…om tekniken och livet

Två veckor har gått sedan vi flyttade och bytte plats i livet.

Jag trivs här. Här kan jag andas, röra mig, tänka.

Här kan jag arbeta.

Det enda problemet hittills är avsaknaden av internet. Det här är landet och följaktligen finns inget riktigt bredband. Och eftersom ADSL tydligen är ”helt otidsenligt” och en ”utdöende teknik” (citat, A) så har vi (dvs A) ägnat de senaste två veckorna åt att pejla 4G-signaler och läsa in en halv doktorsexamen i antennteori.

Det borde funka, är slutsatsen.

Men det funkar inte.

Jag har naturligtvis förespråkat att ge upp redan från första början, och därför ”vann” jag tydligen när A igår till sist ringde Telia.

Men jag vet inte jag.

Tänk om anledningen till att jag kan andas, röra mig, tänka och arbeta så bra –här – är just den svajiga uppkopplingen?

…om vem man talar med, och för

Skriv inget mer, tyckte A igår. Du har väl vettigare saker att göra än att föra diskussioner som inte leder någonstans? Stålfastern var i en kommentar här inne på något liknande – att ibland måste man aktivt vända bort blicken och inse att en del inte går att övertyga genom argumentation.

Och så är det ju. Samtidigt undrar jag om det i publika diskussioner på nätet är det där med att övertyga en motpart som är själva poängen?

Oxhen skrev i en kommentar till mitt förra inlägg om att man kan se det som att man debatterar för de andra. Så ser jag det förstås inte när jag diskuterar hemma vid köksbordet, men just i sådana här forum så  känner jag faktiskt att det är det som är allra viktigast. Och där handlar det inte så mycket om ‘jag har rätt’, som om att tydligt markera att vissa saker helt enkelt inte är okej.

Jag har gång på gång – och det tycks mig som att det blir allt oftare – hört folk säga att de inte vill börja diskutera vissa frågor eller att de inte vill inta vissa positioner – inte för att de inte står för vad de tycker eller inte tål att någon säger emot – utan av rädsla för det obehagliga ‘debattklimat’ som brett ut sig.

Varje gång en läsare ser någon annan bli kallad spån, fitta eller något annat otrevligt så bekräftar det att detta är en högst reell risk man tar om man väljer att delta i en diskussion.

Jag kan inte styra över hela internet. Men jag kan bestämma att här – här ska inte andra behöva känna sig rädda att bli kallade för en jävla idiot. Och jag kan bestämma att när personer säger att den sortens beteende är både okej och bra – då protesterar jag.

Inte bara för min egen skull, utan också för andras.

För varje gång en läsare ser att någon protesterar så bekräftar det inställningen att den sortens samtalsklimat inte ska få utgöra normen.

…om personangrepp, kritik och det där långfingret

A ringde mig på jobbet i eftermiddag. Han ville kolla så att jag ‘var okej’ eftersom han upplevde att en person som kommenterade här var obehaglig och hotfull och han tänkte att det kanske skulle vara jobbigt för mig.

Men det var det ju inte.

Jag är i och för sig inte van vid att folk svär åt mig, säger att jag är dum i huvudet och anklagar mig för att ljuga eller för att ha psykiska problem som jag borde söka hjälp för. (Mina barn har som tur är länge kvar till tonåren, men tids nog lär jag väl få höra sådant där jag med.)

Visst är det skrämmande att få sådant kastat över sig, särskilt när man sett samma person uttrycka sig ännu grövre i andra sammanhang. Man kan ju faktiskt aldrig veta vad en person är kapabel till, och senast jag hörde folk prata med andra på det där sättet var på högstadiet där det mobbades ganska friskt.

Däremot jobbar jag inom ett område där kritisk diskussion och debatt är en kärnverksamhet. Det gör att jag är van vid oenighet ner på detaljnivå (säger ingen emot så är det något skumt). Idag vid kaffemaskinen frågade en kollega vad jag tyckte om konferensen som jag var på för några veckor sedan. Fick du några bra kommentarer? undrade han. Tja, svarade jag, några kommentarer och frågor, men inget jag inte hört förut och inget särskilt kritiskt. Så det var ju lite synd.

Det är när vi diskuterar med andra som vi får pröva våra ståndpunkter och våra argument. Och jag har diskuterat interaktion, intersubjektivitet, kognition, kunskap och makt i tillräckligt många sammanhang för att veta att det jag säger stöds av omfattande forskning. Med det i ryggen så blir det möjligt att – när obehaget lagt sig – ta ett steg tillbaka och observera.

Det är ett privilegium att ha den bakgrund som gör ett sådant förhållningssätt möjligt.

Jag förväntar mig så klart inte att folk i allmänhet ska diskutera som man gör inom akademin, även om det vi pratar om råkar höra till etnometodologisk, samtalsanalytisk och diskurspsykologisk teoribildning. Det är faktiskt rätt häftigt att ens kunna prata om sådana saker utanför seminarierummen! Jag skulle gärna göra det mera.

Men jag tycker heller inte att det är värt att lägga min tid på att förklara och diskutera saker, när det inte bemöts med någorlunda underbyggda sakargument, utan snarare med (van)tolkningar av mina känslor och tankar, uppblandat med personangrepp.

Så det tänker jag inte göra.

För övrigt är mitt vänstra långfinger fortfarande avdomnat.

Det är lite jobbigt att skriva nyanserat när kroppen är så explicit.

…om sånt som folk skriver på nätet

Det känns inte som att det var så himla länge sen som vi pratade om ‘näthat’ (nej, jag gillar fortfarande inte det begreppet), och om hur många, många upplevde ‘hat’ och hot online, så till den grad att de upplevde att det påverkade deras rörelsefrihet.

Men det tycks fortfarande finnas många som inte har fattat, eller som inte vill se att saker som de gör online faktiskt får konsekvenser – för andra, och också för dem själva. (Det var rätt talande att f.d. finansministern i Norge nyligen uttalade sig om att många i det Fremskrittspartiet, likt Solveig Horne, nog skulle få anledning att ångra tweets och facebookuppdateringar som de tidigare gjort.)

Kanske kan man beskriva det som att det råder någon slags kamp kring internets status i relation till muntlig interaktion eller skriftlig interaktion i mer traditionella kanaler. Kanske är det mest ett gripande efter halmstrån när folk som beter sig illa får svårt att hitta andra ursäkter.

Ni kommer säkert ihåg sverigedemokraten Dagerlinds fascinerande försvar av sina rasistiska tweets i våras? Hans “jag står inte för något jag skriver på twitter” har blivit en klassiker. Uppföljningen “twitter är liksom ingenting” och “det jag skriver på twitter har liksom ingen relevans” är rätt intressanta de med (och visst skulle man önska att det var sant, just i Dagerlinds fall).

Häromdagen stötte jag på liknande argument i kommentarsfältet inne hos Charlotte. Inte kring rasism tack och lov, men resonemanget kring just internet var välbekant.

“Om jag kallar dig för en ‘jävla idiot som kan dra åt helvete’ här på nätet så uppfattar du inte det som speciellt hotfullt eller skrämmande och om du gör det så har du personliga problem”, var ett av argumenten. Sen hävdade personen också att det var helt okej att skriva illa och nedsättande till någon på dennes blogg, men att man faktiskt måste “skilja på hur man beter sig i verkligheten”. Ja, och när jag inte höll med om onlineinteraktionens obetydlighet (hey, jag forskar liksom om sånt här) så skrev hen “du är ju fan dum som ett jävla spån”.

Jamen typ så.

Jag tror att de flesta är ganska medvetna om att många av oss varje dag spenderar åtskilliga timmar med att interagera med andra online, antingen under våra juridiska namn eller andra namn som vi hittat på till oss själva. För en del är det säkert så att de lägger mer tid på det än på att prata med folk face to face (jag gissar att jag gör det många dagar, och då är jag ändå rätt… jamen normal).

Vi träffar kärleken på nätet, vi gör nya bekantskaper på nätet, vi pratar politik och mode och barnuppfostran på nätet. Vi köper mat, bokar resor, ställer frågor till Försäkringskassan om sjukpenningreglerna, söker studiemedel, bokar in möten och grattar vänner på födelsedagen – på nätet.  I fredags behövde jag förnya mitt bibliotekskort. Vad gjorde jag? Jag skrev det i chattrutan på bibliotekets hemsida och fick svar inom tio sekunder. Sedan var kortet förnyat och jag kunde reservera boken som jag ville ha – på nätet så klart.

Att hävda att den interaktion som sker online ‘inte räknas’ – som Dagerlind gjorde med Twitter och personen inne hos Charlotte gjorde när det gäller kommentarer på bloggar – det är faktiskt rätt dumt (det finns liksom en anledning att folk skrattar åt det där Dagerlindcitatet). Det är också världsfrånvänt – kan jag köpa matsalsstolar, förnya bibliotekskort, skriva meddelanden till min partner och dessutom bli kallad “dum som ett jävla spån” (vilket nog är bland det otrevligaste någon någonsin kallat mig, oavsett kontext – dessutom med förtexten ‘tycker du att detta är skrämmande så är det du som har personliga problem’), då torde det stå tämligen klart att den interaktion som vi sysslar med räknas. Tittar man på forskningen om internetinteraktion så finns det också empiriskt stöd för att den följer liknande grundläggande premisser som vanliga samtal (även om det så klart finns skillnader på mer detaljerad nivå - hur man ‘säger’ saker – så är det i grunden inte så himla olikt).

Och om den sortens interaktion räknas, då borde det också vara ganska självklart att man kan och bör ställas till svars för dumheter som man hasplar ur sig på olika ställen på nätet. Visst kan man köra med den sortens ursäkter som vi brukar använda i vanliga samtal – jag menade inte så, det kom ut fel, jag tycker egentligen något annat, du missförstod nog, jag har ändrat mig sedan dess, jag tänkte inte på det på det sättet, och så vidare – men att använda mediet i sig som ursäkt, det håller faktiskt inte.

…om dumheter och att ‘bara konstatera fakta’

Man behöver inte klicka runt i kommentarsfält särskilt länge för att stöta på riktigt fascinerande resonemang.

För några dagar sen skrev Isabella Löwengrip om charter och publicerade en några år gammal bild på sig självLite yngre, kommenterade hon själv. Lite smalare, anmärkte genast en läsare. Och så började diskussionen kring om det var en okej kommentar eller inte. Förutom de rätt vanliga men-skaffa-dig-ett-liv-invändningarna så dök ett annat vanligt men märkligt argument upp: det var ju bara ett konstaterande.

Ungefär så här: det är inte taskigt att ‘bara konstatera fakta’ och det ligger ingen värdering i det. Det är inte elakt eller ‘näthat’ eftersom det handlar om att påpeka ett ‘visuellt faktum’, och att uttrycka ‘första tanken som slår en’ utan att mena något negativt med det.

Som samtalsforskare är förstås den här sortens argumentation rätt kul. Dum, men kul.

För det första: det finns inget ‘bara’ i att ‘konstatera fakta’. Vi använder ord för att göra olika saker och de är därför inte värderingsfria. ‘Fakta’ allra minst. Det finns alltid anledning att fråga sig vad folk egentligen gör när de ‘bara ställer en fråga’, ‘bara konstaterar fakta’ eller ‘bara undrar’. Och det analyserar vi hela tiden när vi pratar med varandra, så det är inte rocket science precis. Det är det som gör att när någon ‘konstaterar’ att du har snygga byxor så svarar du inte ‘ja det har jag’, utan du säger ‘tack’, eftersom det inte alls var ett konstaterande utan en komplimang.

För det andra: vad någon ‘faktiskt menar’, eller om någon ‘tänkte något negativt’ med det hen sa är inte relevant. Vi kan inte veta vad folk tänker, bara vad de säger. Och om det som sägs är problematiskt så spelar det i situationen ingen roll vad tanken var. Har du någon gång råkat säga något som gjorde en person ledsen fast du inte menade det så? Den personen blev ledsen alldeles oavsett vad du menade (att man kan försöka reparera det sedan är en annan grej). Det intressanta att ta med sig från såna situationer är vad det var i det du sa som fick den effekten, och om du kan lära dig att uttrycka dig så att det inte blir så igen.

För det tredje: det är fullkomligt absurt att hävda att något som sägs skulle vara mindre problematiskt för att det är ‘sant’ (eller ett ‘faktum’, vilket är att säga ungefär samma sak). Om man köper det argumentet så innebär det att någon som säger ‘du är dum’ bara säger något taskigt om det skulle vara så att du inte råkar vara särskilt dum, annars är det inte taskigt, utan bara ett ‘faktum’. Det innebär att till exempel mobbing skulle värderas baserat på om den är ‘berättigad’ eller inte – om den mobbade är tjock, har fula glasögon, ärvda kläder eller något annat som de mobbade barnen i filmer brukar ha, då är det inte mobbing att säga det, enligt det här sättet att resonera.

Givetvis är de här argumenten helt galna, och just därför är det intressant att de faktiskt används som försvar, och att de tillåts fungera som det utan att ens bemötas (‘skaffa dig ett liv själv’ räknar jag inte som att bemöta ett argument…).

Jag tror att om vi oftare ställde varandra till svars för argument som inte håller, så skulle vi tänka efter lite mer innan vi kastade ur oss dumheter.

Och man behöver inte klicka runt i kommentarsfält särskilt länge för att se att det finns en hel del dumheter där ute.