…om sjukskrivning, legitimitet och akademiska konferenser

Konferens.

Den akademiska motsvarigheten till semester.

Man får lyssna på spännande föredrag, träffa sina idoler, och så får man prata om sin forskning om och om igen.

Det blir inte så mycket bättre än så.

Men just när jag sitter på tåget och försöker få ihop de sista bilderna på min presentation som är om… tre timmar, så känns det kanske inte så himla roligt. Nå, det kommer att gå bra, det brukar det ju göra.

Men jag tänkte att det kanske skulle hjälpa att berätta för er vad det är jag egentligen gör, för jag vet inte om jag har gjort det riktigt? (Det här inlägget är dessutom utmärkt prokrastinering, det erkänner jag villigt…)

Så.

Min forskning handlar om sjukskrivning och hur sjukskrivningens legitimitet ständigt förhandlas när man interagerar med andra. Jag tittar på samtal, för att se vad det är som händer på en detaljerad språklig nivå, vilka resurser vi använder och så vidare, när vi pratar om sjukskrivning (eller när sjukskrivna personer pratar om helt andra saker).

Poängen är att vi när vi interagerar med andra producerar normer, producerar kultur, producerar strukturer. Genom att titta på interaktion så kan vi se hur det går till. När det gäller sjukskrivning så kan vi också få en ökad förståelse för vad situationen som sjukskriven innebär, och hur dess legitimitet kan förstärkas eller undergrävas. Det är viktigt att förstå det här bättre, bland annat för att sjukskrivning idag knappast är en självklarhet när man är sjuk, och till stor del bygger på hur sjukdomen och arbetsförmågan presenteras, både gentemot läkaren och gentemot handläggaren på försäkringskassan.

Så det är vad jag gör i stort sådär.

Den studie som jag ska presentera idag har ett lite snävare fokus och handlar om hur långtidssjukskrivna kvinnor som spenderar en stor del av sin tid i hemmet förhandlar sjukskrivningslegitimitet när de pratar med varandra om hushållsarbete som de gör.

En kvinna som är hemma en stor del av dagen, kan vara där när barnen kommer hem från förskola eller skola, planerar måltider, sköter tvätt och städning, och dessutom har en utsatt situation ekonomiskt och kanske är beroende av sin partner för sin försörjning, påminner på många sätt om en hemmafru.

Att ses som en ’slags hemmafru’ kan vara ett problem både för att det inte är riktigt socialt accepterat i Sverige med den jämställdhets- och arbetsideologi som vi har, men också för att det undergräver sjukskrivningens legitimitet. (Om du nu kan städa, varför kan du inte ha ett städjobb? Du kanske bara vill vara hemma och pyssla om hemmet och familjen och varför ska du ha sjukpenning då? – inte mina invändningar så klart, men potentiella invändningar från andra, eller från samhället, som kvinnorna i studien förhåller sig till.)

Det jag tittar på är alltså hur de pratar om det hushållsarbete som de gör på ett sätt som inte utmanar sjukskrivningens legitimitet.

Eftersom kön är relevant här så tittar jag dessutom på hur kön förs in i diskussionen (eller görs relevant).

Det är intressant hur kön och jämställdhet kan fungera som en resurs i sammanhanget: hennes hushållsarbete sätts i relation till hans hushållsarbete eller yrkesarbete (ja, personerna i studien verkar leva i heterorelationer, vad jag kan se). Det hon gör blir då mindre problematiskt, eftersom det framstår som mindre i omfattning och moraliskt berättigat. Det verkar också vara viktigt att föra in kön och jämställdhet på rätt sätt, så att det inte verkar som att kvinnan gör ’för mycket’ i jämförelse med vad mannen gör – då ifrågasätts situationen både ur ett jämställdhetsperspektiv och i relation till sjukdomen.

Humor är också viktigt här.

Humor gör det möjligt att prata om de här sakerna utan att det blir problematiskt. När någon efter en utläggning om bakning katergoriserar sig själv som ’värsta hemmafrun’ följt av en smiley, görs den problematiska kategoriseringen explicit, samtidigt som det driver med den, tar avstånd från den, visar att – jag vet att jag skulle kunna ses så, men jag är förstås inte en hemmafru på riktigt.

(Det finns tyvärr inga män i mitt material, men jag skulle gärna vilja titta på liknande saker när det gäller män, eftersom det som de har att förhålla sig till sannolikt ser ganska annorlunda ut.)

Nej hör ni. Nu måste jag göra klart den där presentationen.

Konferensdag.

Och solen skiner.

Det blir kul, det här!

…om moderskärleken

Idag är det mors dag här. Följaktligen steg jag upp halv sex med Lille Vild, som En God Mor. Han leker oftast så himla bra själv på morgonen och det är jätteskönt att kunna sitta ner med en kopp kaffe och kolla mejl och sånt.

Och sen såg jag hur en kompis länkade den här bilden på Facebook med en kommentar om hur gullig den var:

Gullig? I think not.

Jag får anstränga mig för att inte svära här. Alltså, seriöst? Par- och heteronormen i vårt samhälle är så stark att till och med en mammas relation till sitt barn sin son beskrivs i kärleksrelationstermer.

Till att börja med är det freaky med incestvibbarna – det är liksom inte ‘kärlek’ generellt som mammans kärlek ställs upp mot, det är den kärlek som den lille sonen som vuxen kommer att uppleva med en partner kvinna. De hade lika gärna kunnat skriva “You’ll be the first to see him naked” eller “Your breasts are the first breasts he’ll have in his mouth” och det hade varit lika sant och lika obehagligt. Testa att byta ut mamman mot en pappa i bilden. Testa att prata om pappans relation till sitt barn som vi pratar om vuxna i en kärleksrelation. Inte så gulligt längre? Det är för att det ofta är så vi uppfattar incest – som något som pappor snarare än mammor sysslar med – och att beskriva relationen mellan mamma och barn i sådana termer ses därför gärna som oproblematiskt och ‘gulligt’ medan vi sällan tänker tanken att beskriva pappa/barnrelationen på samma sätt.

Testa också att byta ut sonen mot en dotter. Känns det konstigt? Det är heteronormen. Det är liksom ‘okej’ att antyda att mammors relation till sina söner liknar en vuxen kärleksrelation, men om man gör detsamma med mammors relation till sina döttrar så beskriver man en lesbisk relation, och det ses sällan som lika okej.

Nej, nu ska vi åka och äta brunch och sedan ska jag på konferens resten av dagen och prata lexikalitet och turtagning och epistemisk auktoritet och annat kul. Barnen må vara det finaste jag vet, men min hela värld är de faktiskt inte.

…om fördelar med akademin

Aloha.

Vi är i Hawaii. På ön Oahu.

Det är fantastiskt. Till och med barnen sköter sig. Ikväll var vi på en eldshow och båda två satt tysta och tittade i trettio minuter. TRETTIO. Nästan lika bra som Pippi på de sju haven, med andra ord.

Anledningen till att vi är här är egentligen inte semester. Närå. A ska på konferens hela nästa vecka, så jag ska hänga i barnpoolen solo (nåja) och leka desperate housewife.

Det är sådana här gånger man verkligen uppskattar akademin.

Friheten att själv bestämma vilka konferenser som man vill åka på – just den här kan jag i och för sig ha utövat vissa påtryckningar om – och att både kunna ta med familjen och stanna borta några extra dagar utan att någon chef bryr sig om det, det är det få yrken som har.

’Resor i jobbet’ känns annars som något som lät kul när man var tjugotvå. Inte trettio med två barn. Men när man till stor del kan styra över de där resorna själv så är det ju rätt okej ändå.

Det är ju i allmänhet så att mer specialiserade jobb som kräver hög utbildning också har en större frihet i hur arbetet ska utföras och när. Jobbar man vid fabriksbandet är det svårt att jobba hemifrån, flexa eller ta ledigt en onsdag för att en kompis kom till stan. Men inom akademin kan man göra alla de där sakerna utan problem, så länge man i övrigt gör det man ska.

Att sedan det där med att ‘göra det man ska’ är en rätt omfattande historia är en annan sak. För det är klart att det finns en massa med akademin som inte är lika bra. Listan över saker att gnälla på kan ibland tyckas alldeles för lång. Det är lätt att fastna i tankemönster om för mycket jobb som liksom tar över allt annat, men som belönas i ganska låg utsträckning.

Och kanske är det för att jag har funderat en del på positivt tänkande på sistone.

Men det här med att just den här konferensen är årligt återkommande, och alternerar mellan Hawaiis olika öar, det tycks mig just idag i sig vara ett rätt starkt argument för att jobba inom akademin.

Påminn mig om det när det är dags för nästa artikelrevidering.