…om att skapa konflikter där de inte skulle behöva finnas

En grej som jag verkligen, verkligen skulle vilja förstå är hur begrepp på makronivå i vardagliga diskussioner tenderar att uppfattas som att de ligger på individnivå.

För att ta det från början.

Begrepp på makronivå är till exempel ‘struktur’ eller ‘kultur’. (Uppdelningen av mikro/makro kan i och för sig ifrågasättas också, men det behöver vi inte gå in på här.) Det finns så klart ett samband mellan den här nivån och aktörsnivån (dvs. personer, folk, individer). Drar man det (för) långt så hamnar man i någon slags syn på individen som helt styrd av strukturerna. Aktörsskapet försvinner och därmed är det svårt att ställa människor till svars för vad de gör eller säger – de ‘styrs ju bara av de rådande strukturerna’. Även om få skulle skriva under på det synsättet så är en vanlig kritik som riktas mot studier som för ensidigt fokuserar på den strukturella nivån just att aktörsnivån blir för osynlig.

I andra änden av spektrat står individen relativt ensam. Där är vi bara individer och begränsas inte av normer, av kulturella föreställningar eller av strukturer som klass eller kön. Med det här synsättet blir individen också helt ansvarig för alla aspekter av sitt liv och sitt agerande, och därför finns en tydligt moralisk aspekt. Den som inte lyckas bygga upp en karriär har inte jobbat tillräckligt hårt eller är inte tillräckligt bra (för att hårdra det) – och aspekter som att hen var tvungen att sluta skolan för att börja jobba hemma på gården, att hen inte fick några jobb p.g.a. sin sexuella läggning eller att hen inte kände rätt personer hamnar liksom utanför resonemanget. Inte heller det här perspektivet i sin mest renodlade form är förstås något som särskilt många skulle ställa sig bakom.

I realiteten hamnar de flesta samhällsdiskussioner (t.ex. kring kön och jämställdhet) någonstans mitt emellan, och det är förstås rimligt. Till stor del är de debatterna i själva verket en kamp om i vilken grad det ena eller andra perspektivet ska ses som viktigare: även om ingen kanske förespråkar någon av ändpunkterna så förespråkas ofta att diskussionen måste flyttas åt antingen det ena eller det andra hållet på detta kontinuum.

Till exempel:

A: “Såg du Xs urringning? Kvinnor som klär sig så sexuellt utmanande får faktiskt skylla sig själva.”
B: “Fast det belönas ju i de flesta sammanhang, det finns en tydlig sexualiserande norm så det kanske inte är så konstigt att…”

Typ så. Ser ni hur ståndpunkterna här har med mikro och makro att göra? Och hur var man lägger sig blir viktigt utifrån ett moraliskt (eller snarare moraliserande) perspektiv?

Så långt allt väl. Det är ingen konstig diskussion och det är för övrigt en ganska klassisk ideologisk debatt som ofta utmynnar i någon slags höger-vänsterskala.

Det som jag tycker är intressant är när det hettar till, och det inte längre blir en fråga om vilket perspektiv man förespråkar utan snarare en sammanblandning av dem: när ett argument om ‘könade strukturer’ tas som om det vore en anklagelse på personlig nivå, eller när ett inlägg om ‘våldskultur’ bemöts med argumentet ‘jag har minsann aldrig slagit någon’.

Det som händer när det blir så här, det är att någon som försöker anlägga ett vidare perspektiv bemöts som om hen rör sig på individnivå: budskapet förvrängs så att det blir något provocerande, och först därefter ‘bemöts’ det. Det innebär att ‘debatten’ hamnar i ett slags ‘men-det-sa-jag-aldrig-joho-nähä-joho-nähä’.

Det är att skapa konflikter där de inte ens skulle behöva finnas.

..om alkohol

Det är måndag kväll och vi lagar musslor till middag och öppnar en flaska vin. En chardonnay. Och vi suckar lite över våra hopplösa vinglas, som egentligen inte är våra alls, och säger vi skulle behöva några som låter dofterna komma mer till sin rätt.

En stund senare sitter jag i soffan och läser. Sånt som jag brukar läsa, mest bloggar (t.ex. den här, den här och den här). Det handlar om alkohol. Några som kommenterar skriver att ingen dricker alkohol bara för smakens skull. Att det alltid handlar om ruset. Att det alltid är skadligt. Om inte för en själv så för andra runtomkring.

Och först tänker jag att det inte är sant.

Jag tänker på vinet som en del av en god måltid. Om hur smakerna kompletterar varann. Om hur maten smakar bra, och så tar man en liten klunk vin, och så smakar det ännu bättre. Ibland dricker jag bara en enda klunk, för att det är gott. Då kan man ju knappast tala om rus, då måste det väl bara handla om smak?

Men det handlar inte bara om smak.

Det handlar inte heller bara om rus.

Det handlar också om kultur, normer och vanor. Om vad vi känner hör till, vad som skapar stämning, vad som förväntas i olika situationer. För varken smak eller rus är oberoende av dessa saker, snarare definieras de av dem.

Vi lär oss vad som är gott, vänjer oss vid smaker. Ett glas rött till fredagsmiddagen är inte bara en statistisk normalitet, det är också en social en. För många människor hör det helt enkelt till, och det känns inte som fredag annars. För andra är det som ‘hör till’ av en helt annan kaliber. Där ‘att gå ut’ per automatik innebär att dricka alkohol – att dricka mycket alkohol – så att utgång mitt i veckan är otänkbart för man ‘ska ju jobba imorgon’. Där drickande nästan alltid innebär att man känner av alkoholen, både under tiden och dagen efteråt. Ytterligare andra dricker inte alls – av olika anledningar.

Alldeles oavsett så lever vi alla i en alkoholkultur. Den tar sig olika uttryck, och i vårt sätt att konsumera (eller inte konsumera) alkohol kan man spåra ett identitetsarbete. Att dricka alkohol är könat, klassat, rasifierat. Det är ett sätt att visa vem man är. Öl eller champagne? Jim Beam eller Port Ellen? Riedelglas eller Ikeaglas?

Det är klart att det handlar om smak. Och det är klart att det handlar om rus. Men vi ska inte förledas att tro att det stannar där.