…om att göra allt en sista gång

Och de sista skälvande dagarna så var det som om allt koncentrerades till en enda punkt. Det var sommar som bara sommar i södra Kalifornien kan vara och fastän solen lyste precis lika starkt som alla andra dagar så kände de det som att den lyste bara för dem.

Allting gjordes en sista gång.

De återvände till platser där de varit många gånger förut, och de insöp dem och mutade in dem såsom deras. Doften av hav i solnedgången var deras och bruset från motorvägen var deras och bergen och träden och asfalten som brände under fotsulorna var deras.

Platser, känslor och minnen samlades in, märktes upp och sorterades undan.

För att kunna gå därifrån.

För att kunna hitta tillbaka.

…om amning, igen

Noterade ni att jag skrev om offentlig amning PRECIS innan den diskussionen väcktes igen när Apan ammade i direktsändning i TV4 igår? Vavava?

Man skulle nästan kunna tro att jag är syn…isk.

Eller att jag har magiska superkrafter.

Jag tror ni vet vad jag vill ha sagt. Slippa att leta, sitta och veta, allt ser min uggleblick.

Hrrrm.

I alla fall. Diskussionen om amning väcktes igen. Den har varit uppe förut, förstås. (Till exempel när Linda Skugge på en restaurang blev bortvisad från bordet för att ’det kan väcka anstöt hos personal eller gäster’.)

Det är så klart rätt absurt att det finns folk som på riktigt tycker att kvinnor som ammar får hålla sig hemma, eller att det är rimligare att mamman och bebisen ska låsa in sig på restaurangens toalett än att de ska äta vid bordet.

Okej, jag förstår att en del kan bli obekväma av att jag drar upp tröjan i offentliga sammanhang. Ställer man sig tillräckligt nära och vrålstirrar så kan det ju hända att man får se en skymt av mitt bröst. Det är inte säkert, men det kan hända.

Man får tycka att det är lite obehagligt. Det är till och med förståeligt eftersom kvinnokroppen sexualiseras i så många sammanhang.

Men det är inte rimligt att mammor och deras bebisar ska ta någon hänsyn till det när det är dags att äta. Och det är inte rimligt att de ska trakasseras eller utsättas för obehagligheter för något som är fullkomligt naturligt.

Här i Kalifornien (och de flesta andra amerikanska delstater) finns det en lag som säger att man får amma var man vill, förutom i andras privata hem (om det är så att de inte tillåter det). Det innebär bland annat att restauranger inte får tvinga ammande mammor att lämna sitt bord.

Man kan förvisso tycka att det är knäppt att det ska till en lag för rätten att amma, men tyvärr så verkar det behövas. På många ställen trycks det till och med upp små kort som redogör för lagen, som en ammande kvinna kan ge till personer som ifrågasätter dem (för det händer ju).

Men en sådan lag kanske behövs i USA, sa vi när vi diskuterade frågan här hemma. Det behövs kanske inte i Sverige?

Men när hälften av svenskarna, 75% om man tittar på unga 15-22, säger sig tycka att amning inte är okej överallt – då tycker jag inte att man kan dra den slutsatsen.

Vi är inte så öppensinniga och naturliga som vi ofta vill tro.

…om amning

En kompis länkade en artikel om offentlig amning och det gjorde mig nyfiken på vilka skillnader det egentligen finns mellan amningskulturen i Sverige och i USA. En sak som slagit mig är att de flesta använder amningssjalar här. Alltså en sjal som man använder för att kunna dölja amningen helt, oavsett var man är. Smidigt om man är obekväm med att visa hud, men besvärligt att släpa med sig överallt, förstås. Jag har inte sett så många sådana i Sverige och undrar vad det beror på. Bryr vi oss inte lika mycket om det där med hud och bröst, eller är det en produkt som inte hunnit etablera sig på marknaden ännu?

…om Joshua tree

Imorgon är det Thanksgiving. Förra året firade vi med vänner och dagen efter åkte vi till Joshua tree, som är typ den coolaste platsen jag har varit på. Naturen är obeskrivligt häftig, och dessutom är det så barnfamiljsvänligt som en nationalpark kan bli. De kan det där med tillgänglighet, amerikanerna. Man kan köra bil överallt, och det är snitslat, skyltat och framkomligt.

Det hade varit fint om vi gjort den där trippen till en thanksgivingtradition, tycker jag.

…om sånt man gör när det regnar

Det har regnat precis hela dagen och vi har traskat omkring inomhus och uppgivet tittat ut. Fabian ville gå till lekparken men det gick ju inte. Bor man i södra Kalifornien så har man inga regnkläder, så är det bara. Paraply, försökte han, som om det skulle hjälpa. Så istället har vi tränat på att säga umbrella och sjungit umbrellasången åtta gånger i rad.

Spännande värre.

Men det tog sig, för sen köpte A helgblommor på väg hem från jobbet och jag åkte iväg för att titta på nya Twilightfilmen med några kompisar. Den var våldsammare än väntat och jag ägnade halva filmen åt att oroligt titta på femåringen som satt till höger om mig och mumsade popcorn.

Vad hennes föräldrar tänkte när de tog med henne på en film som handlar om hur vampyrer vrider huvudet av varandra i en kamp om huruvida ett litet barn – som såg ut att vara i hennes ålder – ska få leva eller inte, det övergår mitt förstånd.

Jag undrar om hon har lyckats somna än.

…om 50 000 republikaner

Om svenskarna hade fått välja amerikansk president så hade det blivit så mycket Obama att det nästan varit lite för mycket. Allt som för USA lite närmare Sverige politiskt sett verkar vi gilla, och det är ju rätt naturligt.

Och man hänger ju helst med andra som har någorlunda lika värderingar som en själv. Inte så att man måste tycka lika om allt, men någon som är mot grundläggande mänskliga rättigheter skulle jag nog ha rätt svårt att umgås med.

Så bland USA-svenskar så är det inte bara jag som konstaterar att vänskapskretsen inkluderar ytterst få – om ens några – republikaner. Rör man sig i storstäder eller i klassiska demokratfästen som Kaliforniens kuststäder så blir det väl så nästan automatiskt, tänker jag. Är man dessutom akademiker som till stor del umgås med andra akademiker så sjunker sannolikheten ytterligare för att träffa på någon oliksinnad.

Men de finns ju bevisligen. Nästan 50 000 människor röstade på Romney i Santa Barbara county, och det är ju faktiskt rätt många.

Och jag känner inte en enda en.

Det beror väl mycket på att jag inte umgås med äldre, vita förmögna män, förvisso, men en sådan tydlig uppdelning säger också något om samhället. Gruppering, uppdelning, polarisering. Och när båda sidor hjälps åt att underbygga skillnadsgörandet så tänker jag att det i sig också riskerar att spilla över så att vi-och-dem-tänket får ännu starkare fäste, på andra plan i samhället. Och det är ju det sista som USA och världen behöver.

Kanske borde jag bjuda in grannen på kaffe.

Om hon bara lovar att sluta gnälla på vårt staket.

…om Malibu

Ibland behöver man åka iväg för att verkligen känna sig ledig. Och det fina är att det kan räcka med en dag, om den dagen är tillräckligt härlig, och sen kan man komma hem och vara alldeles uppfriskad så där.

Som idag.

Jag anade inte att Malibu var så vilt. Bergen. Kustlinjen. Och så Barnet, men han är ju vild var han än är, så varför skulle han inte vara det i Malibu?

Och vi åt Benedicts och åkte trampbåt och sa här skulle man vilja ha sitt bröllop, och så gick vi barfota i sanden och längtade ut i vågorna lite grann.

Och sen kom vi hem. Uppfriskade.

Och imorgon är det måndag igen. Det känns bra, faktiskt.

…om Ojai

Alltför många av livets dagar tar mer än de ger. Men det här var inte en sån. Det här var en sån där dag som man växer av. Som gör att man andas lite djupare, lite lugnare.

Fyrtiofem minuter i bilen är för det första nästan en semester i sig – att få sitta ner, stilla, och lyssna på musik och prata. Ibland vill jag lasta in hela familjen i bilen och köra en sväng, bara för det.

Väl i Ojai tittade vi förbi både citronodlingar och olivodlingar. Tyvärr hade de inga turer, så jag är lika oupplyst som förut. Men jag vet åtminstone var det ligger, stället där man kan bli upplyst, och det är väl i alla fall något. Kanske blir det fler utflykter. Alldeles säkert blir det fler utflykter.

Och sen blev det getost och grillad paprika och strimlad brysselkål och andra godsaker, och Den Lille sov och sov så det var nästan overkligt.

Och så strosade vi. Det är det man gör när man är på semester, om det så bara är en dag. Och jag köpte små fina fat på en sån där småstadsaffär som har allt man kan tänkas behöva, julpynt och sopkvastar och doftljus och drömfångare. Och så små fina fat. Sen gick vi till den häftigaste bokhandel jag har varit i – utomhus!

Only in California.

Och vi gick runt bland dammiga böcker och jag blev helt plötsligt väldigt sugen på att öppna bokhandel. Sen gick på kafé och drack kaffe och då blev jag helt plötsligt väldigt sugen på att öppna kafé.

Jag sa ju att det var en sån dag. En sån där dag som får en att vilja lite mer.

Så nu har vi pratat om vårt kafé hela kvällen. Oj så bra det skulle vara, kaféet. Jag ser det framför mig och det är så fint att jag skulle kunna bo där. Var det på riktigt skulle jag nog få göra det också, för det är inte ett sånt där kafé som ger så jättehöga intäkter, det tror jag inte.

Men det är nog ett sånt där kafé som man växer av. Som får en att andas lite djupare, lite lugnare.

…om att fira födelsedag, del 2

Att åka till vingårdar och prova vin är typ det bästa jag vet, så det gjorde vi förstås.

Det fanns picknickbord där man kunde sitta och prova mitt bland vinrankorna.

Och så gick det omkring påfåglar bland rankorna. Ibland hoppade de jämfota rakt upp för att få tag i en druva.

Vinet var okej, men inte mer. Men vingården var mysig och härlig! Vi provade längst av alla, andra sällskap hann både komma och gå. Det gäller att passa på att sitta ner när båda barnen sover.

Sen åkte vi vidare in till San Luis Obispo och åt middag på en restaurang med så här fina utelampor.

Först drack vi champagne och åt chèvre med tomatconfit.

Vissa av oss åt spagetti med färgkritor.

Jag föredrog lamm med rotfruktsgratäng och balsamicoreduktion.

Vi satt precis vid en liten bäck. Det var väldigt mysigt.

När vi kom ut från restaurangen hamnade vi mitt i en livlig matmarknad.

Vi var väldigt mätta men när det grillas baby back ribs överallt så måste man förstås smaka.

Vi taktikvilade lite på trottoarkanten innan det blev dags att köra hem till hotellet igen. Där avslutade vi med bubbelpool vid havet och lite överbliven tårta. En bra dag!

…om att fira födelsedag

Man skulle kunna fylla trettio lite oftare. Inte varje dag kanske (för man blir ganska trött av ansträngningen), men en gång i veckan ungefär. Eller två.

Först blev jag väckt med sång och tårta, precis som det ska vara.

Eller, rättare sagt, först blev jag väckt med skrik och gråt en sisådär fjorton gånger. Om man nu tänker att födelsedagen börjar vid midnatt. Så det tänker man ju inte, för så vill man inte ha det på sin födelsedag.

Sång och tårta, alltså. Och teckning. Då vet man att man är vuxen på riktigt, när man blir uppriktigt glad för en teckning som sägs föreställa flygplan men som knappast ser ut som något annat än streck.

Efter frukosten packade vi in oss i bilen och åkte bort till Avila Beach.

Där hittade vi en sorts bondgård med världens mysigaste gårdsbutik och en massa djur som skulle klappas och matas och fotas. Och så hade de höbalslabyrinter, så klart. En för barn och en för vuxna. När vi äntligen hittat ut därifrån åt vi drottningpaj och färska hallon och sen klappade vi djuren ett varv till.

Sen hängde vi med fåglar som hoppade jämfota, drack champagne vid en bäck och badade bubbelpool. Fast allt det blev jag så utmattad av (betänk att jag åldrats väsentligt det senaste dygnet), så nu måste jag faktiskt sova. Det får bli mer imorgon!