…om maraton för kvinnor

Att göra karriär är som ett maraton, skriver Sheryl Sandberg i Lean in.

På startlinjen står både män och kvinnor, taggade och vältränade. När startskottet går så sätter de alla fart, alla vill de framåt, alla har de mål.

Längs med banan står publiken och hejar på sina favoriter. Kolleger, chefer, vänner, familj och fullkomliga främlingar är där för att stötta.

Kom igen, får männen höra. Du klarar det. Öka! Du är stark! Och de orkar lite till, lite längre. Det är skönt med uppmuntran i värsta uppförsbacken. Du orkar! Starka ben! Ta rygg på killen där framme! Du är grym!

Kvinnorna får också uppmärksamhet, omtanke, kärlek.

Orkar du verkligen? Försök att åtminstone jogga, det är okej att inte hålla femminuterstempo! Var försiktig så att du inte får skavsår! Glöm inte att stanna och dricka! Ja tänk, om man skulle få skavsår? Bäst att ta det lite lugnt, när det är så varmt dessutom. Oj, du måste ha tränat massor, hur fick du ihop det med barnen därhemma? Och vem tar hand om dem under loppet? Kvinnorna försöker ignorera frågorna, inte kan väl någon förvänta sig att de ska stanna och prata mitt under ett maratonlopp? Men hallå, svara då! Bitch. Snygga ben förresten! Men bara så du vet så kan man se bröstvårtorna genom den där tighta tröjan!

Och de drar i kläderna. De spanar efter barnen. De skakar av sig så hårt att de nästan snubblar.

Och sen står funktionärerna vid målgången och delar ut medaljer och säger att det här med kvinnors underrepresentation i bolagsstyrelser, på VD-poster, som höga chefer, det måste väl ändå bero på biologi. Ett felaktigt steg. För lite muskelmassa. Testosteron.

Och förresten har de inget i riktiga tävlingar att göra. Män får minsann inte springa Tjejmilen, och är det något som är diskriminerande så är det väl ändå det?

 Låt mig massera din gluteus maximus så ska du få se hur mycket jag tycker om kvinnor.

Inte har jag något emot er, inte. 

Spring, spring.

…om forskning och cupcakes i motljus

Hela tiden sedan jag startade den här bloggen har jag funderat på hur jag vill att den ska vara. Först hade den en inriktning, sen bytte jag, sen bytte jag igen, och, ja, nu vet jag inte riktigt.

Om jag ser tillbaka på de här månaderna och hur bloggen har utvecklats så kan jag se hur väl min inställning till den har följt vad som händer i livet i övrigt, hur jag har mått och vad jag har gjort på dagarna.

Och kanske är det inte så konstigt att jag, när jag äntligen känner att jag börjar komma in i jobbet på allvar, nu upplever att behovet att skriva är mindre. Särskilt att skriva lite mer seriösa saker. För de riktigt seriösa sakerna skriver jag ju i jobbet snarare än här, och då läggs ju kraften och tiden där istället.

Nu när jag transkriberar och analyserar och skriver artiklar och reviderar och reviewar dagarna i ända (nåja), så vill jag all övrig tid liksom bara baka småkakor och ha prickiga klänningar och höns och måla väggar och snickra altanbord och rita staket och kratta gräs och bada och läsa romaner och lyssna på jazz och dricka portvin.

Och då vill jag ju skriva om det.

Då vill jag fota cupcakes i motljus och prata om när vi rökgrillade lamm och vilket fantastiskt pinot noir vi drack igår och om barnet som står på egen hand och om nektarinerna som precis har mognat och allt det där.

Då vill jag ha en motvikt till allt det seriösa, till vetenskapliga referenser och analyser och problematiseringar.

Ett tag i alla fall.