…om maraton för kvinnor

Att göra karriär är som ett maraton, skriver Sheryl Sandberg i Lean in.

På startlinjen står både män och kvinnor, taggade och vältränade. När startskottet går så sätter de alla fart, alla vill de framåt, alla har de mål.

Längs med banan står publiken och hejar på sina favoriter. Kolleger, chefer, vänner, familj och fullkomliga främlingar är där för att stötta.

Kom igen, får männen höra. Du klarar det. Öka! Du är stark! Och de orkar lite till, lite längre. Det är skönt med uppmuntran i värsta uppförsbacken. Du orkar! Starka ben! Ta rygg på killen där framme! Du är grym!

Kvinnorna får också uppmärksamhet, omtanke, kärlek.

Orkar du verkligen? Försök att åtminstone jogga, det är okej att inte hålla femminuterstempo! Var försiktig så att du inte får skavsår! Glöm inte att stanna och dricka! Ja tänk, om man skulle få skavsår? Bäst att ta det lite lugnt, när det är så varmt dessutom. Oj, du måste ha tränat massor, hur fick du ihop det med barnen därhemma? Och vem tar hand om dem under loppet? Kvinnorna försöker ignorera frågorna, inte kan väl någon förvänta sig att de ska stanna och prata mitt under ett maratonlopp? Men hallå, svara då! Bitch. Snygga ben förresten! Men bara så du vet så kan man se bröstvårtorna genom den där tighta tröjan!

Och de drar i kläderna. De spanar efter barnen. De skakar av sig så hårt att de nästan snubblar.

Och sen står funktionärerna vid målgången och delar ut medaljer och säger att det här med kvinnors underrepresentation i bolagsstyrelser, på VD-poster, som höga chefer, det måste väl ändå bero på biologi. Ett felaktigt steg. För lite muskelmassa. Testosteron.

Och förresten har de inget i riktiga tävlingar att göra. Män får minsann inte springa Tjejmilen, och är det något som är diskriminerande så är det väl ändå det?

 Låt mig massera din gluteus maximus så ska du få se hur mycket jag tycker om kvinnor.

Inte har jag något emot er, inte. 

Spring, spring.

…om kvinnor i karriären

På morgonen kommer hon lite sent till kontoret. Tåget stod stilla i nästan en halvtimme utanför Märsta, men hon hann i alla fall ringa en del samtal under tiden. Mötet har redan börjat, och hon ursäktar sig. Ingen fara, säger ordföranden överseende. Jag vet nog hur det kan vara med dagislämningar och sånt där.

Skönt, han är inte arg.

Mot slutet av mötet är det hennes tur att rapportera om hur det går med budgetarbetet. Presentationen som hon gjort ligger på laptopen, men hon har glömt adaptern på skrivbordet. Någon har som tur är en extra. Jag brukar alltid få hjälpa min fru att koppla ihop prylarna hemma, säger han.

Hon andas ut. Vilken tur att det ordnade sig!

När det blir dags för lunch så frågar personalchefen om hon vill följa med till kvartersrestaurangen och diskutera ett besparingsförslag som han funderat på. Fast de har inga sallader och sånt där, men jag vet ett annat ställe som tjejerna i receptionen brukar gå till om vill du testa det istället?

Så omtänksamt att tänka på vad hon skulle vilja ha för mat!

På eftermiddagen intervjuas hon för en branschtidning. Hon rättar till kavajen, sträcker på sig och tittar in i kameran. Vänta, det blir inte rätt, säger fotografen och ställer sig på en stol så att perspektivet blir ett annat. Så. Och så ler vi.

Det är hennes snyggaste vinkel. Hur kunde han veta det?

Sedan är det dags att svara på frågor. Hon har förberett sig noga. Kan allt om de nya processorerna och vad fabriksstrejken i Kina egentligen handlade om. Kan du berätta om hur du är som mamma? frågar journalisten. Det måste vara tufft, visst?

Hon är en förebild för många kvinnor, det vet hon ju.

På kvällen går hon på en stor galamiddag, med kanapéer på silverbrickor och kristallkronor i taket. Hon ska ta emot ett pris, gå upp på en scen, säga några ord om medarbetare som inspirerat och det hårda arbete som till slut betalat sig. Konferenciern harklar sig och presenterar henne. Till en vacker kvinna som alltid möter dagen med ett leende. Det här är du värd!

Och hon ler, och säger tack, tack, vad fint.

Och alla applåderar.

…om att värdera insatserna lika

En inställning som man ofta möter när man pratar jämställdhet i hemmet ser ut ungefär så här:

Vi har lite olika ansvarsområden i familjen, men det beror ju på att vi gillar och är bra på olika saker. Vi gör det vi båda mår bäst av och så länge vi är nöjda med det så är det ju bra. Vi värderar alla insatser lika – det är inte viktigare eller bättre att dra in pengar än att ta hand om barn och sköta hemmet. Det är viktigt att respektera varandra!

 Är det någon som tycker att det här inte låter bra?

Alla är ju nöjda, liksom.

Men frågan är vad som händer längre fram, både på strukturell nivå och i den enskilda familjen. Oftast är det nämligen så att den här inställningen innebär att Han jobbar mer och tjänar mer, medan Hon gör mer hemma och jobbar lite mindre, tjänar lite mindre. Det hänger ihop, kvinnors lägre löner, begränsning av arbetstiden och större insatser i hemmet.

Och vet ni vad det hänger ihop med mer?

Kvinnors lägre pensioner och svårigheter att få ihop ekonomin om mannen går bort eller de bryter upp.

Just synsättet att hennes insatser hemma är lika mycket värda som hans på jobbet klingar rätt falskt om man sen inte följer upp det i praktiken.

Visst kan man kapitalistkritiskt vända sig mot synsättet att pengar är ett rimligt sätt att mäta status, framgång, jämlikhet. Att andra värden borde spela minst lika stor roll. Det borde de kanske.

Men säg det till den som jobbat sjuttiofem procent i tjugo år för att få vardagen att gå ihop, som inte gått vidare i karriären för att det skulle vara för påfrestande för familjelivet, som en gång var sugen på att öppna affär men som inte orkade för det var ju så mycket annat, som städat och tvättat och diskat istället för att tjäna pengar.

Säg det till henne (för det är nästan alltid en kvinna) när hennes man dör och inkomsten inte längre räcker, och hon inser att möjligheterna att byta jobb, jobba mer, tjäna bättre, vid det laget är ganska små. Säg det till henne när de skiljer sig vid femtiofem och hon flyttar till en sliten hyrestvåa utan diskmaskin och med fläckiga tapeter för att banken inte beviljar lån för ensamstående med inkomster som hennes. Säg det till henne när hon är sjuttio och sitter där med sin låga pension.

Om man hävdar att man i familjen värderar olika insatser lika högt, då säger jag: upp till bevis.

Det allra minsta man kan förvänta sig då, det är att den som tjänar mer för över pension till den som tjänar mindre. Om den ena tar ut mer föräldraledighet eller går ner i tid så att hen därmed får en lägre inkomst så borde pensionsöverföring vara en självklarhet. Men också om den ena tar ett större ansvar hemma och på så sätt lägger mer kraft på hem och familj på ett sätt som går ut över karriärsmöjligheterna. Eller varför inte bara för en sådan enkel sak som att man inte tjänar lika mycket?

Men vet ni? Jag känner många som säger att det inte är så noga att dela precis lika där hemma, bara de värderar och respekterar varandra lika. Men jag känner ingen som sagt att de därför omfördelar en del av inkomsten från den som jobbar mer till den som tar mer ansvar hemma.

Det är när det börjar kosta pengar som det blir en förändring, konstaterade min pappa när tidningen uteblev för tredje dagen i rad och han vägrade åka och hämta ett friex på Posten utan istället fick Tidningstjänst att skicka hem den till oss med taxi. Och jag gissar att om kostnaderna för kvinnors lägre löner, deltidsarbete och obetalda arbete i hemmet på ett tydligare sätt också drabbade männen, så skulle viljan att arbeta för en förändring i samhället bli större.

Vad tror ni? Det finns säkert andra smarta saker som man också kan göra för att omfördela inkomst mellan partners – tipsa gärna i kommentarsfältet!