…om att göra kärlek

Idag gifter sig två av mina finfina vänner och jag är inte där. Jag hade så gärna velat, men det gick inte.

Det är för långt, för mycket, för mig.

Och det gör mig ledsen.

Dels blir jag ledsen för att tillställningar av alla de slag är en bra möjlighet att ses, särskilt när man bor långt från varann. Och jag hade velat ses. Men jag är också ledsen för att jag hade velat vara med just på bröllopet. Det handlar inte bara om att träffas, det är mer än så.

Jag är väl egentligen ganska äktenskapskritisk, det ska villigt erkännas.

Men äktenskap, och bröllop, har stort symbolvärde i vårt samhälle, och oavsett vad man tycker om det i grunden så innebär det att äktenskap (och bröllop) är en av de allra starkaste symbolhandlingarna för att göra kärlek på.

Och det är himla fint att göra kärlek. Alltid.

När vi lovar i nöd och lust så handlar det inte bara, kanske inte ens främst, om att vi binder oss till varandra juridiskt. Jag tror att det idag också, eller kanske ibland till och med ännu hellre, handlar om att anspela på den etablerade bilden av äktenskap som det ultimata kärleksbeviset, och genom handlingen därmed visa hur man känner.

Och då skadar det förstås inte med vittnen (gäster, kallas vi väl oftast), eftersom de med sin närvaro befäster och bekräftar handlingen. Oooandet och aaaaandet och de rörda tårarna (jo, jag gråter på bröllop) signalerar att vi ser, vi förstår vad ni gör, vad ni känner.

Och så gör man kärlek tillsammans, allihop.

Jag hade velat vara ett av de vittnena, och fått göra kärlek med er, Malinda och Catrine.

…om moderskärleken

Idag är det mors dag här. Följaktligen steg jag upp halv sex med Lille Vild, som En God Mor. Han leker oftast så himla bra själv på morgonen och det är jätteskönt att kunna sitta ner med en kopp kaffe och kolla mejl och sånt.

Och sen såg jag hur en kompis länkade den här bilden på Facebook med en kommentar om hur gullig den var:

Gullig? I think not.

Jag får anstränga mig för att inte svära här. Alltså, seriöst? Par- och heteronormen i vårt samhälle är så stark att till och med en mammas relation till sitt barn sin son beskrivs i kärleksrelationstermer.

Till att börja med är det freaky med incestvibbarna – det är liksom inte ‘kärlek’ generellt som mammans kärlek ställs upp mot, det är den kärlek som den lille sonen som vuxen kommer att uppleva med en partner kvinna. De hade lika gärna kunnat skriva “You’ll be the first to see him naked” eller “Your breasts are the first breasts he’ll have in his mouth” och det hade varit lika sant och lika obehagligt. Testa att byta ut mamman mot en pappa i bilden. Testa att prata om pappans relation till sitt barn som vi pratar om vuxna i en kärleksrelation. Inte så gulligt längre? Det är för att det ofta är så vi uppfattar incest – som något som pappor snarare än mammor sysslar med – och att beskriva relationen mellan mamma och barn i sådana termer ses därför gärna som oproblematiskt och ‘gulligt’ medan vi sällan tänker tanken att beskriva pappa/barnrelationen på samma sätt.

Testa också att byta ut sonen mot en dotter. Känns det konstigt? Det är heteronormen. Det är liksom ‘okej’ att antyda att mammors relation till sina söner liknar en vuxen kärleksrelation, men om man gör detsamma med mammors relation till sina döttrar så beskriver man en lesbisk relation, och det ses sällan som lika okej.

Nej, nu ska vi åka och äta brunch och sedan ska jag på konferens resten av dagen och prata lexikalitet och turtagning och epistemisk auktoritet och annat kul. Barnen må vara det finaste jag vet, men min hela värld är de faktiskt inte.

…om Alla hjärtans dag

Source: etsy.com via Tretorn on Pinterest

 

Vår mataffär har en avdelning där de byter ut varorna efter säsong. Där har det ända sedan julsakerna plockades bort i början av januari varit Valentine’s Day för hela slanten. I en och en halv månad har man kunnat köpa kort med röda hjärtan på, stora hjärtformade chokladaskar, rosbuketter och champagne.

Ingen ska kunna komma och säga att de glömde.

Alla hjärtans dag är en högtid, en viktig högtid.

Idag på Facebook skrev en av mina vänner om hur tillverkningen av barnens Valentinekort gick. De behöver trettiofyra kort, ett till varje barn i klassen. Hon avslöjade att de köpt sina och bara skriver på namn och klistrar på klistermärken. En av hennes vänner kommenterade att de tyvärr måste tillverka sina kort själva.

De hade klippt och klistrat fyra kvällar i rad nu.

En stund senare satt jag på nagelsalongen och läste en avhandling som jag fått skickad till mig från Sverige. Plötsligt kom det in en person och räckte fram en liten glassvan med en röd ros i till Cindy som just filade mina tånaglar. De kramades. Vi ses nästa gång, sa de, och så var hon borta. Cindy blev glad och ställde presenten från kunden på sitt lilla arbetsbord.

Sedan fortsatte hon att fila.

Och jag minns förra året på dagis, då fick Fabian med sig en liten kaka som Camillas mamma hade bakat. Den hade vit glasyr med rosa hjärtan på, och var inslagen i cellofan. Till Fabian från Camilla, stod det på ett litet kort. Alla barnen fick varsin.

Jag åt upp halva Fabians kaka.

Och samtidigt som jag skriver det här plingar det till i min inbox. Det är ett meddelande från vår vän Marc. Happy Valentine’s Day! You are one of my favorite couples! skriver han.

Vad svarar man på det? Detsamma?

Och så tänker jag på när jag åt middag med några vänner förra veckan. En av dem frågade vad vi hade för planer för den stora dagen. Själv skulle hon laga sin mans favoriträtt och köra en timme enkel väg för att överraska alla hans arbetskamrater på jobbet, eftersom han jobbar kväll.

Vi ska åka till Hawaii på Valentine’s Day, sa jag. De såg imponerade ut. Så romantiskt, deklarerade en av dem.

Så jag sa inte att det är för att A ska dit och jobba.