Egentligen var det konstigt att det var där hon trivdes allra bäst. Kaféet var smutsigt, inredningen sliten och det var alltid några grader för varmt där inne, trots fläktarna i taket. Kanske var det för att det var ett ställe där hon fick vara ifred som hon tyckte om det. Inga barn, inga måsten. Bara lugn musik, människor som inte pratade med varann och kaffe som alla drack i vita pappmuggar fastän travar av nya porslinsmuggar stod uppställda bakom disken. På en del av den ena långväggen satt ett plastställ för kort. Födelsedagskort, tackkort, kort att ge till någon man tyckte om och kort att ge till någon som var sjuk. Alla hade ett budskap. Life is too important to be taken seriously. You shouldn’t have but I’m glad you did. You’re in my inappropriate thoughts. Thank you very very much.
Det var aldrig någon som köpte de där korten så hon misstänkte att de sågs som en del av inredningen snarare än något som skulle dra in pengar. Med tanke på de tre dollar som alla betalade för att sitta med sina pappmuggar och sina datorer vid ett vingligt bord i några timmar så kanske de alla i själva verket var en del av inredningen.
Kanske var det egentligen just det som hon tyckte om med det där stället.
