Det känns inte som att det var så himla länge sen som vi pratade om ‘näthat’ (nej, jag gillar fortfarande inte det begreppet), och om hur många, många upplevde ‘hat’ och hot online, så till den grad att de upplevde att det påverkade deras rörelsefrihet.
Men det tycks fortfarande finnas många som inte har fattat, eller som inte vill se att saker som de gör online faktiskt får konsekvenser – för andra, och också för dem själva. (Det var rätt talande att f.d. finansministern i Norge nyligen uttalade sig om att många i det Fremskrittspartiet, likt Solveig Horne, nog skulle få anledning att ångra tweets och facebookuppdateringar som de tidigare gjort.)
Kanske kan man beskriva det som att det råder någon slags kamp kring internets status i relation till muntlig interaktion eller skriftlig interaktion i mer traditionella kanaler. Kanske är det mest ett gripande efter halmstrån när folk som beter sig illa får svårt att hitta andra ursäkter.
Ni kommer säkert ihåg sverigedemokraten Dagerlinds fascinerande försvar av sina rasistiska tweets i våras? Hans “jag står inte för något jag skriver på twitter” har blivit en klassiker. Uppföljningen “twitter är liksom ingenting” och “det jag skriver på twitter har liksom ingen relevans” är rätt intressanta de med (och visst skulle man önska att det var sant, just i Dagerlinds fall).
Häromdagen stötte jag på liknande argument i kommentarsfältet inne hos Charlotte. Inte kring rasism tack och lov, men resonemanget kring just internet var välbekant.
“Om jag kallar dig för en ‘jävla idiot som kan dra åt helvete’ här på nätet så uppfattar du inte det som speciellt hotfullt eller skrämmande och om du gör det så har du personliga problem”, var ett av argumenten. Sen hävdade personen också att det var helt okej att skriva illa och nedsättande till någon på dennes blogg, men att man faktiskt måste “skilja på hur man beter sig i verkligheten”. Ja, och när jag inte höll med om onlineinteraktionens obetydlighet (hey, jag forskar liksom om sånt här) så skrev hen “du är ju fan dum som ett jävla spån”.
Jamen typ så.
Jag tror att de flesta är ganska medvetna om att många av oss varje dag spenderar åtskilliga timmar med att interagera med andra online, antingen under våra juridiska namn eller andra namn som vi hittat på till oss själva. För en del är det säkert så att de lägger mer tid på det än på att prata med folk face to face (jag gissar att jag gör det många dagar, och då är jag ändå rätt… jamen normal).
Vi träffar kärleken på nätet, vi gör nya bekantskaper på nätet, vi pratar politik och mode och barnuppfostran på nätet. Vi köper mat, bokar resor, ställer frågor till Försäkringskassan om sjukpenningreglerna, söker studiemedel, bokar in möten och grattar vänner på födelsedagen – på nätet. I fredags behövde jag förnya mitt bibliotekskort. Vad gjorde jag? Jag skrev det i chattrutan på bibliotekets hemsida och fick svar inom tio sekunder. Sedan var kortet förnyat och jag kunde reservera boken som jag ville ha – på nätet så klart.
Att hävda att den interaktion som sker online ‘inte räknas’ – som Dagerlind gjorde med Twitter och personen inne hos Charlotte gjorde när det gäller kommentarer på bloggar – det är faktiskt rätt dumt (det finns liksom en anledning att folk skrattar åt det där Dagerlindcitatet). Det är också världsfrånvänt – kan jag köpa matsalsstolar, förnya bibliotekskort, skriva meddelanden till min partner och dessutom bli kallad “dum som ett jävla spån” (vilket nog är bland det otrevligaste någon någonsin kallat mig, oavsett kontext – dessutom med förtexten ‘tycker du att detta är skrämmande så är det du som har personliga problem’), då torde det stå tämligen klart att den interaktion som vi sysslar med räknas. Tittar man på forskningen om internetinteraktion så finns det också empiriskt stöd för att den följer liknande grundläggande premisser som vanliga samtal (även om det så klart finns skillnader på mer detaljerad nivå - hur man ‘säger’ saker – så är det i grunden inte så himla olikt).
Och om den sortens interaktion räknas, då borde det också vara ganska självklart att man kan och bör ställas till svars för dumheter som man hasplar ur sig på olika ställen på nätet. Visst kan man köra med den sortens ursäkter som vi brukar använda i vanliga samtal – jag menade inte så, det kom ut fel, jag tycker egentligen något annat, du missförstod nog, jag har ändrat mig sedan dess, jag tänkte inte på det på det sättet, och så vidare – men att använda mediet i sig som ursäkt, det håller faktiskt inte.