…om moderskärleken

Idag är det mors dag här. Följaktligen steg jag upp halv sex med Lille Vild, som En God Mor. Han leker oftast så himla bra själv på morgonen och det är jätteskönt att kunna sitta ner med en kopp kaffe och kolla mejl och sånt.

Och sen såg jag hur en kompis länkade den här bilden på Facebook med en kommentar om hur gullig den var:

Gullig? I think not.

Jag får anstränga mig för att inte svära här. Alltså, seriöst? Par- och heteronormen i vårt samhälle är så stark att till och med en mammas relation till sitt barn sin son beskrivs i kärleksrelationstermer.

Till att börja med är det freaky med incestvibbarna – det är liksom inte ‘kärlek’ generellt som mammans kärlek ställs upp mot, det är den kärlek som den lille sonen som vuxen kommer att uppleva med en partner kvinna. De hade lika gärna kunnat skriva “You’ll be the first to see him naked” eller “Your breasts are the first breasts he’ll have in his mouth” och det hade varit lika sant och lika obehagligt. Testa att byta ut mamman mot en pappa i bilden. Testa att prata om pappans relation till sitt barn som vi pratar om vuxna i en kärleksrelation. Inte så gulligt längre? Det är för att det ofta är så vi uppfattar incest – som något som pappor snarare än mammor sysslar med – och att beskriva relationen mellan mamma och barn i sådana termer ses därför gärna som oproblematiskt och ‘gulligt’ medan vi sällan tänker tanken att beskriva pappa/barnrelationen på samma sätt.

Testa också att byta ut sonen mot en dotter. Känns det konstigt? Det är heteronormen. Det är liksom ‘okej’ att antyda att mammors relation till sina söner liknar en vuxen kärleksrelation, men om man gör detsamma med mammors relation till sina döttrar så beskriver man en lesbisk relation, och det ses sällan som lika okej.

Nej, nu ska vi åka och äta brunch och sedan ska jag på konferens resten av dagen och prata lexikalitet och turtagning och epistemisk auktoritet och annat kul. Barnen må vara det finaste jag vet, men min hela värld är de faktiskt inte.

…om att välja bort kvinnor

Igår i bilen så pratade jag och min man.

(Alltså, vi pratar ju annars också, men just när man sitter i bilen med barnen fastspända där bak så hinner man ju oftast säga mer än en mening innan man måste torka upp spilld juice, trösta någon som ramlat eller lyfta ner någon från diskbänken. De sitter liksom där de sitter.)

I alla fall. Vi pratade om när det blir dags för A att ha sin första doktorand och hur viktigt det är att hitta rätt person. Det handlar ju om någon man ska forska tätt ihop med i fem år, skriva  flera artiklar med och så vidare. Rätt person hjälper ens egen karriär, fel person kan stjälpa den.

Jag skulle nog vara mer orolig om det var en kvinna, sa A lite raljerande. Det är större risk att hon ska vara föräldraledig, hon kanske blir borta flera år och då står jag där och kan inte slutföra mina projekt. 

Han menade förstås inte att han faktiskt kommer att låta kön vara en faktor när det blir dags att anställa en doktorand.

Men jag tror att det kan vara bra att prata om känslor och tankar av det här slaget. Det är liksom inget konstigt att tänka tanken – det betyder ju bara att man är medveten om hur mönstren ser ut. Men om man inte erkänner att man tänker det, om än bara för en sekund, så blir det mycket svårare att se till att man inte agerar baserat på de tankarna. Är man medveten om problemet så kan man, när man väljer mellan kandidater, uttryckligen fråga sig själv om man låter kön spela in på något sätt när man väljer. Då är risken betydligt mindre att det blir så.

Vi konstaterade också – förstås – att ju mer likartade mönstren för föräldraledighet blir mellan män och kvinnor, desto mindre blir poängen att göra den sortens risköverväganden. Då blir incitamentet att välja bort kvinnor mycket mindre.

Tänk – ett arbetsliv där kvinnor inte kvoterades bort. Kanske, någon gång, att vi kan nå dit?

…om att bryta mot normer

Varför är det lite sorgligt att känna att man som kvinna förväntas måla tånaglarna, som vi pratade om förra veckan?

Därför att det är ytterligare ett lager i hur kvinnokroppen disciplineras, passas in i snäva mallar som kan vara destruktiva, både på ett personligt plan och på gruppnivå.

Att raka benen tar kanske fem minuter. Säg att man gör det två gånger i veckan – det är tio minuter. Gör man det året om så är det 520 minuter per år. Det är åtta och en halv timme. En arbetsdag. På att raka benen. Lägg till att man rakar sig under armarna, gör en hårinpackning då och då, filar fötterna, plockar ögonbryn, peelar och filar – hur mycket är vi uppe i då? Lägg till tiden som många lägger på att föna håret eller sminka sig, varje dag, så kommer vi upp i rätt absurda tidsmängder.

Nog måste det finnas vettigare saker att lägga sin tid på?

Men om jag nu ser till exempel nagellacksnormen som sorglig, varför inte bara strunta i den? Varför diskutera den, men inte ta avstånd från den i praktiken?

Första veckan på sociologi A i Uppsala får studenterna som ett experiment gå ut på stan och bryta mot valfri norm. Sedan diskuterar de hur det kändes i kroppen och hur de resonerade när de identifierade och valde ut normer att bryta mot. Insikten är framför allt det obehag som detta medför, och hur mycket till synes obetydliga normer ändå påverkar oss.

Att säga om du inte gillar normen så gör inte så då ger uttryck för ett både naivt och alltför förenklat synsätt (även om det i vissa situationer förstås kan vara bra att försöka göra den förenklingen). För poängen är inte att man följer en massa normer som man inte vill följa, poängen är just att man vill. För ofta är det så de verkar, normerna.

Jag vill ha målade tånaglar. Jag vill ha rakade ben. Jag vill ha pärlörhängen och armband och en snygg väska.

Personliga preferenser är inte bara våra egna, även om vi gärna vill tro det. Vi lever inte avskärmat från samhället, och vare sig vi vill det eller inte så påverkas vi av det som gäller där.

…om zombiehe-roes

Vi ser ju Walking Dead, ni vet. Varje kväll.

Och jag gillar det, det gör jag. Fast jag inte kan sova sen.

Men de skulle ha behövt någon slags genuskonsult kan jag konstatera. Det här att alla hjältarna som räddar de andra är män, att männen är typ superhjältar som inte missat ett enda headshot, och att de alltid tar besluten, det stör mig.

Kvinnorna har gjort typ två saker hittills som gagnat gruppen. Tvättat kläder och fiskat i solen. Efter att ha dragit upp ett gäng fiskar till middag (de metade alltså, det var inte så att de dök under vattnet och harpunerade fiskarna eller nåt annat avancerat – att meta är ändå sånt som småbarn klarar av) – så är de andra förvånade: kan ni sånt! Vem har lärt er det? Och vem tror ni har lärt dem? Min pappa.

De skulle ha behövt en läkare i gruppen, konstaterade vi för några avsnitt sen. Där har de ju en bra chans att få in en kvinna på en viktig, central position, funderade vi vidare.

I avsnittet vi såg igår träffade de så en läkare (eh, okej, en veterinär).

En äldre man.

…om tre par

Ett nygift par från Fredrika
sa att de skulle dela lika
Ibland dammsög han
fast han var man
Men sen brukade han avvika

Ett annat par från Nordingrå
var ”typ jämställda och så”
Hon gjorde en lista
han hjälpte till med det sista
De skildes vid fyrtiotvå

Ett pensionärspar från Västerås
hade levt hela livet i symbios
När hon sen försvann
fick han skaffa en annan
Eller leva på fil och smörgås

…om normala tår

Bredvid fiket där jag brukar jobba finns en nagelsalong, Kim’s Nails. Och nu har jag upptäckt bästa kombon: att sitta i deras sköna massagestolar och få fötter och tånaglar fixade medan jag läser forskningsartiklar.

Förr målade jag tånaglarna ytterst sällan. Nu är de alltid målade. Det beror inte så mycket på nagelsalongen som på flipflopvädret och det faktum att nästan alla kvinnor har målade tånaglar här (franskt på tånaglarna är inte ovanligt, I tell you).

Förr gjorde jag det kanske om jag ville vara lite extra fin. Om jag skulle ha sandaletter på något kalas, eller så. Jag uppskattade att det var ett ärligt smink, som inte syftade till att dölja eller skapa illusionen av ’naturligt vacker’ (som Ketchupmamman skriver så träffsäkert om här).

Nu har det blivit ett slags normaltillstånd.

Det är som med många av de andra sakerna vi gör för att disciplinera kvinnokroppen. Att raka armhålor och ben, att plocka ögonbryn, att ’tänka på figuren’. Det handlar inte så mycket om att försöka ’bli snygg’, snarare är det en önskan om att vara normal.

När håriga kvinnoben ses som ’okvinnliga’, när en orakad armhåla sägs vara ’onaturlig’ och när oplockade ögonbryn sticker ut så mycket att pedikyristen på Kim’s Nails rynkar pannan och säger det finns ingen riktig linje, det där kan jag fixa på två minuter, utan att ens reflektera över ifall jag tar det som en förolämpning mot hur jag valt att se ut, så gör det det svårt att välja bort dessa saker.

Genom att raka ben, armhålor och så vidare så gör vi oss inte ’fina’, det är inget märkvärdigt alls (trots den tid det tar), det är bara normalt. Och gör vi det inte, då blir vi per definition onormala, avvikande, konstiga.

Och där jag bor nu är målade tånaglar en del av den normala kvinnligheten. Med nagellack blir jag inte extra fin, jag blir bara som alla andra.

Det är sorgligt.

…om att “se det man vill se”

Det finns ett samband mellan att se jämställdhetsproblem och könade strukturer, och att säga sig vara feminist.

De flesta som sätter feministetiketten på sig själv skulle nog säga att det sambandet går i riktningen att man ser problemen (för att de finns) och därför är man feminist. Men hyfsat ofta i debatter så stöter man på att någon hävdar att riktningen är den motsatta – att någon är feminist och därför ser problemen. När man hör det så är det oftast ett sätt att försöka underminera den andras position - du ser bara sånt där för att du vill se det. Det är frustrerande att få kastat i ansiktet och är ett hyfsat effektivt sätt att tysta någon. Det är att säga problemen finns egentligen inte och du har en personlighet som skapar konflikter där inga finns (dumma dig).

När det sägs på det viset så är det så klart problematiskt.

Men är det därmed helt taget ur luften att säga att man ser jämställdhetsproblem för att man är feminist? Inte alls.

Däremot betyder det inte att man ‘bara ser det man vill se’. Vad det betyder är att man tränas att se mönster. Strukturer är ganska abstrakta och luddiga saker – det är svårt att sätta fingret på när/var/hur de verkar. Det betyder inte att de inte finns där, eller att de inte är viktiga. Bara att man ibland kan behöva någon form av ‘utbildning’ (t.ex. att diskutera eller läsa böcker om dem) för att lära sig att förstå dem.

Att man blir mer benägen att identifiera strukturella problem efter att ha fått träning i det, det är därför inte så konstigt. Det är ungefär som att man blir mer benägen att förstå derivator och integraler efter att man läst lite gymnasiematte.

…om patriarkat och patriarkala strukturer

En diskussion häromdagen fick mig att fundera över det här med patriarkat.

Vad är det egentligen, liksom? Och är Sverige ett patriarkat?

Tja, som med det mesta så beror det förstås på vem man frågar. ’Patriarkat’ är ett gammalt begrepp vars innebörd har förändrats över tid. Idag brukar man som regel säga att ett patriarkat är ett samhälle där män som grupp har den övervägande ekonomiska, juridiska och politiska makten, eller för att använda andra ord – där män som grupp är överordnad kvinnor som grupp. Detta kan få genomslag både i familjen och genom att kvinnor i offentliga sammanhang inte har samma möjligheter att nå makt, status eller frihet att forma sina egna livsvillkor.

Okej, men vad betyder det då? Var drar man gränsen för vad som är ett patriarkat och inte?

Det är här det börjar bli knepigt.

En del har en ganska enkel och formaliserad bild av patriarkatet, och menar att eftersom kvinnor i Sverige har rösträtt, arvsrätt och så vidare, så är Sverige inte ett patriarkat. Andra utgår från en annan maktdefinition och tittar mer på informella aspekter av mäns och kvinnors villkor – hur vi fostras att vilja och välja olika och hur detta sedan får genomslag i att kvinnor exempelvis har svårare att nå en del maktpositioner och så vidare. Enligt ett sådant synsätt så ses en rad förhållanden i samhället som uttryck för patriarkatet – t.ex. löneskillnader, kvinnors låga andel i bolagsstyrelser, att vi inte hittills haft någon kvinna som statsminister, och så vidare.

Begreppet ’patriarkat’ behöver alltså inte alls handla om att män på ett medvetet sätt förtrycker kvinnor – till exempel genom att säga ’du är kvinna och därför bestämmer jag över dig’. Tvärtom skulle jag hävda att en sådan syn på ’patriarkat’ är ganska ovanlig, åtminstone bland feminister. (Hos antifeminister stöter man däremot på den med jämna mellanrum, kanske för att det gör analyser som använder sig av begreppet ’patriarkat’ till halmdockor som är enkla att angripa.)

Ett problem med begreppet ’patriarkat’ är att det är en antingen-eller-etikett. Man tvingas ta ställning – är detta ett patriarkat eller inte – och det är inte alltid så fruktbart.

En annan klassificering där man möter liknande problem är ’demokrati’. Demokratibegreppet har också en rad olika definitioner och det uppstår gränsdragningsproblem när man ska avgöra om ett land ’är en demokrati’ eller inte. I de enklaste definitionerna ses allmän rösträtt som det avgörande (även om ’allmän’ är en ytterligare dimension att strida om – hur ser man exempelvis på barns rösträtt?), medan andra lyfter fram aspekter som representativitet, valdeltagande, korruption och så vidare.

Är Ryssland en demokrati? Ja. Eller nej. Det beror på vad man menar med ’demokrati’.

Är Sverige ett patriarkat? Ja. Eller nej. Det beror på vad man menar med ’patriarkat’.

Av den anledningen så föredrar jag ofta att prata om patriarkala strukturer istället för patriarkat. Då är det mindre risk att diskussionen hamnar i en strid om definitioner och förutsättningarna ökar för att man istället kan diskutera de faktiska mönster som det handlar om.

Det man frågar sig då är om ett visst fenomen är ett uttryck för patriarkala strukturer eller inte – enkelt uttryckt om man kan förstå fenomenet som delvis beroende av att kvinnor som grupp är underordnade män som grupp. Man kan också fråga sig om fenomenet man är intresserad av har effekter som förstärker skillnadsskapandet mellan könen och/eller kvinnors underordnade position. Dessa saker kan man alltså diskutera oavsett om man klassificerar Sverige som ett ’patriarkat’ eller inte.

…om Ugglans Handlingsplan För Att Säga Ifrån Även Om Det Är Obehagligt

Om det nu är så att vi behöver träna på att vara jobbiga, obekväma eller ‘bråkiga’ – att säga ifrån om vi tycker att något är fel eller dumt, trots att det kanske blir spänt och vi riskerar att ses som gnällspikar – hur gör man då? Hur tränar man på det? Om det vore så enkelt som att ‘bara göra’ så hade vi (eller jag) redan gjort det, gissar jag.

Jag tänker att man kan jobba med det här i flera steg.

Voilà – Ugglans handlingsplan till hur man tränar sig att säga ifrån, även när det känns obehagligt eller ‘dumt’:

1. För det första gäller det att vara medveten om hur man beter sig i olika sammanhang och på vilket sätt det går emot hur man skulle vilja bete sig (eller känner att man borde bete sig utifrån sina övertygelser) – som när jag skrev om fotbollströjorna. Men stannar man vid den ‘medvetandefasen’ så är risken att man bara blir frustrerad. Det som händer är att man ser sin egen motsägelsefullhet tydligare, men det i sig ändrar inte något.

2. Steg två blir därför att utarbeta strategier. När jag för några år sedan gick i terapi (KBT) så jobbade vi ganska mycket med det här. Att medvetet och i förväg försöka se hur man kan göra saker som man tycker är obehagliga. I det här fallet kan det handla om att tänka ut vad man kan säga i olika situationer. Det kan vara bra att utgå från en situation där man inte sa något, eller gjorde det och det bara blev fel. Hur hade man kunnat gå tillväga för ett annat resultat? Gör en lista och fundera kring alternativen.

3. Steg tre är att träna. Försök att förutse när det kan bli aktuellt att säga ifrån på ett sätt som kanske uppfattas som ‘jobbigt’. I mitt fall kan jag ju säga att alla mammagruppskonstellationer är sådana situationer. Playdates, lekparkshäng och så vidare. Då kan man ladda lite, och sätta upp mål: om någon säger något som jag ser som ett problematiskt könande i eftermiddag i lekparken så ska jag (på något sätt) säga att jag inte håller med. Då blir det lättare att göra just det, och det är en framgång eftersom målet var ens eget handlande och inte resultatet (det svar man får).

4. Det kan också vara en idé att i någon form dokumentera vad som händer. Jag skrev till exempel dagbok under några veckor, som en del av terapin. Det var bra eftersom jag aktivt var tvungen att formulera att det faktiskt ofta gick ganska bra och att det kändes skönt efter att jag gjort vad det nu var jag skulle göra (det var förstås helt andra saker än vad vi pratar om här, men principerna är ju desamma).

Låter den här modellen som något som kan funka?