…om att sätta ner foten

En Stor Man, en sådan som i vanliga fall talade om Viktiga Saker som politik, beslöt sig en dag för att säga sin mening till Kvinnorna som han observerat under en längre tid.

Kära kvinnor, ni har missförstått alltihop. Ni har tänkt och tänkt men inte tänkt ända fram, kan man säga. Men misströsta inte. Jag ska hjälpa er, för jag är en Schysst Kille. Jag har dessutom flickvän, bara så ni vet. (Hon jobbar i modebranschen. Alltså, jag säger inte att hon är modell eller så, men jag säger inte heller att hon inte är det. Klura på den karamellen ni.)

Kvinnor, lyssna!

Ni har sjuka värderingar. Ni har sjuka drömmar. Ni är extremt lättpåverkade.

Att inte killar oftare säger åt er vad ni ska tycka och känna, det är ett problem. Fler män borde göra som jag och säga till på skarpen.

Här kommer lite information till er:

Inga unga tjejer drömmer om att vara normalviktiga. Inte någon faktiskt. None.

Alla unga tjejer drömmer om att vara trådsmala med kilometerlånga ben.

Den Stora Mannen använde gärna ett överdrivet bildspråk för att folk verkligen skulle förstå. Om man säger ’långa ben’ kan det ju finnas folk tjejer som inte fattar vad det betyder. Men om man anger ett absolut mått – en kilometer till exempel – så kan till och med småflickorna förstå att riktigt så långa ben inte är normalt. Det är viktigt med tydlighet i sådana här sammanhang.

Kvinnor, lyssna!

Ni ska behaga män, det kan vi väl alla vara överens om. Men ni gör ju inte det när ni blir så där smala! Ni gör fel!

Fel.

Män gillar smala midjor med breda höfter. Alltså, det är inte bara jag. Mina kompisar tycker också så. (För vi pratar ju så klart om hur ni ser ut och hur vi vill att ni ska se ut, bara så ni förstår det.) Vad män tycker är sexigt är till och med så viktigt att veta att det har gjorts forskning på det. Forskning. Vad sa ni nu då? Lite mer trovärdighet än era glossiga bilder, va?

Försök se ut så istället, så blir ni vi kanske lite nöjdare. Om du är för tjock – banta. Om du är för smal – ät mer. Om du har en kroppstyp som inte inkluderar kombinationen smal midja och breda höfter – synd för dig. Vi tänder inte på dig.

VI TÄNDER INTE PÅ DIG.

Den Stora Mannen stod vid sidan av catwalken och skakade på huvudet. Så gick han med bestämda steg upp på scenen.

Män, det är dags att sätta ner foten! Kvinnorna förstår inte vad vi vill att de ska göra. Vi måste berätta för dem hur de ska se ut. Vi måste höja våra röster!

Vi måste höja våra röster.

 

*Based on a true story.

…om att skapa konflikter där de inte skulle behöva finnas

En grej som jag verkligen, verkligen skulle vilja förstå är hur begrepp på makronivå i vardagliga diskussioner tenderar att uppfattas som att de ligger på individnivå.

För att ta det från början.

Begrepp på makronivå är till exempel ‘struktur’ eller ‘kultur’. (Uppdelningen av mikro/makro kan i och för sig ifrågasättas också, men det behöver vi inte gå in på här.) Det finns så klart ett samband mellan den här nivån och aktörsnivån (dvs. personer, folk, individer). Drar man det (för) långt så hamnar man i någon slags syn på individen som helt styrd av strukturerna. Aktörsskapet försvinner och därmed är det svårt att ställa människor till svars för vad de gör eller säger – de ‘styrs ju bara av de rådande strukturerna’. Även om få skulle skriva under på det synsättet så är en vanlig kritik som riktas mot studier som för ensidigt fokuserar på den strukturella nivån just att aktörsnivån blir för osynlig.

I andra änden av spektrat står individen relativt ensam. Där är vi bara individer och begränsas inte av normer, av kulturella föreställningar eller av strukturer som klass eller kön. Med det här synsättet blir individen också helt ansvarig för alla aspekter av sitt liv och sitt agerande, och därför finns en tydligt moralisk aspekt. Den som inte lyckas bygga upp en karriär har inte jobbat tillräckligt hårt eller är inte tillräckligt bra (för att hårdra det) – och aspekter som att hen var tvungen att sluta skolan för att börja jobba hemma på gården, att hen inte fick några jobb p.g.a. sin sexuella läggning eller att hen inte kände rätt personer hamnar liksom utanför resonemanget. Inte heller det här perspektivet i sin mest renodlade form är förstås något som särskilt många skulle ställa sig bakom.

I realiteten hamnar de flesta samhällsdiskussioner (t.ex. kring kön och jämställdhet) någonstans mitt emellan, och det är förstås rimligt. Till stor del är de debatterna i själva verket en kamp om i vilken grad det ena eller andra perspektivet ska ses som viktigare: även om ingen kanske förespråkar någon av ändpunkterna så förespråkas ofta att diskussionen måste flyttas åt antingen det ena eller det andra hållet på detta kontinuum.

Till exempel:

A: “Såg du Xs urringning? Kvinnor som klär sig så sexuellt utmanande får faktiskt skylla sig själva.”
B: “Fast det belönas ju i de flesta sammanhang, det finns en tydlig sexualiserande norm så det kanske inte är så konstigt att…”

Typ så. Ser ni hur ståndpunkterna här har med mikro och makro att göra? Och hur var man lägger sig blir viktigt utifrån ett moraliskt (eller snarare moraliserande) perspektiv?

Så långt allt väl. Det är ingen konstig diskussion och det är för övrigt en ganska klassisk ideologisk debatt som ofta utmynnar i någon slags höger-vänsterskala.

Det som jag tycker är intressant är när det hettar till, och det inte längre blir en fråga om vilket perspektiv man förespråkar utan snarare en sammanblandning av dem: när ett argument om ‘könade strukturer’ tas som om det vore en anklagelse på personlig nivå, eller när ett inlägg om ‘våldskultur’ bemöts med argumentet ‘jag har minsann aldrig slagit någon’.

Det som händer när det blir så här, det är att någon som försöker anlägga ett vidare perspektiv bemöts som om hen rör sig på individnivå: budskapet förvrängs så att det blir något provocerande, och först därefter ‘bemöts’ det. Det innebär att ‘debatten’ hamnar i ett slags ‘men-det-sa-jag-aldrig-joho-nähä-joho-nähä’.

Det är att skapa konflikter där de inte ens skulle behöva finnas.

…om Halloween

Hela dagen har min facebookfeed översvämmats av Halloweenkostymer. Barn i pumpakostym på väg till förskolan, vuxna och i vanliga fall fullkomligt normala människor på väg till jobbet… i pumpakostym, de med. Ja, och så häxor, enhörningar, dinosaurier, superhjältar och jag vet inte allt.

Det är Halloween.

Och vi firar inte alls.

Fabian har tjatat om pumpkin patch i två månader. A och jag har pratat om traditioner och bestämt att en sådan där pumpafest som vi hade förra året, det borde vi faktiskt ha varje år.

Fast bara inte i år.

Vi sörjer det där med Halloween, lite grann.

Förra året var jag en vampyr, och såg ut så här:

I år är jag en akademiker. Så istället för att posta bilder på mig själv, skrivandes på min avhandling (det kanske inte skrämmer er, men det skrämmer definitivt mig) så recyclar jag därför ett inlägg från förra året, om det där med maskeradutstyrslarna i Halloweenbutikerna (jodå, det finns speciella Halloweenbutiker i Amerikatt):

— — —

Det är ingen överdrift. För varje utklädnadstema finns det två varianter. En för män och en för kvinnor, tydligt sorterade och märkta så att ingen ska råka ta fel.

De som är gjorda för män försöker så långt det är möjligt efterlikna det som dräkten föreställer. En tiger ska se ut som en tiger, en bebis som en bebis, en polis som en polis.

De som är gjorde med kvinnor i åtanke visar så mycket hud som bara är möjligt för att fortfarande kunna kallas dräkter, och det är strumpeband och höga stövlar och andra klassiska horattribut. Alldeles oavsett vad temat är. Fler bilder härhär och här.

Och det är med nästan parodisk likhet en illustration av uppdelningen mellan män och kvinnor i dess mest klassiska form. Där mannen är originalet, saken-i-sig-själv, medan kvinnan är en sexig kopia, den Andra.

Inget fel med att vilja ha på sig kort kjol och nätstrumpor. Problemet ligger inte hos individen. Problemet ligger i de strukturer som skapar viljan, förväntningarna och begränsningarna. För det finns inte mycket att välja på. Alternativen i Halloweenbutikerna är tydliga, och något mittemellan existerar knappast. Med tanke på hur kostymerna är märkta och indelade efter kön så är kvinnors alternativ till vampkostymerna i praktiken att crossdressa.

…om kvinnor som tar hand om barnen gratis och män som får betalt för det

Jag tror att det är dags att vi pratar om det här med föräldraledighet igen.

Vi pratade ju i våras om att föräldraledighet och uttag av föräldrapenning inte är samma sak, och att det blir fel när vi mäter antal dagar som män respektive kvinnor tar ut och sedan kallar en ökande siffra hos männen för att det blir ‘mer jämställt’.

Minns ni? (Om inte: jag skrev om det här, så gå gärna tillbaka och läs. Eller förresten – även om ni tycker er minnas så gå tillbaka ändå för säkerhets skull, det var ett bra inlägg.)

Anyway. I våras när jag skrev om det här så tog jag kontakt med en forskare som studerade just det. Då var det enda som fanns en lite äldre studie och hon visste inte ännu om mönstren fortfarande var desamma. Nu (okej, i september… jag ligger lite efter) har hon kommit med en första rapport, och det är en både intressant och viktig studie som alla som någon gång pratar om föräldraledighet i relation till jämställdhet borde titta på. (Pdf finns här.)

I stora drag:

Föräldrar är föräldralediga mycket längre tid än den siffra man får om man lägger ihop de föräldrapenningdagar som de tagit ut. Mäns föräldraledighet har ökat, men kvinnornas har inte förkortats. Det handlar alltså inte om ett nollsummespel där männens ökade föräldraledighet gör att kvinnorna är hemma mindre, istället är vi totalt hemma längre. Däremot när det gäller pengarna, så kan man möjligen se det ungefär så. Männen tar ut fler föräldradagar, och kvinnorna tar ut färre. Det tycks alltså som att kvinnor är hemma ungefär lika länge som tidigare, men med mindre betalt. Mönstren för hur många och hur långa föräldraledighetsperioder som tas ser också olika ut för män och kvinnor: män är hemma fler korta perioder (typ tar ledigt fredagar eller förlänger semestern på sommaren) medan kvinnor är hemma längre perioder. Män bibehåller därför under ledigheten en tätare koppling till arbetsmarknaden än vad kvinnor generellt gör, vilket kan vara betydelsefullt ur ett karriärsperspektiv.

Är ni med på vad vi ser här? Det här är faktiskt himla viktigt.

Den statistik som vi oftast (okej, typ alltid) ser i sådana här sammanhang – den över antal uttagna dagar - fångar inte upp de här mönstren. Om vi är intresserade av hur länge män respektive kvinnor är föräldralediga och hur det är korrelerat med deras karriärsmöjligheter, löneutveckling, pension och så vidare, så räcker det inte att titta på fördelningen av dagar.

Tvärtom – det kan vara direkt missledande.

…om sjukskrivning, legitimitet och akademiska konferenser

Konferens.

Den akademiska motsvarigheten till semester.

Man får lyssna på spännande föredrag, träffa sina idoler, och så får man prata om sin forskning om och om igen.

Det blir inte så mycket bättre än så.

Men just när jag sitter på tåget och försöker få ihop de sista bilderna på min presentation som är om… tre timmar, så känns det kanske inte så himla roligt. Nå, det kommer att gå bra, det brukar det ju göra.

Men jag tänkte att det kanske skulle hjälpa att berätta för er vad det är jag egentligen gör, för jag vet inte om jag har gjort det riktigt? (Det här inlägget är dessutom utmärkt prokrastinering, det erkänner jag villigt…)

Så.

Min forskning handlar om sjukskrivning och hur sjukskrivningens legitimitet ständigt förhandlas när man interagerar med andra. Jag tittar på samtal, för att se vad det är som händer på en detaljerad språklig nivå, vilka resurser vi använder och så vidare, när vi pratar om sjukskrivning (eller när sjukskrivna personer pratar om helt andra saker).

Poängen är att vi när vi interagerar med andra producerar normer, producerar kultur, producerar strukturer. Genom att titta på interaktion så kan vi se hur det går till. När det gäller sjukskrivning så kan vi också få en ökad förståelse för vad situationen som sjukskriven innebär, och hur dess legitimitet kan förstärkas eller undergrävas. Det är viktigt att förstå det här bättre, bland annat för att sjukskrivning idag knappast är en självklarhet när man är sjuk, och till stor del bygger på hur sjukdomen och arbetsförmågan presenteras, både gentemot läkaren och gentemot handläggaren på försäkringskassan.

Så det är vad jag gör i stort sådär.

Den studie som jag ska presentera idag har ett lite snävare fokus och handlar om hur långtidssjukskrivna kvinnor som spenderar en stor del av sin tid i hemmet förhandlar sjukskrivningslegitimitet när de pratar med varandra om hushållsarbete som de gör.

En kvinna som är hemma en stor del av dagen, kan vara där när barnen kommer hem från förskola eller skola, planerar måltider, sköter tvätt och städning, och dessutom har en utsatt situation ekonomiskt och kanske är beroende av sin partner för sin försörjning, påminner på många sätt om en hemmafru.

Att ses som en ’slags hemmafru’ kan vara ett problem både för att det inte är riktigt socialt accepterat i Sverige med den jämställdhets- och arbetsideologi som vi har, men också för att det undergräver sjukskrivningens legitimitet. (Om du nu kan städa, varför kan du inte ha ett städjobb? Du kanske bara vill vara hemma och pyssla om hemmet och familjen och varför ska du ha sjukpenning då? – inte mina invändningar så klart, men potentiella invändningar från andra, eller från samhället, som kvinnorna i studien förhåller sig till.)

Det jag tittar på är alltså hur de pratar om det hushållsarbete som de gör på ett sätt som inte utmanar sjukskrivningens legitimitet.

Eftersom kön är relevant här så tittar jag dessutom på hur kön förs in i diskussionen (eller görs relevant).

Det är intressant hur kön och jämställdhet kan fungera som en resurs i sammanhanget: hennes hushållsarbete sätts i relation till hans hushållsarbete eller yrkesarbete (ja, personerna i studien verkar leva i heterorelationer, vad jag kan se). Det hon gör blir då mindre problematiskt, eftersom det framstår som mindre i omfattning och moraliskt berättigat. Det verkar också vara viktigt att föra in kön och jämställdhet på rätt sätt, så att det inte verkar som att kvinnan gör ’för mycket’ i jämförelse med vad mannen gör – då ifrågasätts situationen både ur ett jämställdhetsperspektiv och i relation till sjukdomen.

Humor är också viktigt här.

Humor gör det möjligt att prata om de här sakerna utan att det blir problematiskt. När någon efter en utläggning om bakning katergoriserar sig själv som ’värsta hemmafrun’ följt av en smiley, görs den problematiska kategoriseringen explicit, samtidigt som det driver med den, tar avstånd från den, visar att – jag vet att jag skulle kunna ses så, men jag är förstås inte en hemmafru på riktigt.

(Det finns tyvärr inga män i mitt material, men jag skulle gärna vilja titta på liknande saker när det gäller män, eftersom det som de har att förhålla sig till sannolikt ser ganska annorlunda ut.)

Nej hör ni. Nu måste jag göra klart den där presentationen.

Konferensdag.

Och solen skiner.

Det blir kul, det här!

…om nivåer

Jag vet inte om jag skulle kalla det ‘debatt’ precis, men ett återkommande diskussionsämne på bloggar och lite varstans har den senaste tiden varit frågan om ‘nivå’ när man pratar feminism, kön, jämställdhet och så vidare.

Ungefär så här:

‘Vardagsfeminism’ eller ‘mammafeminism’ ses som ‘låg nivå’, för de pratar om saker som de flesta förstår och kan relatera till. Som färger, barnkläder, sexistisk reklam eller normer kring kroppshår.

Det som klassificeras som ‘hög nivå’ är lite mer oklart och har inte pekats ut lika tydligt.

Ärligt talat vet jag inte riktigt vad som räknas hit – är det om man refererar Butler som nivån är ‘hög’? Om man svänger sig med begrepp som hegemonisk maskulinitet eller heterosexuell matris? Eller är det vissa ämnen som liksom är mer värda än andra? (Intersektionalitet och rasism tycka ha varit poppis den senaste tiden, till exempel.)

Alldeles oavsett vad som klassificeras som vad så kan det finnas anledning att fundera över vad indelningen i sig gör. För visst kan man se indelandet som identitetsarbete, där kritiken mot den ‘andra sidan’ blir ett framhållande av den egna, alldeles oavsett om man har den avsikten eller inte. Det är inte medvetenheten eller den uttryckliga strategin att framställa sig själv som lite bättre som är intressant, för det kan man ägna sig åt utan att tänka på att man gör det. Det är resultatet som är intressant.

Elitism innebär en distinktion från det folkliga, en avgränsning från massan. Inom finkulturen så blir popularitet därför ett varningstecken. De flesta tänker säkert på till exempel litteratur, där bestsellers som Joyce Carol Oates kan skriva hur bra som helst, men med den produktivitet och de försäljningssiffror hon har så blir det ändå lite misstänkt. Vill man visa vilken litterär person man är så lägger man därför kanske hellre fram någon lite mer obskyr bok på soffbordet när man får besök.

Och på samma sätt är det på många andra plan i livet. Samhällsdebatt är inget undantag. Kön, jämställdhet och feminism diskuteras överallt idag. Det finns en otrolig kraft i det. Men i och med populariseringen så uppstår behovet av särskiljande, när nya tyngdpunkter etableras och det radikala blir allt mer mainstream.

All interaktion är en arena för identitetsskapande, och allt vi säger och gör förmedlar en bild av vilka vi är. Att säga den feministiska diskussionen måste höjas en nivå är därför samtidigt att göra anspråk på att själv vara i en sådan position att man kan, får eller bör uttala sig i den sortens generella ordalag. Det är att säga jag kan det här, och det är att säga jag vet vad som är bäst för oss allihop. Det är att säga jag hör hemma på den högre nivån.

Och det är att säga ni gör det inte.

Det är inte så särskilt sympatiskt, tycker jag.

Alldeles oavsett nivå.

…om maraton för kvinnor

Att göra karriär är som ett maraton, skriver Sheryl Sandberg i Lean in.

På startlinjen står både män och kvinnor, taggade och vältränade. När startskottet går så sätter de alla fart, alla vill de framåt, alla har de mål.

Längs med banan står publiken och hejar på sina favoriter. Kolleger, chefer, vänner, familj och fullkomliga främlingar är där för att stötta.

Kom igen, får männen höra. Du klarar det. Öka! Du är stark! Och de orkar lite till, lite längre. Det är skönt med uppmuntran i värsta uppförsbacken. Du orkar! Starka ben! Ta rygg på killen där framme! Du är grym!

Kvinnorna får också uppmärksamhet, omtanke, kärlek.

Orkar du verkligen? Försök att åtminstone jogga, det är okej att inte hålla femminuterstempo! Var försiktig så att du inte får skavsår! Glöm inte att stanna och dricka! Ja tänk, om man skulle få skavsår? Bäst att ta det lite lugnt, när det är så varmt dessutom. Oj, du måste ha tränat massor, hur fick du ihop det med barnen därhemma? Och vem tar hand om dem under loppet? Kvinnorna försöker ignorera frågorna, inte kan väl någon förvänta sig att de ska stanna och prata mitt under ett maratonlopp? Men hallå, svara då! Bitch. Snygga ben förresten! Men bara så du vet så kan man se bröstvårtorna genom den där tighta tröjan!

Och de drar i kläderna. De spanar efter barnen. De skakar av sig så hårt att de nästan snubblar.

Och sen står funktionärerna vid målgången och delar ut medaljer och säger att det här med kvinnors underrepresentation i bolagsstyrelser, på VD-poster, som höga chefer, det måste väl ändå bero på biologi. Ett felaktigt steg. För lite muskelmassa. Testosteron.

Och förresten har de inget i riktiga tävlingar att göra. Män får minsann inte springa Tjejmilen, och är det något som är diskriminerande så är det väl ändå det?

 Låt mig massera din gluteus maximus så ska du få se hur mycket jag tycker om kvinnor.

Inte har jag något emot er, inte. 

Spring, spring.

…om män, kvinnor och föräldraledighet

Vi har pratat om det här förut, men det är viktigt så det skadar knappast att ta upp det igen. Faktum är att det nog är en av de allra viktigaste jämställdhetsfrågorna idag. Vi har kommit så långt, förändrat så mycket. Och ändå – ÄNDÅ – tar män ut ungefär 20% av föräldraledigheten och kvinnor ungefär 80% (på aggregerad nivå då). Det är ett symptom på att vi inte är där än, men det är också ett problem i sig, för det får återverkningar på så många områden.

Min man och jag har ju inte delat lika, inte p.g.a. lön utan snarare karriär och utlandsflytt (jag – en kvinna – har varit hemma nästan hela tiden). Jag kan hitta massor av förklaringar till varför vi gjort så, varför det är rimligt osv. Men inte inbillar jag mig att det inte har med kön att göra, för det är klart att det har.

Våra val påverkar också strukturerna i samhället på så sätt att de förstärker förväntningarna om att kvinnor ska vara hemma med barn och män ska göra karriär (vi bekräftar ju den normen). Det är inget som jag är stolt över (och inte min man heller, för den delen). Våra val är bara en droppe i ett stort vattenglas, men finns ändå där, i glaset, och tillsammans med alla andra de där dropparna så bidrar vi till att kvinnor får sämre karriärmöjligheter, lägre lön, osv.

Jag fattar inte varför folk blir sura när man påpekar det? Face it, liksom.

Sen är det klart att om man tittar på specifika heterofamiljer så kan det vara så att det är väldigt svårt att dela någorlunda lika, av olika anledningar.

Oftast nämns ekonomin, och att familjen inte har råd. Och det är förstås sant, ibland. Men knappast i alla de fall där det används som ursäkt. ‘Det går inte ekonomiskt’ har blivit en sån där grej man säger. Och det är inte så konstigt, det funkar nämligen jättebra på ett retoriskt plan. Det för bort ansvaret från individen och lägger det utanför familjen – på arbetsmarknaden eller kanske till och med på politisk nivå (och är det några som är tacksamma att skylla på så är det väl politiker).

Dessutom – och det kanske är den allra viktigaste anledningen till att ‘det går inte ekonomiskt’ funkar så bra som ursäkt – så är det väldigt svårt att ifrågasätta. Det ses nämligen som fult att fråga om inkomst, så det gör man helst inte. Att då ifrågasätta om det där med att inte ha råd verkligen stämmer, det blir en väldigt känslig grej.

Men jag tror att vi måste ifrågasätta.

Trevligt och inte alltför konfrontativt, men ändå ställa frågan. Hur stor skillnad gjorde det? Och hur kom de fram till det?

Min gissning är att väldigt, väldigt många inte ens räknat, åtminstone inte på ett sätt som faktiskt inkluderar alla aspekter både på inkomstsidan och utgiftssidan.

Och om frågan ställs lite då och då, alldeles oavsett hur trevligt och jag-är-bara-nyfiken-aktigt det görs, då kommer den där ursäkten att det inte går ekonomiskt att börja fungera allt sämre på en retorisk nivå. Det kommer inte längre att vara en ‘sån där sak alla säger’.

Och så småningom så kanske fler faktiskt räknar på det. Och ser att det inte alls nödvändigtvis är så stor skillnad som de tror.

Och då kanske de börjar välja annorlunda.

För lite mer läsning: Johan på Stökboet skrev bra om det här ämnet häromdagen, liksom Sanna. Och jag har tidigare skrivit om det bland annat här och här.

…om åttio dagar

Vid det här laget har det ju hunnit gå några veckor sen jag läste klart den, men jag tänkte att jag skulle berätta lite om boken som vi läste till förra månadens bokklubb: Eighty days.

Och ärligt talat – jag skulle aldrig fått för mig att läsa den om det inte varit för bokklubben. Men jag är väldigt glad att jag gjorde det. Det är verkligen en fördel med en bokklubb – att man peppas att läsa lite andra saker än sånt man annars brukar.

Eighty days är en helt och hållet sann berättelse om två kvinnor som båda arbetade som journalister i New York och 1889 begav sig ut på varsin resa jorden runt, med syftet att slå Jules Vernes fiktiva rekord – och varandra.

Själva resan står visserligen i fokus i boken, men det är knappast det mest intressanta med den. Skildringen av hur det var att vara kvinna och journalist i USA i slutet av 1800-talet är fascinerande. Små historier etsar sig fast. Som hur kvinnliga journalister ansågs olämpliga för yrket, bland annat eftersom de inte skulle kunna gå ut ensamma om det hände något kvällstid som skulle rapporteras om. Som hur de var olämpliga reportrar eftersom de inte ansågs kunna hålla sig till fakta utan ‘alltid måste överdriva’ och skrev ‘hysteriskt’ (kanske var det därför en kvinna som arbetade som journalist berättade om hur hon inte fick någon lön alls för sina artiklar, utan fick betalt i – komplimanger). De få kvinnor som jobbade som journalister var generellt hänvisade till ‘kvinnosidorna’. Där kunde deras kompetens tillvaratas! Kvinnor kunde till exempel snabbt ta in detaljerna i en klänning och beskriva den på modesidorna, medan det skulle vara svårt för en man, sades det. Eller när huvudpersonen Nellie Bly först avskrevs som resenär för den tidning som stod för hennes resa – för kvinnor kunde ju inte resa utan enorma mängder packning och med så många koffertar skulle hon aldrig ta sig jorden runt på så kort tid.

Kort sagt är det här ett stycke kvinnohistoria, som fördjupas ytterligare av ett tydligt klassperspektiv.

Det är också en berättelse om hur det samhälle vi känner till idag började formas – hur moderna kommunikationer möjliggjorde resande, hur medierna fick en alltmer framskjuten roll, och hur kändisdyrkan blev något att slå mynt av med alla möjliga produkter.

Rekommenderas!

…om privilegier

Jag har funderat lite sedan jag lite småkäckt konstaterade att det varit väl många motgångar den senaste tiden.

För grejen är den att jag inte är särskilt orolig för att det inte kommer att ordna sig. Inte orolig alls, faktiskt, sedan det väl sjunkit in. Och det är ett privilegium att känna så.

Det ordnar sig liksom alltid. Det blir alltid bra. Det löser sig.

Alltid.

Det har ju gjort det tidigare, så varför skulle det inte göra det nu?

Det finns en oerhörd trygghet i att kunna falla tillbaka på positiva erfarenheter som man haft genom livet. Det handlar inte om att ha fått saker gratis (verkligen inte), det handlar om att gång på gång fått uppleva att saker går som man vill och att det arbete man lägger ner lönar sig. Att om man pluggar till ett prov så får man bra betyg, att om man söker jobb så blir man erbjuden det, att om man söker in på en utbildning så kommer man in. Och så vidare.

En del får den här sortens positiva erfarenheter från det att de föds. Dem går det ofta väldigt bra för. Andra möter motgångar redan från början. Dem går det ofta inte lika bra för.

Det barn som fått lära sig att uttrycka sig med språket kan lättare få sin vilja igenom i många sammanhang. Det barn som lärt sig läsa före resten av klassen får uppleva känslan av att ligga steget före, av att kunna mer och klara mer. Det barn som får tillgång till sådant som kostar mycket pengar – hockeyutrustning, ridläger och märkesjackor – får lära sig att allt detta finns inom deras räckhåll.

Beroende på var vi börjar i livet så har vi olika förutsättningar och vi får kämpa olika hårt. Klass, kön, ras*, sexualitet, funktionalitet och så vidare spelar stor roll. Den som väljs bort, diskrimineras eller förbigås samlar på sig erfarenheter av att väljas bort, diskrimineras och förbigås. Den som lyfts fram, väljs eller bekräftas samlar på sig erfarenheter av att lyftas fram, väljas och bekräftas.

Livet sätter spår hos individen, och livet formas till ganska stor del av de strukturer som ordnar oss i olika kategorier och ger dessa kategorier mening.

Det betyder inte att vi är marionetter som inte kan göra annat än följa den väg som vi leds in på från början. Men det betyder att skorna som vi går i skiljer sig åt, att våra ben är olika starka, och att gärdsgårdarna som avgränsar vägarna från varandra är olika höga.

 

* Jag använder så klart ras som sociologiskt begrepp, inte biologiskt. Om nu någon trodde något annat.