Inkomst och andra förutsättningar i livet spelar roll för hur vi lever, det lyfte Lakritsdraken så bra fram i en kommentar igår. Det borde förstås vara självklart för alla, men jag tror att vi behöver påminnas om det ibland.

Jag läser en grotesk mängd bloggar och magasin som handlar om inredning, design och arkitektur. Och det är klart att jag vet att hemmen som man oftast ser där – de tillhör en ganska väl avgränsad grupp människor. Människor som har pengar, men också en viss sorts kulturellt kapital. Det är designers, konstnärer, författare, stylister, och de bor i våningar i innerstan eller i stora hus vid vattnet.

Samtidigt framställs de ofta som vem som helst. Genom att ekonomiska förutsättningar sällan lyfts fram eller problematiseras (istället pratas det om smak, stil, känsla, kärlek) så skapas en bild av något allmängiltigt. Något som vi alla skulle kunna få om vi bara vore stilsäkra nog och prioriterade rätt.

Jag tror att lite av det som jag ville uppmärksamma med mitt inlägg igår handlar om poängen med att uttalat sätta en slags ‘övre medelklasstämpel’ på en viss sorts praktiker. När något pekas ut som specifikt – som tillhörande en viss grupp – så minskar förutsättningarna för att det obemärkt ska tas för en mer allmängiltig norm.

Och jag tror att det kan vara bra att peka ut de där idealiserade bilderna som vi ser som specifika i den bemärkelsen.

Med jämna mellanrum så uppmärksammas det att det som visas på livsstilsbloggar av olika slag bara är de vackraste bitarna av vardagen – sekunderna när barnet skrattade, minuten då solen kikade fram, det nystädade köket. Det talas också ofta om fotoredigeringen som bidrar ytterligare till att skapa illusionen av perfektion. Det finns en motrörelse mot de här tendenserna som ibland manifesteras i tillfälliga kampanjer, allra senast #Nofilter.

Men jag tror att vi också borde prata om ekonomi och klass här. Det handlar inte bara om att publicera glada, vackra bilder av till synes perfekta liv – det handlar också om de saker som syns i de bilderna och hur de endast lyfts fram genom länkar till butikerna där de kan köpas. Det poängteras sällan att det vi ser är ett vardagsrum som kanske kostar några hundra tusen kronor.

När den sortens information hamnar lite i skymundan så blir det svårare att sortera.

Vet man inte sedan tidigare att beskrivningen “soffa designad av Hans J. Wegner” i bildtexten i själva verket betyder “soffa som kostar ca 130 000 kronor”, då kanske man förvisso avskriver miljön på de där blanka sidorna som ‘säkert för dyr’, men man kanske inte inser hur ouppnåelig för de allra flesta av oss som den är eller hur liten grupp människor som faktiskt har möjlighet att bo på det sättet.

Jag menar inte att de där hemmen inte ska få synas eller inspirera oss (jag är den första att erkänna att jag älskar dem). Men jag kan känna att det finns en poäng med att poängtera att det vi ser – det är faktiskt inte normen.