…om att “se det man vill se”

Det finns ett samband mellan att se jämställdhetsproblem och könade strukturer, och att säga sig vara feminist.

De flesta som sätter feministetiketten på sig själv skulle nog säga att det sambandet går i riktningen att man ser problemen (för att de finns) och därför är man feminist. Men hyfsat ofta i debatter så stöter man på att någon hävdar att riktningen är den motsatta – att någon är feminist och därför ser problemen. När man hör det så är det oftast ett sätt att försöka underminera den andras position - du ser bara sånt där för att du vill se det. Det är frustrerande att få kastat i ansiktet och är ett hyfsat effektivt sätt att tysta någon. Det är att säga problemen finns egentligen inte och du har en personlighet som skapar konflikter där inga finns (dumma dig).

När det sägs på det viset så är det så klart problematiskt.

Men är det därmed helt taget ur luften att säga att man ser jämställdhetsproblem för att man är feminist? Inte alls.

Däremot betyder det inte att man ‘bara ser det man vill se’. Vad det betyder är att man tränas att se mönster. Strukturer är ganska abstrakta och luddiga saker – det är svårt att sätta fingret på när/var/hur de verkar. Det betyder inte att de inte finns där, eller att de inte är viktiga. Bara att man ibland kan behöva någon form av ‘utbildning’ (t.ex. att diskutera eller läsa böcker om dem) för att lära sig att förstå dem.

Att man blir mer benägen att identifiera strukturella problem efter att ha fått träning i det, det är därför inte så konstigt. Det är ungefär som att man blir mer benägen att förstå derivator och integraler efter att man läst lite gymnasiematte.

…om patriarkat och patriarkala strukturer

En diskussion häromdagen fick mig att fundera över det här med patriarkat.

Vad är det egentligen, liksom? Och är Sverige ett patriarkat?

Tja, som med det mesta så beror det förstås på vem man frågar. ’Patriarkat’ är ett gammalt begrepp vars innebörd har förändrats över tid. Idag brukar man som regel säga att ett patriarkat är ett samhälle där män som grupp har den övervägande ekonomiska, juridiska och politiska makten, eller för att använda andra ord – där män som grupp är överordnad kvinnor som grupp. Detta kan få genomslag både i familjen och genom att kvinnor i offentliga sammanhang inte har samma möjligheter att nå makt, status eller frihet att forma sina egna livsvillkor.

Okej, men vad betyder det då? Var drar man gränsen för vad som är ett patriarkat och inte?

Det är här det börjar bli knepigt.

En del har en ganska enkel och formaliserad bild av patriarkatet, och menar att eftersom kvinnor i Sverige har rösträtt, arvsrätt och så vidare, så är Sverige inte ett patriarkat. Andra utgår från en annan maktdefinition och tittar mer på informella aspekter av mäns och kvinnors villkor – hur vi fostras att vilja och välja olika och hur detta sedan får genomslag i att kvinnor exempelvis har svårare att nå en del maktpositioner och så vidare. Enligt ett sådant synsätt så ses en rad förhållanden i samhället som uttryck för patriarkatet – t.ex. löneskillnader, kvinnors låga andel i bolagsstyrelser, att vi inte hittills haft någon kvinna som statsminister, och så vidare.

Begreppet ’patriarkat’ behöver alltså inte alls handla om att män på ett medvetet sätt förtrycker kvinnor – till exempel genom att säga ’du är kvinna och därför bestämmer jag över dig’. Tvärtom skulle jag hävda att en sådan syn på ’patriarkat’ är ganska ovanlig, åtminstone bland feminister. (Hos antifeminister stöter man däremot på den med jämna mellanrum, kanske för att det gör analyser som använder sig av begreppet ’patriarkat’ till halmdockor som är enkla att angripa.)

Ett problem med begreppet ’patriarkat’ är att det är en antingen-eller-etikett. Man tvingas ta ställning – är detta ett patriarkat eller inte – och det är inte alltid så fruktbart.

En annan klassificering där man möter liknande problem är ’demokrati’. Demokratibegreppet har också en rad olika definitioner och det uppstår gränsdragningsproblem när man ska avgöra om ett land ’är en demokrati’ eller inte. I de enklaste definitionerna ses allmän rösträtt som det avgörande (även om ’allmän’ är en ytterligare dimension att strida om – hur ser man exempelvis på barns rösträtt?), medan andra lyfter fram aspekter som representativitet, valdeltagande, korruption och så vidare.

Är Ryssland en demokrati? Ja. Eller nej. Det beror på vad man menar med ’demokrati’.

Är Sverige ett patriarkat? Ja. Eller nej. Det beror på vad man menar med ’patriarkat’.

Av den anledningen så föredrar jag ofta att prata om patriarkala strukturer istället för patriarkat. Då är det mindre risk att diskussionen hamnar i en strid om definitioner och förutsättningarna ökar för att man istället kan diskutera de faktiska mönster som det handlar om.

Det man frågar sig då är om ett visst fenomen är ett uttryck för patriarkala strukturer eller inte – enkelt uttryckt om man kan förstå fenomenet som delvis beroende av att kvinnor som grupp är underordnade män som grupp. Man kan också fråga sig om fenomenet man är intresserad av har effekter som förstärker skillnadsskapandet mellan könen och/eller kvinnors underordnade position. Dessa saker kan man alltså diskutera oavsett om man klassificerar Sverige som ett ’patriarkat’ eller inte.

…om kvinnor i karriären

På morgonen kommer hon lite sent till kontoret. Tåget stod stilla i nästan en halvtimme utanför Märsta, men hon hann i alla fall ringa en del samtal under tiden. Mötet har redan börjat, och hon ursäktar sig. Ingen fara, säger ordföranden överseende. Jag vet nog hur det kan vara med dagislämningar och sånt där.

Skönt, han är inte arg.

Mot slutet av mötet är det hennes tur att rapportera om hur det går med budgetarbetet. Presentationen som hon gjort ligger på laptopen, men hon har glömt adaptern på skrivbordet. Någon har som tur är en extra. Jag brukar alltid få hjälpa min fru att koppla ihop prylarna hemma, säger han.

Hon andas ut. Vilken tur att det ordnade sig!

När det blir dags för lunch så frågar personalchefen om hon vill följa med till kvartersrestaurangen och diskutera ett besparingsförslag som han funderat på. Fast de har inga sallader och sånt där, men jag vet ett annat ställe som tjejerna i receptionen brukar gå till om vill du testa det istället?

Så omtänksamt att tänka på vad hon skulle vilja ha för mat!

På eftermiddagen intervjuas hon för en branschtidning. Hon rättar till kavajen, sträcker på sig och tittar in i kameran. Vänta, det blir inte rätt, säger fotografen och ställer sig på en stol så att perspektivet blir ett annat. Så. Och så ler vi.

Det är hennes snyggaste vinkel. Hur kunde han veta det?

Sedan är det dags att svara på frågor. Hon har förberett sig noga. Kan allt om de nya processorerna och vad fabriksstrejken i Kina egentligen handlade om. Kan du berätta om hur du är som mamma? frågar journalisten. Det måste vara tufft, visst?

Hon är en förebild för många kvinnor, det vet hon ju.

På kvällen går hon på en stor galamiddag, med kanapéer på silverbrickor och kristallkronor i taket. Hon ska ta emot ett pris, gå upp på en scen, säga några ord om medarbetare som inspirerat och det hårda arbete som till slut betalat sig. Konferenciern harklar sig och presenterar henne. Till en vacker kvinna som alltid möter dagen med ett leende. Det här är du värd!

Och hon ler, och säger tack, tack, vad fint.

Och alla applåderar.

…om föräldraledighet

Då och då, och senast nu inför S-kongressen, så lyfts frågan om mäns och kvinnors fördelning i nyttjandet av föräldraförsäkringen.

Don’t get me wrong, jag har absolut inget emot att man pratar om det. Det är en viktig fråga så klart, och absolut ett sätt att jobba för att skapa ett jämställt arbetsliv, och familjeliv.

Men jag tycker att det är mycket mer relevant att prata om fördelningen av föräldraledigheten.

Eh, va? Är det inte det vi gör då?

Nej.

De siffror som lyfts fram gång på gång visar hur mycket föräldrapenning som tas ut, dvs. hur många dagar som föräldrar använder – hur mycket pengar man får, kan man lite förenklat säga. Och det är inte riktigt samma sak som föräldraledighet. Inte alls, faktiskt.

Man kan nämligen vara föräldraledig utan någon ersättning.

Plockar man ut mindre än sju dagar i veckan när man är hemma på heltid så är det precis vad man är. Det är som att jobba deltid, ungefär. Det ger mindre i plånboken och det som syns i statistiken är att du har varit hemma i – säg – fem dagar, inte sju.

Och – surprise, surprise – mammor är hemma betydligt mer obetald tid än vad pappor är.

Faktum är att i den senaste mätningen så var pappors uttag starkt korrelerat med deras ledighetstid. Med andra ord tog papporna ut föräldrapenning för de flesta dagar som de var hemma.

Det gjorde inte mammorna, långt ifrån. För dem var korrelationen mellan ledighetstiden och antalet föräldradagar låg.

Visst är det bra om männen stimuleras att ta ut fler föräldradagar. Om sambandet fortfarande ser ut som det gjorde för tio år sedan, så innebär ytterligare en uttagen föräldradag förmodligen att pappan är hemma en dag till och det är bra. Men innebär det också att mamman är hemma en dag kortare, att de delar mer jämnt på tiden, för att de delar mer jämnt på dagarna? Det behöver det alltså inte alls göra. Om inte sambandet mellan föräldraledighet och föräldradagar förändrats fundamentalt så kan det till och med innebära att mamman är hemma ungefär lika länge som förut men med lite mindre betalt.

Ett sådant mönster har samma effekter på de egna karriärsmöjligheterna och på kvinnors arbetsmarknad i stort, men kvinnan får dessutom ännu mindre inkomst och pension under själva föräldraledigheten.

Och så kallar vi det ’mera jämställt’.

…om hur vi piskar våldtäktsoffer

Det känns som att vi har pratat om våldtäkter i flera månader nu. Gruppvåldtäkterna i Delhi och Steubenville har engagerat särskilt många, förstås, men även i Sverige har flera våldtäkter uppmärksammats i vinter.

I veckan passerade också en länk i min facebookfeed, där den gjorde en andra vända. Det var en protestlista till de styrande på Maldiverna, med en uppmaning att ändra den dom om hundra piskrapp som en femtonårig flicka tidigare i år fått för att ha haft sex utan att ha varit gift. Till saken hör också att hon under flera år utnyttjats sexuellt av sin pappa, och även fött hans barn.

Det är förstås ett fall som är viktigt att uppmärksamma. Att piska brottsoffer får aldrig vara okej. Men när jag sökte för att se vad som skrivits om det i svenska medier så hamnade jag i en diskussionstråd där de som diskuterade frågan visserligen fördömde det som hänt, men kopplade det till islam, med kommentarer om ‘primitiva kulturer’, ‘intelligensnivå’ och ‘grottmänniskor’. (Jag skulle kunna länka till diskussionen, men väljer att inte göra det för jag vill inte bidra till att driva trafik till rasistiska sajter.)

De som tänker så har uppenbarligen helt missat hur våldtäktsoffer behandlas i Sverige och andra länder i ‘väst’. Våra piskor ser lite annorlunda ut, men de gör likafullt ont och ger ärr för livet.

Bjästa och Steubenville är illustrativa exempel på hur de här strukturerna ser ut – hur våldtäktsoffer skuldbeläggs, mobbas, hånas, fysiskt skadas och hotas till livet.

För några dagar sedan häktades två flickor i Steubenville, Ohio, efter att ha mordhotat – offret. I sociala medier har det ifrågasatts varför inte ‘horan’ fick något straff, sagts att hon är den som är ansvarig för att förstöra pojkarnas familjers liv (fler exempel här och här). Så här har det bland annat sett ut på Twitter:

Jamen hallå, ett fall?! Dessutom hände det där i USA! I Sverige är det inte så där.

Really?

Fallet Steubenville står inte ut för det som hände där. Fallet Steubenville står ut för att skuldbeläggandet och förföljelserna av offret har dokumenterats och spridits av kritiska granskare. Vi har lärt oss att göra screenshots av dumheterna som skrivs på Twitter och Facebook, helt enkelt.

Minns ni Bjästa? Där våldtogs en fjortonårig flicka på en skoltoalett, och kallades sedan för ‘äckligt fjortisluder’ som bara var ute efter uppmärksamhet, en lögnare, psykiskt störd. Till slut orkade hon inte bo kvar i sin hemby, utan flyttade därifrån.

Ett annat fall är det i Jokkmokk för två år sedan. Även där utsattes offren för förföljelser och konfrontation, både ute i samhället och i sociala medier. En Facebookgrupp bildades efter att de fällande domarna kommit. Där bedyrades förövarens oskuld och offrens trovärdighet ifrågasattes. De ljög, var ute efter pengar, och hade frivilligt följt med till stugan där våldtäkten skedde, sas det.

Det finns fler exempel. Faktum är att de är så många att misstron, skuldbeläggandet och förföljelserna tycks vara det normala i våldtäktsfall.

Det är så här våra piskor ser ut. Det här är vårt spöstraff.

När Gudrun Schyman 2002 i ett tal sade att diskrimineringen och kränkningarna ser olika ut beroende på var vi befinner oss. Men det är samma norm, samma struktur, samma mönster som upprepas såväl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige, så väckte det ilska, indignation. Hat, skulle vi nog ha sagt idag. Schymans parallell har till och med lyfts fram som en anledning till att vänstern backade i valet samma år.

Men vet ni?

Det är samma norm, samma struktur, samma mönster som upprepas.

Här som där.

…om att värdera insatserna lika

En inställning som man ofta möter när man pratar jämställdhet i hemmet ser ut ungefär så här:

Vi har lite olika ansvarsområden i familjen, men det beror ju på att vi gillar och är bra på olika saker. Vi gör det vi båda mår bäst av och så länge vi är nöjda med det så är det ju bra. Vi värderar alla insatser lika – det är inte viktigare eller bättre att dra in pengar än att ta hand om barn och sköta hemmet. Det är viktigt att respektera varandra!

 Är det någon som tycker att det här inte låter bra?

Alla är ju nöjda, liksom.

Men frågan är vad som händer längre fram, både på strukturell nivå och i den enskilda familjen. Oftast är det nämligen så att den här inställningen innebär att Han jobbar mer och tjänar mer, medan Hon gör mer hemma och jobbar lite mindre, tjänar lite mindre. Det hänger ihop, kvinnors lägre löner, begränsning av arbetstiden och större insatser i hemmet.

Och vet ni vad det hänger ihop med mer?

Kvinnors lägre pensioner och svårigheter att få ihop ekonomin om mannen går bort eller de bryter upp.

Just synsättet att hennes insatser hemma är lika mycket värda som hans på jobbet klingar rätt falskt om man sen inte följer upp det i praktiken.

Visst kan man kapitalistkritiskt vända sig mot synsättet att pengar är ett rimligt sätt att mäta status, framgång, jämlikhet. Att andra värden borde spela minst lika stor roll. Det borde de kanske.

Men säg det till den som jobbat sjuttiofem procent i tjugo år för att få vardagen att gå ihop, som inte gått vidare i karriären för att det skulle vara för påfrestande för familjelivet, som en gång var sugen på att öppna affär men som inte orkade för det var ju så mycket annat, som städat och tvättat och diskat istället för att tjäna pengar.

Säg det till henne (för det är nästan alltid en kvinna) när hennes man dör och inkomsten inte längre räcker, och hon inser att möjligheterna att byta jobb, jobba mer, tjäna bättre, vid det laget är ganska små. Säg det till henne när de skiljer sig vid femtiofem och hon flyttar till en sliten hyrestvåa utan diskmaskin och med fläckiga tapeter för att banken inte beviljar lån för ensamstående med inkomster som hennes. Säg det till henne när hon är sjuttio och sitter där med sin låga pension.

Om man hävdar att man i familjen värderar olika insatser lika högt, då säger jag: upp till bevis.

Det allra minsta man kan förvänta sig då, det är att den som tjänar mer för över pension till den som tjänar mindre. Om den ena tar ut mer föräldraledighet eller går ner i tid så att hen därmed får en lägre inkomst så borde pensionsöverföring vara en självklarhet. Men också om den ena tar ett större ansvar hemma och på så sätt lägger mer kraft på hem och familj på ett sätt som går ut över karriärsmöjligheterna. Eller varför inte bara för en sådan enkel sak som att man inte tjänar lika mycket?

Men vet ni? Jag känner många som säger att det inte är så noga att dela precis lika där hemma, bara de värderar och respekterar varandra lika. Men jag känner ingen som sagt att de därför omfördelar en del av inkomsten från den som jobbar mer till den som tar mer ansvar hemma.

Det är när det börjar kosta pengar som det blir en förändring, konstaterade min pappa när tidningen uteblev för tredje dagen i rad och han vägrade åka och hämta ett friex på Posten utan istället fick Tidningstjänst att skicka hem den till oss med taxi. Och jag gissar att om kostnaderna för kvinnors lägre löner, deltidsarbete och obetalda arbete i hemmet på ett tydligare sätt också drabbade männen, så skulle viljan att arbeta för en förändring i samhället bli större.

Vad tror ni? Det finns säkert andra smarta saker som man också kan göra för att omfördela inkomst mellan partners – tipsa gärna i kommentarsfältet!

…om det jämställda paret

Nina klickade bort blogginlägget hon just läst. Det handlade om jämställdhet, om att kvinnor och män inte delade lika på sysslorna hemma. Fyrtiofem minuter mer per dag lade kvinnor ner, stod det. Men det kunde väl aldrig stämma?

De delade minsann alla sysslor lika, hon och Stefan.

Disken. Tvätten. Matlagningen. Städningen.

Eller, inte lika kanske. Men de hjälptes åt i alla fall. Om hon lagade mat så diskade han. Städade hon så tvättade han. Så var det inte alla par som gjorde!

Hon var glad för att han hjälpte till. Inte som Helenas man som kom hem från jobbet och förväntade sig ett dukat bord. Och som, när hon frågade om inte han tänkte diska, svarade att det hade de väl diskmaskinen till. Och så skrattade han åt sin egen fyndighet och gick iväg, till garaget eller teven.

Nej, hemma hos Nina och Stefan hjälptes de åt.

Varje onsdag veckostädade de tillsammans. Nina började direkt när hon kom hem från jobbet för att hinna plocka undan, så när Stefan kom hem hjälptes de åt att torka och dammsuga. På lördagarna tvättade de. Hon vaknade oftast tidigare på morgnarna så hon brukade starta en maskin eller två så var det gjort. Sedan hjälptes de åt att vika kläderna från torktumlaren när Stefan vaknat.

Och när de hade gäster på middag så var det Stefan som stod för matlagningen. Han vispade en grym béarnaise och fick alltid till köttet på grillen. Nina tyckte att det var lyxigt att kunna sitta och prata med gästerna medan hennes man fixade i köket, och det tyckte hennes vänner också. Hon brukade förbereda det mesta på eftermiddagen, skära upp grönsaker, marinera kött, göra efterrätt, duka. Sedan drog hon på sig en klänning och fönade håret, och så fick hon ett glas vitt vin i handen medan han rörde ihop såsen och grillade. Så var det minsann inte alla som hade det!

På vardagarna var det oftast hon som lagade maten, eftersom hon slutade en halvtimme tidigare. Men när Stefan kom hem brukade han duka, om inte barnen hade gjort det. Sedan diskade han medan hon plockade undan och gjorde i ordning barnen för kvällen. Så när klockan var åtta kunde de vara lediga tillsammans. Det var härligt, och hon tyckte synd om de par som inte hade det så!

Förutom på tisdagar och torsdagar förstås, för då tränade han och var tvungen att åka hemifrån klockan sju. Då fick hon ta både disken och barnen, men det var ju bara två kvällar i veckan. Dessutom behövde han den där träningstimmen eftersom han jobbade så hårt. Det var han värd, tyckte hon.

Nina kom ihåg när hon själv växte upp. Hennes mamma gjorde allt hemma. Så skulle hon aldrig ha det, hade hon sagt till sig själv, och där hade de ju lyckats riktigt bra.

Det hade blivit svårare när barnen kom, förstås. Det blev mer att göra och hon anpassade sig kanske lite mer än vad han gjorde. Det kom lite mer naturligt för henne helt enkelt.

Som det där med att plocka och städa. Han såg inte kaffefläcken på golvet, tänkte inte på smulorna på köksbordet. Då fick man ju förstå att han inte höll efter lika mycket som hon gjorde. De hade helt enkelt olika standard för vad som var rent. Det var faktiskt inte rättvist att bara hon skulle bestämma hur de skulle ha det. Det var rimligt att hon gjorde lite mer eftersom hennes krav var högre.

Sen var han ju så glömsk också. Hon kunde hålla saker i huvudet på ett annat sätt. De var helt enkelt olika. Hon visste när hans mamma fyllde år och kunde komma på bra presenter till alla i släkten. Hon tyckte att det var kul att påbörja julklappslistan redan i november och att kolla igenom butikernas extrapriser för att kunna passa på att köpa kycklingfiléer billigt. Hon hade koll på vilken dag det var simning på barnens scheman och när de skulle ha matsäck med sig. Det var ingen stor grej för henne, det satt liksom i ryggmärgen. Kanske var det genetiskt till och med, det där att hålla alla praktiska detaljer i huvudet samtidigt?

Och han jobbade så mycket. Han hade stort ansvar, koordinerade personal och tog svåra beslut hela dagarna. Och så tjänade han ju flera tusen mer än vad hon gjorde. Då var det inte orimligt att det var hon som strök skjortorna. På så sätt så bidrog hon ju också till hans lön! Det kändes bra att få bidra på det sättet, det gjorde dem mer jämlika tyckte hon.

Dessutom gjorde han så många andra saker, sådant måste väl också räknas? Han bytte däck på bilen vår och höst och det var han som hade satt upp de nya listerna i vardagsrummet i januari. Ja, han gjorde faktiskt nästan allt som hon bad honom om!

Han gjorde det han var bra på och hon gjorde det hon var bra på. Och det var ju så det skulle vara.

Hon kunde inte förstå folk som gnällde på hur de hade det hemma. Var de inte nöjda var det väl bara att gå? De fick faktiskt skylla sig själva som inte såg till att ordna det bättre för sig.

Hon tyckte synd om dem, faktiskt.

…om vem som gör vad

Gör kvinnor mer hushållsarbete än män egentligen, som jag påstod i förra inlägget?

Ja sett till grupperna på en generell nivå så är det så.

SCB:s tidsanvändningsundersökning rapporterar ganska utförligt kring det här. Så här säger de bland annat om skillnaderna*:

  • Sett till det totala obetalda arbetet i hemmet så lägger kvinnor ner ungefär 45 minuter mer per dag än vad män gör (3 h 44 min, mot 2 h 57 min).
  • Sett till ‘hushållsarbete’ (typ disk, städning, tvätt, matlagning) så lägger kvinnor ner ungefär 40 minuter mer per dag (1 h 43 min, mot 1 h 2 min).
  • Sett till ‘underhållsarbete’ (klippa gräs, renovera, tvätta bilen osv.) så lägger män ner 15 minuter mer per dag (30 min mot 15 min).

Slår man ihop det obetalda arbetet med det betalda (‘jobbet’) så gör kvinnor och män generellt lika många timmar. Att hävda att kvinnan förvisso gör mer hemma men att det är okej för att mannen istället jobbar mer utanför hemmet är alltså ett logiskt resonemang på många sätt. Båda pitchar in lika många timmar i matrisen, det handlar bara om vad man lägger dem på.

Förutom att det inte alls är så enkelt. För tvätt och städning hemma värderas synnerligen lågt i samhället, medan möten i konferensrum, rapporter eller inköpsavtal som skrivs under värderas högt. Man bygger ingen karriär på att vabba och baka bullar. Och det visar sig i lönespecar och befordran och pensionsbesked.

Och det är jobbigt att förändra, för vi belönas för att följa de här mönstren.

Som Charlotte skriver:

Det handlar inte om att räkna statistik och orättvisor, men samtidigt handlar det inte heller bara om känslan. För genom att förlita oss på att vi båda gör vårt bästa och det viktiga inte är att vi har lika många hobbytimmar utan att vi båda så ofta det bara är möjligt får göra vad vi vill hamnar vi i den där dörren där han går och blir viktigare och jag blir kvar och blir mindre. Jämställdhet måste vara ett aktivt val att inte alltid ta den lättaste vägen, att inte alltid göra det som för stunden är det vettigaste utan att skapa en grund för båda att utvecklas och få känna sig viktiga. Att leva jämställt är beroende av att man ibland tittar på den där statistiken och säger att det inte behöver vara någons fel att det har blivit helvetes snett men att det måste vara bådas ansvar att räta upp det.

Vi måste börja se ojämställdheten hos oss själva. Även om det är jobbigt. Vi måste titta på vad vi gör, när, hur, och fundera över om det behöver förändras. Och sedan måste vi hjälpas åt för att skapa förändringar, om det är så att det behövs.

Och om du tror att det inte behövs, så tänk ett varv till. För säkerhets skull bara.

* Alltså både ensamboende och sammanboende, med och utan barn, mellan 20 och 64 år.

…om att dela lika

Något som jag tycker är fascinerande är att de flesta i Sverige svarar ‘ja’ på frågan om de lever i en jämställd relation. De flesta – både män och kvinnor (fast lite fler män) – svarar att de fördelar arbetet i hemmet rättvist och jämställt. Trots att kvinnor generellt gör mer hemma, när man tittar närmare på hur arbetet faktiskt fördelas.

Hur kan det komma sig egentligen?

Håller vi för dålig koll på hushållssysslornas omfattning så att vi inte ens märker att vi inte gör lika mycket, eller är det någon slags förnekelse?

Är det inte riktigt okej att ‘erkänna’ att man inte lever i en jämställd relation?

Eller vad?

…om att hata eller älska kvinnor

Det här med att en snowboardåkare sparkats ut ur landslaget efter att bland annat lagt upp sexistiska bilder och ‘skämt’ på sin blogg och på instagram.

Om vi kan se förbi hela jag-tycker-det-är-helt-rätt-nej-fy-man-ska-väl-få-tycka-vad-man-vill-och-får-man-inte-skämta-om nåt-längre?!-debatten (svårt, jag vet, men försök), så tycker jag att det är intressant att se hur han och hans hejaklack försvarar honom.

Minns ni inlägget jag skrev om hat, apropå näthatsdiskussionen?

Där pratade jag bland annat om hur ordet ‘hat’ psykologiserar samhällsproblem, vilket kan försvåra strukturella analyser. Jag skrev också att det öppnade upp för bortförklaringar i stil med så känner jag inte alls, jag hatar inte. Detta eftersom innebörden av ordet ‘hat’ för de flesta är en känsla som finns ‘inuti människor’, och vad du tänker och känner är det bara du själv som har direkt tillgång till. Ingen annan kan trumfa dig där, hur bra argument de än har. Med sådana bortförklaringar riskerar man därför att se förbi hela problemet.

Och tittar vi på diskussionen kring snowboardlandslagsuteslutningen så är det precis det här vi ser.

Till exempel säger snowboardåkaren så här i Expressen:

Jag vill bara väl. Jag har inget emot kvinnor. Jag har fått mycket kommentarer om att jag är kvinnohatare, men det är jag verkligen inte. Jag har ingenting emot kvinnor. Jag älskar kvinnor.

(Efter det där förväntar man sig nästan att fortsättningen skulle vara något i stil med alla borde ha en, eller ju fler desto bättre, eller är det bara jag…?)

Nå. Tittar vi på det som han säger så vänder han sig här mot den känsla som tillskrivits honom, att han skulle ‘hata kvinnor’. Det gör han i själva verket inte alls, säger han.

Och det är inte alls konstigt att han säger så. Snarare är det ett ganska logiskt försvar, precis som jag påpekade i inlägget om hat.

Jag tror knappast heller att han känner ett hat mot kvinnor. Jag tror faktiskt att ganska få gör det på det sätt som det ibland kan låta när man lyssnar på den debatt som förts. Och i de fall där någon faktiskt hatar kvinnor, så kan vi ändå inte säga det med säkerhet. Vi kan bara se till vad personen säger och gör, och utifrån det gissa vad personen känner, men vi kan aldrig veta helt och hållet.

Däremot så är det tydligt att det uttrycks och manifesteras ett hat eller ett förakt mot kvinnor generellt i samhället, och definitivt i de handlingar som ledde till snowboardåkarens avstängning. Jag skulle (med en etnometodologisk term) säga att det görs hat och förakt. Hatet, sett på det här viset, är alltså något i sig, som lever i text, bilder, ord, handlingar – det tar form där och sprider sig, tills det blir något allmängiltigt. Det har inte så mycket att göra med vad någon känner eller inte känner ‘inuti’, det har att göra med att ett agerande i sig är hatiskt, föraktfullt, sexistiskt, och att det förstärker strukturer som sexualiserar kvinnor på ett nedvärderande sätt.

Jag har ju inte dödat någon, sa snowboardåkaren själv i en radiointervju, och det tyckte jag var en intressant jämförelse. Dödar du någon spelar det nämligen inte så stor roll varför, eller om du verkligen ville göra det, effekten är ändå att personen är död.* Och på samma sätt så spelar det egentligen ingen roll om du ‘bara vill ha kul’, ‘bara vill väl’, eller ‘älskar kvinnor’, så länge som du säger och gör saker som är skadliga. Effekterna är vad de är alldeles oavsett hur du känner ‘inuti’.

Och det är därför jag tycker att det är synd att vi pratar om ‘hat’. För det tas ofta – det ser man i debatten – som en diskussion om enskilda personers känslor inför kvinnor.

Och det är faktiskt mycket allvarligare än så.

* Det kan så klart spela roll i en domstol, men det är en annan sak.