så här:

Sett och sett, förresten. Som om inte jag också gör så lite oftare än vad jag egentligen tycker är okej.

Jag tror att de allra flesta skulle behöva en liten skärmdetox, inte bara vi som har barn. Tänk efter hur du umgås med vänner, med din partner, med släkten. För många, många innebär sådant umgänge en smartphone i handen. Och det är väl okej, ibland. Men vad händer med våra nära relationer när det nästan aldrig räcker att bara vara tillsammans?

Jag slår upp laptopen det första jag gör på morgonen, och sedan står den på köksbänken eller soffbordet, tills att jag går och lägger mig igen. Inte så att jag aktivt använder den hela tiden, men lite så där i förbifarten, när jag går förbi.

Mycket skärmtid blir det, totalt.

Men skärmdetox – bara tanken skrämmer mig. Som en missbrukare som inte insett vidden av sina problem så slår jag bakut. Inte behöver väl jag? Men jo. Det gör jag nog. Så jag tänkte att vi skulle testa en dag utan skärmar, en gång i veckan.

En Skärmfri Söndag.

Okej, inte heeela dagen kanske. Lite mejl och nyheter på morgonen kan väl vara okej, men sedan slå igen skärmen. Och inte öppna den igen förrän på kvällen. Inga smartphones. Ingen ipad. Ingen tv.

Vad säger ni?