…om tre par

Ett nygift par från Fredrika
sa att de skulle dela lika
Ibland dammsög han
fast han var man
Men sen brukade han avvika

Ett annat par från Nordingrå
var ”typ jämställda och så”
Hon gjorde en lista
han hjälpte till med det sista
De skildes vid fyrtiotvå

Ett pensionärspar från Västerås
hade levt hela livet i symbios
När hon sen försvann
fick han skaffa en annan
Eller leva på fil och smörgås

…om att värdera insatserna lika

En inställning som man ofta möter när man pratar jämställdhet i hemmet ser ut ungefär så här:

Vi har lite olika ansvarsområden i familjen, men det beror ju på att vi gillar och är bra på olika saker. Vi gör det vi båda mår bäst av och så länge vi är nöjda med det så är det ju bra. Vi värderar alla insatser lika – det är inte viktigare eller bättre att dra in pengar än att ta hand om barn och sköta hemmet. Det är viktigt att respektera varandra!

 Är det någon som tycker att det här inte låter bra?

Alla är ju nöjda, liksom.

Men frågan är vad som händer längre fram, både på strukturell nivå och i den enskilda familjen. Oftast är det nämligen så att den här inställningen innebär att Han jobbar mer och tjänar mer, medan Hon gör mer hemma och jobbar lite mindre, tjänar lite mindre. Det hänger ihop, kvinnors lägre löner, begränsning av arbetstiden och större insatser i hemmet.

Och vet ni vad det hänger ihop med mer?

Kvinnors lägre pensioner och svårigheter att få ihop ekonomin om mannen går bort eller de bryter upp.

Just synsättet att hennes insatser hemma är lika mycket värda som hans på jobbet klingar rätt falskt om man sen inte följer upp det i praktiken.

Visst kan man kapitalistkritiskt vända sig mot synsättet att pengar är ett rimligt sätt att mäta status, framgång, jämlikhet. Att andra värden borde spela minst lika stor roll. Det borde de kanske.

Men säg det till den som jobbat sjuttiofem procent i tjugo år för att få vardagen att gå ihop, som inte gått vidare i karriären för att det skulle vara för påfrestande för familjelivet, som en gång var sugen på att öppna affär men som inte orkade för det var ju så mycket annat, som städat och tvättat och diskat istället för att tjäna pengar.

Säg det till henne (för det är nästan alltid en kvinna) när hennes man dör och inkomsten inte längre räcker, och hon inser att möjligheterna att byta jobb, jobba mer, tjäna bättre, vid det laget är ganska små. Säg det till henne när de skiljer sig vid femtiofem och hon flyttar till en sliten hyrestvåa utan diskmaskin och med fläckiga tapeter för att banken inte beviljar lån för ensamstående med inkomster som hennes. Säg det till henne när hon är sjuttio och sitter där med sin låga pension.

Om man hävdar att man i familjen värderar olika insatser lika högt, då säger jag: upp till bevis.

Det allra minsta man kan förvänta sig då, det är att den som tjänar mer för över pension till den som tjänar mindre. Om den ena tar ut mer föräldraledighet eller går ner i tid så att hen därmed får en lägre inkomst så borde pensionsöverföring vara en självklarhet. Men också om den ena tar ett större ansvar hemma och på så sätt lägger mer kraft på hem och familj på ett sätt som går ut över karriärsmöjligheterna. Eller varför inte bara för en sådan enkel sak som att man inte tjänar lika mycket?

Men vet ni? Jag känner många som säger att det inte är så noga att dela precis lika där hemma, bara de värderar och respekterar varandra lika. Men jag känner ingen som sagt att de därför omfördelar en del av inkomsten från den som jobbar mer till den som tar mer ansvar hemma.

Det är när det börjar kosta pengar som det blir en förändring, konstaterade min pappa när tidningen uteblev för tredje dagen i rad och han vägrade åka och hämta ett friex på Posten utan istället fick Tidningstjänst att skicka hem den till oss med taxi. Och jag gissar att om kostnaderna för kvinnors lägre löner, deltidsarbete och obetalda arbete i hemmet på ett tydligare sätt också drabbade männen, så skulle viljan att arbeta för en förändring i samhället bli större.

Vad tror ni? Det finns säkert andra smarta saker som man också kan göra för att omfördela inkomst mellan partners – tipsa gärna i kommentarsfältet!

…om det jämställda paret

Nina klickade bort blogginlägget hon just läst. Det handlade om jämställdhet, om att kvinnor och män inte delade lika på sysslorna hemma. Fyrtiofem minuter mer per dag lade kvinnor ner, stod det. Men det kunde väl aldrig stämma?

De delade minsann alla sysslor lika, hon och Stefan.

Disken. Tvätten. Matlagningen. Städningen.

Eller, inte lika kanske. Men de hjälptes åt i alla fall. Om hon lagade mat så diskade han. Städade hon så tvättade han. Så var det inte alla par som gjorde!

Hon var glad för att han hjälpte till. Inte som Helenas man som kom hem från jobbet och förväntade sig ett dukat bord. Och som, när hon frågade om inte han tänkte diska, svarade att det hade de väl diskmaskinen till. Och så skrattade han åt sin egen fyndighet och gick iväg, till garaget eller teven.

Nej, hemma hos Nina och Stefan hjälptes de åt.

Varje onsdag veckostädade de tillsammans. Nina började direkt när hon kom hem från jobbet för att hinna plocka undan, så när Stefan kom hem hjälptes de åt att torka och dammsuga. På lördagarna tvättade de. Hon vaknade oftast tidigare på morgnarna så hon brukade starta en maskin eller två så var det gjort. Sedan hjälptes de åt att vika kläderna från torktumlaren när Stefan vaknat.

Och när de hade gäster på middag så var det Stefan som stod för matlagningen. Han vispade en grym béarnaise och fick alltid till köttet på grillen. Nina tyckte att det var lyxigt att kunna sitta och prata med gästerna medan hennes man fixade i köket, och det tyckte hennes vänner också. Hon brukade förbereda det mesta på eftermiddagen, skära upp grönsaker, marinera kött, göra efterrätt, duka. Sedan drog hon på sig en klänning och fönade håret, och så fick hon ett glas vitt vin i handen medan han rörde ihop såsen och grillade. Så var det minsann inte alla som hade det!

På vardagarna var det oftast hon som lagade maten, eftersom hon slutade en halvtimme tidigare. Men när Stefan kom hem brukade han duka, om inte barnen hade gjort det. Sedan diskade han medan hon plockade undan och gjorde i ordning barnen för kvällen. Så när klockan var åtta kunde de vara lediga tillsammans. Det var härligt, och hon tyckte synd om de par som inte hade det så!

Förutom på tisdagar och torsdagar förstås, för då tränade han och var tvungen att åka hemifrån klockan sju. Då fick hon ta både disken och barnen, men det var ju bara två kvällar i veckan. Dessutom behövde han den där träningstimmen eftersom han jobbade så hårt. Det var han värd, tyckte hon.

Nina kom ihåg när hon själv växte upp. Hennes mamma gjorde allt hemma. Så skulle hon aldrig ha det, hade hon sagt till sig själv, och där hade de ju lyckats riktigt bra.

Det hade blivit svårare när barnen kom, förstås. Det blev mer att göra och hon anpassade sig kanske lite mer än vad han gjorde. Det kom lite mer naturligt för henne helt enkelt.

Som det där med att plocka och städa. Han såg inte kaffefläcken på golvet, tänkte inte på smulorna på köksbordet. Då fick man ju förstå att han inte höll efter lika mycket som hon gjorde. De hade helt enkelt olika standard för vad som var rent. Det var faktiskt inte rättvist att bara hon skulle bestämma hur de skulle ha det. Det var rimligt att hon gjorde lite mer eftersom hennes krav var högre.

Sen var han ju så glömsk också. Hon kunde hålla saker i huvudet på ett annat sätt. De var helt enkelt olika. Hon visste när hans mamma fyllde år och kunde komma på bra presenter till alla i släkten. Hon tyckte att det var kul att påbörja julklappslistan redan i november och att kolla igenom butikernas extrapriser för att kunna passa på att köpa kycklingfiléer billigt. Hon hade koll på vilken dag det var simning på barnens scheman och när de skulle ha matsäck med sig. Det var ingen stor grej för henne, det satt liksom i ryggmärgen. Kanske var det genetiskt till och med, det där att hålla alla praktiska detaljer i huvudet samtidigt?

Och han jobbade så mycket. Han hade stort ansvar, koordinerade personal och tog svåra beslut hela dagarna. Och så tjänade han ju flera tusen mer än vad hon gjorde. Då var det inte orimligt att det var hon som strök skjortorna. På så sätt så bidrog hon ju också till hans lön! Det kändes bra att få bidra på det sättet, det gjorde dem mer jämlika tyckte hon.

Dessutom gjorde han så många andra saker, sådant måste väl också räknas? Han bytte däck på bilen vår och höst och det var han som hade satt upp de nya listerna i vardagsrummet i januari. Ja, han gjorde faktiskt nästan allt som hon bad honom om!

Han gjorde det han var bra på och hon gjorde det hon var bra på. Och det var ju så det skulle vara.

Hon kunde inte förstå folk som gnällde på hur de hade det hemma. Var de inte nöjda var det väl bara att gå? De fick faktiskt skylla sig själva som inte såg till att ordna det bättre för sig.

Hon tyckte synd om dem, faktiskt.

…om vem som gör vad

Gör kvinnor mer hushållsarbete än män egentligen, som jag påstod i förra inlägget?

Ja sett till grupperna på en generell nivå så är det så.

SCB:s tidsanvändningsundersökning rapporterar ganska utförligt kring det här. Så här säger de bland annat om skillnaderna*:

  • Sett till det totala obetalda arbetet i hemmet så lägger kvinnor ner ungefär 45 minuter mer per dag än vad män gör (3 h 44 min, mot 2 h 57 min).
  • Sett till ‘hushållsarbete’ (typ disk, städning, tvätt, matlagning) så lägger kvinnor ner ungefär 40 minuter mer per dag (1 h 43 min, mot 1 h 2 min).
  • Sett till ‘underhållsarbete’ (klippa gräs, renovera, tvätta bilen osv.) så lägger män ner 15 minuter mer per dag (30 min mot 15 min).

Slår man ihop det obetalda arbetet med det betalda (‘jobbet’) så gör kvinnor och män generellt lika många timmar. Att hävda att kvinnan förvisso gör mer hemma men att det är okej för att mannen istället jobbar mer utanför hemmet är alltså ett logiskt resonemang på många sätt. Båda pitchar in lika många timmar i matrisen, det handlar bara om vad man lägger dem på.

Förutom att det inte alls är så enkelt. För tvätt och städning hemma värderas synnerligen lågt i samhället, medan möten i konferensrum, rapporter eller inköpsavtal som skrivs under värderas högt. Man bygger ingen karriär på att vabba och baka bullar. Och det visar sig i lönespecar och befordran och pensionsbesked.

Och det är jobbigt att förändra, för vi belönas för att följa de här mönstren.

Som Charlotte skriver:

Det handlar inte om att räkna statistik och orättvisor, men samtidigt handlar det inte heller bara om känslan. För genom att förlita oss på att vi båda gör vårt bästa och det viktiga inte är att vi har lika många hobbytimmar utan att vi båda så ofta det bara är möjligt får göra vad vi vill hamnar vi i den där dörren där han går och blir viktigare och jag blir kvar och blir mindre. Jämställdhet måste vara ett aktivt val att inte alltid ta den lättaste vägen, att inte alltid göra det som för stunden är det vettigaste utan att skapa en grund för båda att utvecklas och få känna sig viktiga. Att leva jämställt är beroende av att man ibland tittar på den där statistiken och säger att det inte behöver vara någons fel att det har blivit helvetes snett men att det måste vara bådas ansvar att räta upp det.

Vi måste börja se ojämställdheten hos oss själva. Även om det är jobbigt. Vi måste titta på vad vi gör, när, hur, och fundera över om det behöver förändras. Och sedan måste vi hjälpas åt för att skapa förändringar, om det är så att det behövs.

Och om du tror att det inte behövs, så tänk ett varv till. För säkerhets skull bara.

* Alltså både ensamboende och sammanboende, med och utan barn, mellan 20 och 64 år.

…om att dela lika

Något som jag tycker är fascinerande är att de flesta i Sverige svarar ‘ja’ på frågan om de lever i en jämställd relation. De flesta – både män och kvinnor (fast lite fler män) – svarar att de fördelar arbetet i hemmet rättvist och jämställt. Trots att kvinnor generellt gör mer hemma, när man tittar närmare på hur arbetet faktiskt fördelas.

Hur kan det komma sig egentligen?

Håller vi för dålig koll på hushållssysslornas omfattning så att vi inte ens märker att vi inte gör lika mycket, eller är det någon slags förnekelse?

Är det inte riktigt okej att ‘erkänna’ att man inte lever i en jämställd relation?

Eller vad?

…om tvätten, handlingen och jämställdheten

När jag klassificerade måndagar som en hemmafrudag så var det inte för att vara lustig. Jag är hemma med en bebis som är äldre än tre månader och här klassas jag som hemmafru, även om jag i Sverige skulle kunna komma undan med ‘föräldraledig’.

Sak samma.

Hemmafruetiketten kommer med en rad förväntningar, sysslor och beteenden som är kulturellt förknippade med kategorin. Men de där sysslorna är förstås könade alldeles oberoende av om man jobbar utanför hemmet eller inte. Och det är ett klassiskt mönster att mamman under sin föräldraledighet tar mer och mer ansvar för hemmet, och att det sedan hänger kvar även om pappan är föräldraledig senare. Så att vi blir mindre och mindre jämställda i hemmet ju längre tiden går.

Och vi är inte särskilt jämställda. Inte alls.

Den ena av oss jobbar, drar in pengar och bygger upp en karriär, medan den andra sköter om barn och gör en större andel av hushållssysslorna.

Och det beror så klart inte på slumpen att det är A som är den Ena och jag som är den Andra.

Vi har valt att göra så här just nu, men det är också ett val som samhället har gjort åt oss, via de yrkesvägar som öppnat sig för oss och de krav som följder av dessa. Att lägga grunden för en karriär i taget är vettigt och motiverat på massor av sätt, men ingen av oss inbillar sig att det är särskilt jämställt. Att vi gör den här uppdelningen just nu kommer att gynna oss i det långa loppet, och det gör det okej för oss.

Men det blir samtidigt jätteviktigt att hela tiden arbeta med de där vanorna som annars riskerar att fastna i våra kroppar.

…om okunskap, lathet och ojämställdhet

Fanny skriver om hur många av oss smiter från sysslor genom att hänvisa till inkompetens, samtidigt som detta följer tydligt könade skiljelinjer. Män som som får något undflyende i blicken när en söm måste fixas och säger sig inte veta hur, kvinnor som förklarar sig vara ”inte så bra på” att borra och plugga och skruva.

Och jag gör det också. Och jag vet om att jag gör det, och jag skäms. Och jag vill inte lära mina barn att kvinnor inte borrar i kakelplattor eller rensar filter till bergvärmepumpen eller klättrar upp på vinden för att det finns jättestora spindelnät där.

Men jag vill inte göra de sakerna, och eftersom jag är kvinna så kommer jag undan med det. Som man så går inte det, för då är man inte tillräckligt mycket man. För genom vad vi gör – och vad vi inte gör – så gör vi kön. Genom att laga sömmen (även om det är i någon annans byxor, kanske alldeles särskilt om det är i någon annans byxor) så gör hon anspråk på rollen som kvinna, och genom att inte göra det så avsäger han sig en sådan roll.

Och grejen är den att detta beteende accepteras så länge som det följer könsgränserna. Så länge det är hon som ”inte kan” sådant som kvinnor inte förväntas kunna, och så länge det är han som ”inte kan” sådant som män inte förväntas kunna. Och när det är tvärtom så bestraffas det. Det höjs på ögonbryn, det kommenteras, och det görs på olika sätt tydligt att det inte är helt okej. Och jag tänker att det kanske är här vi måste börja, med våra egna reaktioner. För visst är det bra om vi själva kan bryta mönstren i handling. Men så länge belöningarna och bestraffningarna finns där så är det inte så lätt som det kan låta.

Vi hävdar okunskap på ett könat sätt just för att vi kan göra det. Men ju mer medvetna vi och vår omgivning blir, desto svårare blir det att låta latheten dra nytta av ojämställdheten. När min man tittar på mig och frågar varför inte jag lika gärna skulle kunna skruva upp brandvarnaren, då krymper handlingsutrymmet för det könade undflyende beteende som jag ägnar mig åt. Samtidigt växer handlingsutrymmet sakta men säkert på ett annat plan, så att vi mer och mer bemöts som människor, snarare än som män och kvinnor. Och det är ju dit vi vill.

PS. Exemplet med de trasiga byxorna ska inte tas alltför bokstavligt. I själva verket skulle ingen av oss laga dem, utan det uppdraget skulle anförtros åt någon av våra mödrar. Lika illa det. Om inte värre.