…om det vackra livet, och vem som lever det

Inkomst och andra förutsättningar i livet spelar roll för hur vi lever, det lyfte Lakritsdraken så bra fram i en kommentar igår. Det borde förstås vara självklart för alla, men jag tror att vi behöver påminnas om det ibland.

Jag läser en grotesk mängd bloggar och magasin som handlar om inredning, design och arkitektur. Och det är klart att jag vet att hemmen som man oftast ser där – de tillhör en ganska väl avgränsad grupp människor. Människor som har pengar, men också en viss sorts kulturellt kapital. Det är designers, konstnärer, författare, stylister, och de bor i våningar i innerstan eller i stora hus vid vattnet.

Samtidigt framställs de ofta som vem som helst. Genom att ekonomiska förutsättningar sällan lyfts fram eller problematiseras (istället pratas det om smak, stil, känsla, kärlek) så skapas en bild av något allmängiltigt. Något som vi alla skulle kunna få om vi bara vore stilsäkra nog och prioriterade rätt.

Jag tror att lite av det som jag ville uppmärksamma med mitt inlägg igår handlar om poängen med att uttalat sätta en slags ‘övre medelklasstämpel’ på en viss sorts praktiker. När något pekas ut som specifikt – som tillhörande en viss grupp – så minskar förutsättningarna för att det obemärkt ska tas för en mer allmängiltig norm.

Och jag tror att det kan vara bra att peka ut de där idealiserade bilderna som vi ser som specifika i den bemärkelsen.

Med jämna mellanrum så uppmärksammas det att det som visas på livsstilsbloggar av olika slag bara är de vackraste bitarna av vardagen – sekunderna när barnet skrattade, minuten då solen kikade fram, det nystädade köket. Det talas också ofta om fotoredigeringen som bidrar ytterligare till att skapa illusionen av perfektion. Det finns en motrörelse mot de här tendenserna som ibland manifesteras i tillfälliga kampanjer, allra senast #Nofilter.

Men jag tror att vi också borde prata om ekonomi och klass här. Det handlar inte bara om att publicera glada, vackra bilder av till synes perfekta liv – det handlar också om de saker som syns i de bilderna och hur de endast lyfts fram genom länkar till butikerna där de kan köpas. Det poängteras sällan att det vi ser är ett vardagsrum som kanske kostar några hundra tusen kronor.

När den sortens information hamnar lite i skymundan så blir det svårare att sortera.

Vet man inte sedan tidigare att beskrivningen “soffa designad av Hans J. Wegner” i bildtexten i själva verket betyder “soffa som kostar ca 130 000 kronor”, då kanske man förvisso avskriver miljön på de där blanka sidorna som ‘säkert för dyr’, men man kanske inte inser hur ouppnåelig för de allra flesta av oss som den är eller hur liten grupp människor som faktiskt har möjlighet att bo på det sättet.

Jag menar inte att de där hemmen inte ska få synas eller inspirera oss (jag är den första att erkänna att jag älskar dem). Men jag kan känna att det finns en poäng med att poängtera att det vi ser – det är faktiskt inte normen.

…om saker (och allt är Amazons fel)

Det är lite mycket med flytten nu. Men för varje sak som vi stryker på listan så känns det lite bättre. Snart är det bara hejdåkalas och vinprovningar kvar!

Nu på morgonen vinkade vi hej då till bilen och våra saker som hämtades för att köras till LA, där de ska lastas på en båt och skeppas till Göteborg.

Vi har packat i flera dagar och bilen blev knökfull med kartonger. Det är svårt att tro att vi för bara två år sedan flyttade hit bara med resväskorna vi kunde ta på planet. Vad hände egentligen? Hur kunde vi samla på oss så galet mycket saker?

Jag skyller på Amazon, jag.

…om Alla hjärtans dag

Source: etsy.com via Tretorn on Pinterest

 

Vår mataffär har en avdelning där de byter ut varorna efter säsong. Där har det ända sedan julsakerna plockades bort i början av januari varit Valentine’s Day för hela slanten. I en och en halv månad har man kunnat köpa kort med röda hjärtan på, stora hjärtformade chokladaskar, rosbuketter och champagne.

Ingen ska kunna komma och säga att de glömde.

Alla hjärtans dag är en högtid, en viktig högtid.

Idag på Facebook skrev en av mina vänner om hur tillverkningen av barnens Valentinekort gick. De behöver trettiofyra kort, ett till varje barn i klassen. Hon avslöjade att de köpt sina och bara skriver på namn och klistrar på klistermärken. En av hennes vänner kommenterade att de tyvärr måste tillverka sina kort själva.

De hade klippt och klistrat fyra kvällar i rad nu.

En stund senare satt jag på nagelsalongen och läste en avhandling som jag fått skickad till mig från Sverige. Plötsligt kom det in en person och räckte fram en liten glassvan med en röd ros i till Cindy som just filade mina tånaglar. De kramades. Vi ses nästa gång, sa de, och så var hon borta. Cindy blev glad och ställde presenten från kunden på sitt lilla arbetsbord.

Sedan fortsatte hon att fila.

Och jag minns förra året på dagis, då fick Fabian med sig en liten kaka som Camillas mamma hade bakat. Den hade vit glasyr med rosa hjärtan på, och var inslagen i cellofan. Till Fabian från Camilla, stod det på ett litet kort. Alla barnen fick varsin.

Jag åt upp halva Fabians kaka.

Och samtidigt som jag skriver det här plingar det till i min inbox. Det är ett meddelande från vår vän Marc. Happy Valentine’s Day! You are one of my favorite couples! skriver han.

Vad svarar man på det? Detsamma?

Och så tänker jag på när jag åt middag med några vänner förra veckan. En av dem frågade vad vi hade för planer för den stora dagen. Själv skulle hon laga sin mans favoriträtt och köra en timme enkel väg för att överraska alla hans arbetskamrater på jobbet, eftersom han jobbar kväll.

Vi ska åka till Hawaii på Valentine’s Day, sa jag. De såg imponerade ut. Så romantiskt, deklarerade en av dem.

Så jag sa inte att det är för att A ska dit och jobba.

…om reflektioner över några glas

Jag diskar och pillar bort etiketter och sorterar in julklappsglasen i skåpen. Alltså, fatta hur smarta Riedel är. Istället för att sälja 24 vinglas (8 för rött, 8 för vitt, 8 för mousserande) så får de sälja 64 stycken (lite beroende på hur många druvtyper man tycker att man behöver skilja på – vi börjar med glas för pinot noir, merlot/cab sav, och chardonnay, men jag ser stora behov av port och syrah och sauvignon blanc och riesling och…).

Produktdifferentiering är en av de viktigaste strategierna för ett företag som vill sälja mer.

Som med rengöringsmedlen för kök respektive badrum – same same, varför köpa två flaskor av samma sak? Men det gör vi. Och träningsskor! Det ska vara löparskor och walkingskor och cykelskor och barfotaskor och hikingskor och aerobicsskor och innebandyskor och ett till par löparskor att varva med. Och då har vi inte ens börjat prata om de riktigt specialiserade skorna (spikskor, anyone?). De är alla lite olika, visst. Men det går att använda sneakers rakt av också.

Poängen är att man inte vill.

Och det är i viljan – vad vi önskar, åtrår – som normerna bor som tryggast. Det är när marknadsförarna lyckas nå in dit som de verkligen lyckats. När de klarar av att ändra vårt synsätt på behov och prioriteringar, och får oss att tänka att vi egentligen behöver speciella walkingskor.

Eller chardonnayglas.

Det enda som förtar glädjen i att sortera in nya glas i skåpen är känslan av att man är så himla lurad.

Och att man inte ens har något emot det.

…om dragningskraften som den där köksdrömmen har

Alltså jag älskar Williams-Sonoma. (Bilderna ovan är därifrån.)

Jag överdriver inte.

Jag skulle vilja antingen flytta in där eller också köpa upp allt i butiken och flytta in de prylarna i mitt kök. Jag skulle kunna jobba gratis om det innebar att jag fick röra i de där snygga grytorna och bjuda besökare kunder på varm äppelcider hela dagarna. Gå runt och diskutera skillnaden mellan Riedels olika glasserier, rekommendera snygga kastruller och bläddra i alla de där kokböckerna igen och igen och igen.

För att citera min syster - Marie vi kan inte gå in där igen, de kommer ju att tro att vi är galna.

Watch me.

Igår åt vi middag på en restaurang precis bredvid, med planen att gå in en sväng efter middagen. Förstå besvikelsen när vi insåg att de stängde klockan åtta. Vi fick tränga oss förbi personalen i dörren just som de skulle låsa. Bokstavligen talat. Bara för att känna lite på glasen, lite snabbt så där. Dra in doften av nybakad äppelpaj i näsan. Sucka lite förälskat.

Sen blev vi stående vid skyltfönstren en bra stund medan Fabian nästan badade i fontänen bredvid. Han är inte lika intresserad av brödrostar i olika färger, om man säger så.

Och så idag länkade en kompis den här artikeln.

Och jag insåg att jag inte kan vara helt frisk.

…om att skriva önskelista

Det är dags att skriva önskelista. Det tror jag att de flesta barn i Sverige gör inför julen.

Okej, jag kanske har fyllt trettio och hunnit skaffa två egna barn, men på julen så gills inte det. Om julen är barnens högtid så vill jag också vara barn. (Fast med vuxenglögg.)

Det där listskrivandet är en del i hur vi socialiseras in i det där begäret efter saker som är så grundläggande för vårt materialistiska samhälle. Genom önskningarna så lär sig barn hur man blir konsument. För det handlar inte bara om att önska i största allmänhet. Ofta är det tvärtom väldigt specifikt – det är medvetna och kräsna konsumenter som fostras.

Man vill inte ha vilken pryl som helst utan märke, färg, material, och så vidare anges i allt större utsträckning på de där listorna. Istället för att önska sig en mobiltelefon så önskar man sig en vit iphone 5 med största minnet och Marc Jacobs-skal. Kanske länkas till och med webbsidan där den kan köpas.

Hjälpsamt vägledande, visst.

Men ju mer detaljerade önskelistorna blir, desto mer liknar de inköpslistor.

Specifikationerna signalerar nämligen att det är noga exakt vad som ligger i paketen, och att det som faller utanför ramen inte heller är önskvärt. Det kan kanske vara okej att ge någon en slumpvis vald tröja, men inte om personen uttryckligen har listat tre tröjor med angivet märke, modell, storlek och färg. Att då komma med en helt annan tröja ger sken av att man medvetet struntar i mottagarens vilja – att man inte bryr sig eller att man tror sig veta bättre än personen själv. Oavsett vilket så blir det fel.

Och jag brukar ju skriva såna där långa och utförliga listor, det ska erkännas. Jag försöker intala mig själv att mängden önskningar är i all välmening – att den potentiella givaren mamma tomten ska få många förslag och att det hela på så sätt ska kännas mindre tvingande. Och att det ska bli mindre besvärligt att julshoppa med en lista i handen.

Men även om man kan resonera kring det hela, förklara, säga jag behöver ju egentligen inga julklappar, så signalerar den där listan något annat, i sig själv.

Men jag skriver aldrig någon önskelista förrän mamma efterlyst den minst tre gånger. Det gör väl ingen skillnad, egentligen, men det känns i alla fall lite bättre.

…om julpynt för resten av livet

Snart är det jul. Och vi ska fira i ett främmande (nåja) land. Utan föräldrar och syskon, och utan snö, och utan sellaksrom och Dufvenkroksglögg och julmust, och utan svensk gran och adventsljusstake.

Och så utan jullådan med alla våra juldekorationer.

Jag skulle gärna köpa nya dekorationer, det skulle jag. Jag har nynnat julmusik och klätt gran i mitt huvud hela dagen, så att få gå loss på Pottery Barn i december vore förstås smått fantastiskt.

Oj oj.

Men jag tycker inte om att köpa saker som inte ligger på resten-av-livet-nivå, eller åtminstone strax därunder. Det känns så slösaktigt och dumt.

Och jag vet att anti-slit-och-släng-trenden knappast handlar så mycket om miljövänlighet och antikonsumism, som om en slags kulturelitistisk distingerande praktik när nu nytt nytt nytt blivit svensson.

Det är okej. Det är ju fortfarande vettigt, egentligen.

Men det innebär att jag inte vill köpa julsaker som jag sen bara ska göra mig av med, när det blir dags att flytta hem. Det kanske bara blir en jul här, vem vet.

O-n-ö-d-i-g-t.

Så jag funderar. Kanske kan vi dekorera utan så himla mycket saker? Lite washitejp kan göra under för ett hyrt, färdiginrett hus – varför inte på julen också?

 

Eller så gäller det bara att jag hittar julsaker som är så fantastiska att jag vill ha dem resten av livet, så att de är värda att skeppa till Sverige sen.

Det är ju också en variant.

…om att klicka hem(ma)

Jag älskar Amazon Prime. Man kan köpa vad som helst med tre knappklick och få det hemkört gratis inom två dagar. Man skulle kunna leva ett helt liv utan att träffa en människa, för UPS-budet lämnar bara vid dörren utan att ens ringa på. Och det kanske låter trist, men vissa dagar är det precis det man vill.

Slippa sätta på sig skor, slippa svära över bilen som klämmer sig in i filen precis framför en, slippa dra omkring en tvååring bland hyllorna på mataffären, slippa pussla med kassar och vagnar och bilbarnstolar, slippa vända hem utan handdukarna man tänkte köpa eftersom de var slut i grått, slippa le och säga ‘sju veckor’ till alla som frågar hur gammal bebisen är, slippa missa avfarten och tappa bort sig i ett försök att hitta hem igen.

Då kan det vara skönt att bara klicka.

Och datorn vet alltid vad jag behöver. Igår fick jag ett mejl om att det var dags att beställa Halloweenkostymer. Klick. För några dagar sen kom en uppmaning att köpa ett babygym. Klick.

Klick, klick, klick.

Visst kan man moralisera över enkelhetens och tillgänglighetens lockelser, och ifrågasätta det vettiga i att kunna ge efter för kommersiella begär inom loppet av några sekunder, oavsett var man befinner sig i världen och vad klockan är. Och visst kan man förfasas över hur företag följer vår aktivitet på nätet så att de kan sälja på oss saker vi oftast inte behöver och ibland inte ens vill ha. Och så kan man förstås ifrågasätta sundheten i att möjliggöra ännu mer tid i soffan, snarare än ute och i rörelse, bland folk.

Det kan man. Det bör man kanske till och med. Och det gör jag.

Men jag handlar ändå.

…om att bearbeta sina inre motsägelser

Jag tänker och skriver ganska mycket om snygga och roliga saker. Jag konsumerar, jag drömmer om att konsumera, jag uppfylls av känslan av att höra till när jag känner att jag gör eller ser ut på ett sätt som anses ’rätt’, och jag bekräftar den känslan och bidrar till att sprida de normer som den bygger på.

Samtidigt upptas en ganska stor del av mitt liv av mer allvarliga saker. Samhällsforskning, feminism, analys.

Och jag kämpar varje dag med att försöka sammanfoga alla de delar som utgör ett liv. Ibland går det, alltför ofta inte alls. Delvis beror det på de motsägelser som finns inom mig själv (och kanske är den här bloggen ett sätt för mig att bearbeta dessa motsägelser) men också på de motsägelser som finns i samhället på ett mer övergripande plan. De förväntningar och krav på hur man ska vara som aldrig går att uppfylla fullt ut eftersom de krockar med varandra.

Och jag tror att jag ett litet tag bara ska försöka att sluta försöka. För även om jag beundrar människor som mer aktivt kämpar emot, de som bearbetar och ändrar sina egna önskningar så att de överensstämmer bättre med de övertygelser som de har, så tror jag också att det måste finnas en plats för att vara precis så motsägelsefull som de flesta av oss är. Det måste få vara okej att baka cupcakes och önska sig en jättestor walk-in-closet med långa hyllor fyllda med skor och äta på Michelinrestauranger och läsa inredningsmagasin, och samtidigt kunna göra en feministisk analys utan att dess värde ska förtas eftersom ’riktiga feminister’ lever som de lär och gör upp med patriarkat, kapital och fördomsfullhet på alla plan i livet.