…om det vackra livet, och vem som lever det

Inkomst och andra förutsättningar i livet spelar roll för hur vi lever, det lyfte Lakritsdraken så bra fram i en kommentar igår. Det borde förstås vara självklart för alla, men jag tror att vi behöver påminnas om det ibland.

Jag läser en grotesk mängd bloggar och magasin som handlar om inredning, design och arkitektur. Och det är klart att jag vet att hemmen som man oftast ser där – de tillhör en ganska väl avgränsad grupp människor. Människor som har pengar, men också en viss sorts kulturellt kapital. Det är designers, konstnärer, författare, stylister, och de bor i våningar i innerstan eller i stora hus vid vattnet.

Samtidigt framställs de ofta som vem som helst. Genom att ekonomiska förutsättningar sällan lyfts fram eller problematiseras (istället pratas det om smak, stil, känsla, kärlek) så skapas en bild av något allmängiltigt. Något som vi alla skulle kunna få om vi bara vore stilsäkra nog och prioriterade rätt.

Jag tror att lite av det som jag ville uppmärksamma med mitt inlägg igår handlar om poängen med att uttalat sätta en slags ‘övre medelklasstämpel’ på en viss sorts praktiker. När något pekas ut som specifikt – som tillhörande en viss grupp – så minskar förutsättningarna för att det obemärkt ska tas för en mer allmängiltig norm.

Och jag tror att det kan vara bra att peka ut de där idealiserade bilderna som vi ser som specifika i den bemärkelsen.

Med jämna mellanrum så uppmärksammas det att det som visas på livsstilsbloggar av olika slag bara är de vackraste bitarna av vardagen – sekunderna när barnet skrattade, minuten då solen kikade fram, det nystädade köket. Det talas också ofta om fotoredigeringen som bidrar ytterligare till att skapa illusionen av perfektion. Det finns en motrörelse mot de här tendenserna som ibland manifesteras i tillfälliga kampanjer, allra senast #Nofilter.

Men jag tror att vi också borde prata om ekonomi och klass här. Det handlar inte bara om att publicera glada, vackra bilder av till synes perfekta liv – det handlar också om de saker som syns i de bilderna och hur de endast lyfts fram genom länkar till butikerna där de kan köpas. Det poängteras sällan att det vi ser är ett vardagsrum som kanske kostar några hundra tusen kronor.

När den sortens information hamnar lite i skymundan så blir det svårare att sortera.

Vet man inte sedan tidigare att beskrivningen “soffa designad av Hans J. Wegner” i bildtexten i själva verket betyder “soffa som kostar ca 130 000 kronor”, då kanske man förvisso avskriver miljön på de där blanka sidorna som ‘säkert för dyr’, men man kanske inte inser hur ouppnåelig för de allra flesta av oss som den är eller hur liten grupp människor som faktiskt har möjlighet att bo på det sättet.

Jag menar inte att de där hemmen inte ska få synas eller inspirera oss (jag är den första att erkänna att jag älskar dem). Men jag kan känna att det finns en poäng med att poängtera att det vi ser – det är faktiskt inte normen.

…om rök och eld

De flesta som dör i eldsvådor dör inte av själva elden, de dör av röken.

Svart eller helt osynlig sprider den sig obevekligt, äter sig in i lungor, i slemhinnor; i kroppar och själar.

Röken är en föraning till lågorna. När vi känner röken springer vi därifrån så snabbt vi kan, med de öronbedövande larmen bakom oss.

Många kände röken.

Många sprang.

Men många blev också kvar.

Nu har röken funnits där länge, men de som sprang vände inte tillbaka efter dem som blev kvar. Istället för att släcka, istället för att hjälpa andra ut, så byggde de barriärer som stängde in dem.

Det är kanske inte så konstigt att de där inne till sist gör vad de kan för att påkalla uppmärksamhet.

Det är kanske inte så konstigt att elden till slut blossar upp.

…om privilegier

Jag har funderat lite sedan jag lite småkäckt konstaterade att det varit väl många motgångar den senaste tiden.

För grejen är den att jag inte är särskilt orolig för att det inte kommer att ordna sig. Inte orolig alls, faktiskt, sedan det väl sjunkit in. Och det är ett privilegium att känna så.

Det ordnar sig liksom alltid. Det blir alltid bra. Det löser sig.

Alltid.

Det har ju gjort det tidigare, så varför skulle det inte göra det nu?

Det finns en oerhörd trygghet i att kunna falla tillbaka på positiva erfarenheter som man haft genom livet. Det handlar inte om att ha fått saker gratis (verkligen inte), det handlar om att gång på gång fått uppleva att saker går som man vill och att det arbete man lägger ner lönar sig. Att om man pluggar till ett prov så får man bra betyg, att om man söker jobb så blir man erbjuden det, att om man söker in på en utbildning så kommer man in. Och så vidare.

En del får den här sortens positiva erfarenheter från det att de föds. Dem går det ofta väldigt bra för. Andra möter motgångar redan från början. Dem går det ofta inte lika bra för.

Det barn som fått lära sig att uttrycka sig med språket kan lättare få sin vilja igenom i många sammanhang. Det barn som lärt sig läsa före resten av klassen får uppleva känslan av att ligga steget före, av att kunna mer och klara mer. Det barn som får tillgång till sådant som kostar mycket pengar – hockeyutrustning, ridläger och märkesjackor – får lära sig att allt detta finns inom deras räckhåll.

Beroende på var vi börjar i livet så har vi olika förutsättningar och vi får kämpa olika hårt. Klass, kön, ras*, sexualitet, funktionalitet och så vidare spelar stor roll. Den som väljs bort, diskrimineras eller förbigås samlar på sig erfarenheter av att väljas bort, diskrimineras och förbigås. Den som lyfts fram, väljs eller bekräftas samlar på sig erfarenheter av att lyftas fram, väljas och bekräftas.

Livet sätter spår hos individen, och livet formas till ganska stor del av de strukturer som ordnar oss i olika kategorier och ger dessa kategorier mening.

Det betyder inte att vi är marionetter som inte kan göra annat än följa den väg som vi leds in på från början. Men det betyder att skorna som vi går i skiljer sig åt, att våra ben är olika starka, och att gärdsgårdarna som avgränsar vägarna från varandra är olika höga.

 

* Jag använder så klart ras som sociologiskt begrepp, inte biologiskt. Om nu någon trodde något annat.

…om att se klassklyftor

Efter att vi kommit hem från Thanksgivingfirandet igår så landade vi i soffan med lite paj och The Queen of Versailles. Det är en dokumentär om rikedom, klassklyftor och hur det kan se ut när det går väldigt snabbt utför. Betydligt intressantare än realityshowkänslan man kan få när man ser trailern.

Se den!

…om en dyr vägning på BVC

Nästan tusen kronor fick vi betala idag, för att väga och mäta Harry. Och då var inte hans vaccinationer inräknade, de kostar några tusen kronor. Styck. Och han fick tre sprutor.

Normalt betalar vi inte hela den summan, för försäkringen täcker det. Men nu hade försäkringsbolaget strulat. Vi kommer ju att få tillbaka dem, men blotta tanken på att betala så mycket varje gång skrämmer.

För några veckor sedan kom en kvinna som bor några hus bort förbi. Hon ville sälja almanackor, till förmån för sin svärsons sjukhusräkningar. Han hade fått cancer, och ett litet barn, ungefär samtidigt.

Och så finns det människor som röstar på Mitt Romney.

…om rått kött och snygga omslag

Det går att ana en trend med vrålsnygga kokböcker stylade med rått kött.

Eller snarare – denna trend inom matfotografi är en del av en större trend i samhället. En som betonar naturliga råvaror, matlagning från grunden och rena smaker.

Och det passar förstås som hand i handske med hälsotrender som LCHF och stenålderskost. Men det bygger också på att den typen av klassisk matlagning som framhålls är ett sätt att särskilja sig som person. Genom att vispa sin egen hollandaise, köpa kyckling direkt från bonden och brygga ale i källaren så signalerar man att man är en person med smak, kunskap och samvete.

Dessutom visar man att man besitter något av det lyxigaste man kan ha idag – tid. Att laga sin egen pulled pork är inte särskilt svårt (faktiskt!), men det tar ju några timmar. Förvisso är det inte särskilt arbetsintensivt (man kan till exempel titta på Gossip Girl samtidigt), men det kräver ändå planering.

Fryst pytt på påse kräver inte särskilt mycket planering. Eller tid. Eller kunskap. (Eller smak?)

Samtidigt som det naturliga köttet blivit trendigt är vi på ett mer övergripande plan påtagligt avskärmade från själva råvaran. Visst, det är hippt att göra sin egen korv, men det är knappast något som genomsnittssvensken pysslar med en lördagseftermiddag. Färdigmald köttfärs, styckfrysta laxfiléer och kycklingklubbor i kartong är kanske ett steg närmare det naturliga köket (jämfört med färdiga köttbullar, fiskpinnar eller nuggets), men dessa produkter synliggör inte heller djuret.

Kött är både fint och icke rumsrent på samma gång (och det helt utan att ens blanda in vegetarianism och köttfri måndag-liknande initiativ). Och det är det som gör den nästan makabra matstylingen så kittlande. För den sätter fingret på det där motsägelsefulla som vi upplever när vi tilltalas av den glittriga och tillrättalagda ytan samtidigt som det råa köttet framstår som motbjudande.

Genom att kombinera det glättiga med det råa så väcks associationer som provocerar. Det är fel sak på fel plats, som antropologen Mary Douglas kanske skulle säga. Och därför känns det fel, smutsigt, eller äckligt.

Jag vet inte om den sortens bilder säljer, eller om de mest är avskräckande. Jag vet inte om kokboksläsarna funderar över dem som samtidsskildring, eller om det bara är ett läckert omslag. Men jag kan inte låta bli att känna fascination för de lager som man kan hitta i något så simpelt som några kokboksomslag, om man bara bemödar sig om det.