…om flexibiliteten

Idag är det baddag. Fabian har simlektion på förmiddagen och A åker och simmar med honom och efteråt äter vi allihop mexikanskt till lunch på restaurangen bredvid.

Och varje vecka säger vi i bilen till varann att vi är så glada att ha jobb där man kan planera sin tid själv. Så att det går att ta en förmiddag i veckan till simning och enchiladas. Så att det går att sluta tidigt och åka till lekparken om det är en härlig dag. Så att det går att planera resor när det passar oss utan att oroa sig för om vi ska beviljas semester.

Visst, att forska innebär mycket jobb och det är en konstant press, men när det är bra – då är det väldigt bra.

…om det där med att börja om att jobba

Idag har jag transkriberat. Eller jag har i alla fall försökt.

Jag har under föräldraledigheten glömt alla kortkommandon, glömt vad jag hade för system för att hålla reda på alla filer och ljudklipp, glömt hur transkriberingsprogrammet överhuvudtaget funkar, glömt hur man gjorde för att mäta pausernas längd i samtalen, glömt hur frustrerande det är att försöka höra vem som säger vad när fyra personer pratar i mun på varann.

Och så har jag glömt hur ont jag brukar få i axlarna av att transkribera.

Det där sista minnet har jag i alla fall lyckats återuppväcka idag.

Alltid något?

…om att dansa

Ljudvågor som får luften att vibrera. Kroppar som rör sig i samma takt. Det är mörkt, varmt, och det luktar parfym, svett och cigarettrök.

I don’t care. I love it.

Taktfast bas. Skriksång. Klibbiga golv.

I don’t care. I love it.

Fötter som gör ont, som inte är vana att dansa så här. Sömnbristen i kroppen. Andfåddheten.

You’re from the seventies, but I’m a nineties bitch, sjunger de, och fastän det inte är riktat till mig så får det mig att känna mig gammal.

För jag dansar inte. Vi har visserligen barnvakt några timmar, men jag sitter och jobbar, rör bara på fötterna lite grann under bordet.

Jag minns inte när jag dansade senast, om man inte räknar torsdagsdiscot klockan åtta på morgonen i lekrummet med plastkeyboards, ett bord som förvandlas till trumma och legobitar under fötterna.

I don’t care. I love it.

…om att jobba med en bebis

Uppe med tuppen för morgonmöte.

Alltså, jag jobbar ju inte. Så det är bara på låtsas, det här. Men oj så sugen jag blir.

Man får ju inte riktigt säga det när man är hemma med en tvåmånadersbebis. Men kanske skulle jag försöka börja jobba en dag i veckan efter nyår? Då är han fyra och en halv månad och tar han bara flaska skulle det ju gå, med en bra nanny.

Kanske?

…om att börja jobba efter föräldraledighet

Harry är sju veckor. Och ungefär så gamla är också de flesta andra barn i föräldragruppen som vi är med i. Så det börjar bli dags för många att börja jobba igen efter föräldraledigheten.

Jo, på riktigt.

På föräldraträffen igår kom några mammor dit och berättade om sina erfarenheter av att börja jobba igen.

Om hur man löser barnpassning (nanny är bättre än dagis för hen kan passa även när barnet är sjukt, och ta med barnet till jobbet för att amma).

Om hur man pumpar mjölk på jobbet (en kyl under skrivbordet är praktiskt för förvaringen, och våtservetter kan funka att rengöra med).

Om hur man löser allt annat som ska göras hemma när man både jobbar och har en bebis (man skaffar någon som städar åt en en gång i veckan).

Det är ju inte jättekonstigt att så många kvinnor säger upp sig och blir hemmafruar istället.