…om recept

Oj vilken god sallad, kan jag få receptet, frågade en gäst på festen igår. Och jag visste inte vad jag skulle svara riktigt. Receptet?

Jag blev provocerad, kanske nästan lite förolämpad, när gästens förhoppning nog var att jag skulle känna precis tvärtom. Ganska galet egentligen. Så idag har jag och Syster Yster suttit i soffan och ätit överblivna cupcakes och funderat kring varför jag kände det så. Varför jag inte bara blev glad när jag förväntades bli glad.

Genom vad vi säger – och hur – så sänder vi signaler om vilka vi är, och vilka mottagarna är. Om vår identitet, vår personlighet, och om samhället vi lever i. Och i frågan om receptet så läste jag in saker om både gästen som ställde frågan, och om mig själv. Saker som provocerade mig.

För vem behöver receptet på en sallad med grovt skurna, rostade grönsaker? Det syns ju vad som är vad, kan man tycka. Morot, rödlök, sötpotatis. Och vad säger det om (det amerikanska) samhället när en på många sätt genomsnittlig trettioåring inte kan eller vill se ingredienserna med blotta ögat? Vad säger det om matkulturen?

Och kanske ännu mer provocerad var jag av vad frågan tycktes säga om mig.

För hur kunde hon förutsätta att jag lagar mat efter recept? En sallad, liksom. Ingen sufflé eller så.

Och jag har funderat på hur det går ihop att det säljs kokböcker som aldrig förr medan det anses som så mycket finare att freestyla i köket. Mat ska skapas, inte kopieras, lär Tore Wretman ha sagt. Och där ligger väl lite av nyckeln. Det kreativa är fint.

Jag googlade, för att se vad andra skrev om att följa recept. Ju duktigare man blir i köket, desto mer kan man laga mat utan recept, skrev någon på ett matforum. En annan menade att matlagning är en passion, och att den inte får utlopp när man följer instruktioner. En tredje sa det är rädslan för att misslyckas som gör att man lagar efter recept.

Och vem vill inte vara kreativ, kunnig, passionerad, modig?

När min kompis frågade efter receptet så förutsatte frågan att det fanns ett. Och att jag följt det. Och det i sin tur målade upp mig som någon som inte var så kreativ eller modig, åtminstone i köket. Och så vill jag ju inte ses. Förstås.

Samtidigt blir jag provocerad av mig själv.

Allra mest blir jag provocerad av mig själv.

För det finns något elitistiskt och ganska obehagligt i att förstå en vänlig människas fråga om ett recept såsom jag gjorde. Som om det vore något fel i att laga mat efter recept, följa instruktioner, göra som det står i boken. För det är det ju inte, förstås. Och jag använder ju också recept, ibland.

Fast inte just den här gången.

För det var ju Syster Yster som gjort salladen.