…om det vackra livet, och vem som lever det

Inkomst och andra förutsättningar i livet spelar roll för hur vi lever, det lyfte Lakritsdraken så bra fram i en kommentar igår. Det borde förstås vara självklart för alla, men jag tror att vi behöver påminnas om det ibland.

Jag läser en grotesk mängd bloggar och magasin som handlar om inredning, design och arkitektur. Och det är klart att jag vet att hemmen som man oftast ser där – de tillhör en ganska väl avgränsad grupp människor. Människor som har pengar, men också en viss sorts kulturellt kapital. Det är designers, konstnärer, författare, stylister, och de bor i våningar i innerstan eller i stora hus vid vattnet.

Samtidigt framställs de ofta som vem som helst. Genom att ekonomiska förutsättningar sällan lyfts fram eller problematiseras (istället pratas det om smak, stil, känsla, kärlek) så skapas en bild av något allmängiltigt. Något som vi alla skulle kunna få om vi bara vore stilsäkra nog och prioriterade rätt.

Jag tror att lite av det som jag ville uppmärksamma med mitt inlägg igår handlar om poängen med att uttalat sätta en slags ‘övre medelklasstämpel’ på en viss sorts praktiker. När något pekas ut som specifikt – som tillhörande en viss grupp – så minskar förutsättningarna för att det obemärkt ska tas för en mer allmängiltig norm.

Och jag tror att det kan vara bra att peka ut de där idealiserade bilderna som vi ser som specifika i den bemärkelsen.

Med jämna mellanrum så uppmärksammas det att det som visas på livsstilsbloggar av olika slag bara är de vackraste bitarna av vardagen – sekunderna när barnet skrattade, minuten då solen kikade fram, det nystädade köket. Det talas också ofta om fotoredigeringen som bidrar ytterligare till att skapa illusionen av perfektion. Det finns en motrörelse mot de här tendenserna som ibland manifesteras i tillfälliga kampanjer, allra senast #Nofilter.

Men jag tror att vi också borde prata om ekonomi och klass här. Det handlar inte bara om att publicera glada, vackra bilder av till synes perfekta liv – det handlar också om de saker som syns i de bilderna och hur de endast lyfts fram genom länkar till butikerna där de kan köpas. Det poängteras sällan att det vi ser är ett vardagsrum som kanske kostar några hundra tusen kronor.

När den sortens information hamnar lite i skymundan så blir det svårare att sortera.

Vet man inte sedan tidigare att beskrivningen “soffa designad av Hans J. Wegner” i bildtexten i själva verket betyder “soffa som kostar ca 130 000 kronor”, då kanske man förvisso avskriver miljön på de där blanka sidorna som ‘säkert för dyr’, men man kanske inte inser hur ouppnåelig för de allra flesta av oss som den är eller hur liten grupp människor som faktiskt har möjlighet att bo på det sättet.

Jag menar inte att de där hemmen inte ska få synas eller inspirera oss (jag är den första att erkänna att jag älskar dem). Men jag kan känna att det finns en poäng med att poängtera att det vi ser – det är faktiskt inte normen.

…om trender, snobbighet och medelklassångesten

Om drygt två månader flyttar vi in i vårt hus. Som vi längtar!

Det bästa – eller jobbigaste, beroende på hur man ser det – det är att vi inte har några möbler. Ingen soffa, inget matbord, ingen säng, inga stolar. Allt som vi inte sålde av hamnade uppe i sommarhuset när vi flyttade till USA. Att inreda det där huset helt från scratch är ungefär det roligaste jag kan tänka mig just nu (faktiskt så roligt att jag stundtals får svårt att tänka på annat överhuvudtaget).

Men att köpa möbler till ett hus baserat på de bilder som man har av det, det är faktiskt inte så lätt. Eftersom det är leveranstid på det mesta så måste vi ju också se till att fixa det viktigaste nu så att det är på plats när vi får tillträde.

Turen har nu kommit till matplatsstolarna.

Och efter att vi äntligen nästan nästan bestämt oss för smutsturkosa Eamesstolar så klickade jag idag upp det här inlägget på underbara inredningsbloggen Mokkasin. Det handlade om smutsturkost.

Årets jävla trendfärg. (Från Nordsjö.)

Man försöker ju så gott det går inbilla sig själv att man liksom bara väljer sånt man gillar, att man inte alls bryr sig så mycket om trender. Det som är trendigt blir otrendigt sen och jag har ingen lust att byta stolar vart tionde år bara för att de är ‘ute’ (inte för att vi skulle göra det, men om jag omedvetet uppfattat att den där smutsturkosa färgen minsann är vad man borde ha i höst, ja då finns ju faktiskt också risken att jag om några år kommer att känna att smutsturkost är såååå 2014, det förstår ju jag också, och då kommer jag kanske inte att vilja dras med de där stolarna).

För övrigt:

Ja, så nu blir jag tveksam. Jag vill ju inte vara så där omedvetet trendstyrd. Men jag vill ju verkligen inte vara så snobbig att jag väljer bort något för att det är trendigt och ‘alla andra’ därmed har det. Det är faktiskt värre.

Ja, och så känner jag mig lite äcklig för att jag ens tänker på sådana här saker. Att jag ens får känslan av att ‘alla’ har en viss sorts svindyra stolar är ju – även om jag förkastar den för hallå, hur världsfrånvänd får man lov att vara – faktiskt ganska osympatiskt.

Jag är som Mickan i Solsidan.

Fast ännu värre, för jag förvandlar dessutom hela spektaklet till en slags reflexiv diskussion i en akademiskt fåfäng förhoppning att det liksom skulle legitimera det hela.

Och sen problematiserar jag det.

Och sen problematiserar jag att jag problematiserar det.

Aaargh.

…om dagens dos Hemnet

Vi sitter och kollar på Hemnet.

På hus.

Lite deppigt är det, för det finns i princip inget hus som vi kan tänka oss som kostar under fem miljoner.

Men ärligt talat skrattar vi mest.

Jag fattar att folk tycker att det är kul att renovera och inreda. Det är ju kul att renovera och inreda. Men en del verkar ha haft lite för kul, om man säger så.

Om du kommer på dig själv med att under processen yttra frasen “det känns lite kul” om någon inredningsdetalj så är det mest troligt dags att stanna upp och ringa en vän. En ärlig vän. Eller en professionell inredare.

Och texterna till mäklarannonserna, my god.

Vi erbjuds till exempel att köpa ett “välbyggt hus” eller ett “genuint hus”. Kan man överhuvudtaget tänka sig motsatsen? Att ett hus annonseras ut som “dåligt byggt” eller “med fejkkänsla”? Ett annat hus sägs vara “bekvämt” – till skillnad från alla de andra obekväma husen då?

Det säger ju ingenting.

Och klicka in och titta på det här huset. Apropå “lite kul”.

Eller vad man ska kalla det.

Men det kostade åtminstone under fem miljoner…

…om 20 lärdomar från vår Uppsalalägenhet

 

  1. Jag gillar att bo mitt i stan.
  2. Om man ska lägga in ett klickgolv så måste underlaget vara helt jämnt, annars gungar det när man går.
  3. Vitvaror ska inte synas, inte höras.
  4. Det är bra med inglasad balkong på vintern.
  5. Om man har barnvagn så kan man inte ha en pyttehall.
  6. Granit som köksbänk är fint och praktiskt.
  7. Man måste ha induktionsspis. Så är det bara.
  8. Det är trevligt med en walk-in-closet. Det är ännu trevligare om man får ha den för sig själv.
  9. Jag gillar inte valv.
  10. Bebisar behöver inget eget rum.
  11. Det funkar visst med köksskåp i badrummet.
  12. Kökssoffa är guld.
  13. Jag kan leva utan diskmaskin. Men jag vill inte. Verkligen, verkligen inte.
  14. Mörkgrå fondväggar är fint.
  15. Man kan inte ha för mycket förvaring.
  16. En diskho ska vara tillräckligt stor för att rymma en hel ugnsplåt.
  17. Man bör fundera på var återvinningen ska vara innan man renoverar köket.
  18. En halvtrappa upp till hissen är inte optimalt precis.
  19. Det fungerar utmärkt att ha separat toalett och duschrum.
  20. En arbetsplats utan några eluttag är bara dumt.

…om fiffigaste uppfinningen sedan post-its

När man är en sådan där som tycker om att spalta upp sitt liv i punktlistor och tabeller och cirkeldiagram, en sådan där som har en årsförbrukning av post-its som motsvarar en mindre svensk myndighets, och en sådan där som ständigt behöver se de där listorna för att det alls ska bli något av – då måste man nästan ha en griffelvägg.

Och vi hyr ju vårt hus, och kan förstås inte måla griffelfärg på väggar hur som helst.

Men så hittade jag griffelplast på rulle, som man bara klistrar upp på väggen. Och ja, det måste ju vara fiffigaste uppfinningen sedan post-its. Vattenpass är också en rätt bra uppfinning i sammanhanget, kan tilläggas.

Och släta väggar. Det har inte vi. Så vi får se hur det går, det här.

…om det där kaféet

Jag kan inte sluta tänka på det, det där kaféet som vi skissade på när vi var i Ojai. Jag tänker på lokaler och inredning och koncept och event så jag blir alldeles snurrig, och så känner jag doften av nybryggt kaffe och nybakade bullar och tänker att det är så det ska dofta där, hela tiden. Och så pinnar jag bilder och suckar och säger så här skulle det se ut.

Så här, ungefär.

Source: google.com.au via Marie on Pinterest

 

Source: flickr.com via Marie on Pinterest

…om inspiration för den nya uteplatsen

Jag är så himla trött på vår nya uteplats. Paradoxalt nog just för att den är ny. Och inte färdiginredd.

Vi hyr ett möblerat hus, och då varken kan eller vill man ändra om hur som helst. Det går förstås inte att göra de mer grundläggande förändringar som egentligen skulle behövas för att det ska bli bra. Och vad man än gör får det inte kosta för mycket, för man vill inte slänga pengar i sjön.

Men pimpa lite lagom får man göra. Att fylla rummen med saker blir lite som att pinka revir. Som att lägga en jacka på en tom stol för att säga jag tänker sätta mig här. Ens saker får markera ett slags tillfälligt ägande, och hjälpa till att skapa en relation till en plats. Så att man kan ta plats.

Och den där uteplatsen behöver det verkligen. Den behöver kuddar och filtar och belysning och ljuslyktor och blommor. Lite kärlek är vad den skriker efter. Och det ska den få. Här är några inspirationsbilder…

 

Source: decor8blog.com via Marie on Pinterest

Source: decor8blog.com via Marie on Pinterest

…om e-magasin


Jag saknar svenska inrednings- och mattidningar. Jättemycket. De flesta amerikanska är så… amerikanska. Jag har provat, men de funkar inte för mig. Så nu har jag övergått till att förutom bloggar bara läsa e-magasin. Charmigare, billigare, enklare.

Här är några av mina favoriter. Lustigt nog är inga svenska, men det gör inget. De är himla härliga ändå.

What Liberty Ate

Llamas Valley

Est Magazine

By Fryd

Sweet Paul

Adore

…om drinkvagnar

Visst ser man dem lite överallt nu – drinkvagnarna? De balanserar skickligt på gränsen mellan god och dålig smak, mellan stilfullt och vulgärt. För medan spritflaskor i bokhyllan framför allt hör hemma på tjugoåringens studentrum (om ens där) så surfar drinkvagnarna på Mad Men-vågen där drinkfrenesin tycks gå hand i hand med klänningarna, frisyrerna och soffhånglet.

Och jag vill ha en. Förstås. En med vackra, höga glas som står på rad och en kristallkaraff med portvin och en silverhink med isbitar i. (Ja alltså, isen är inte till portvinet. Herregud.)

Och jag ser framför mig hur den står i matsalen och jag har röda läppar och höga klackar som klapprar så där lagom mot trägolvet när jag går dit för att fixa en dry martini före maten.

Och jag ser framför mig hur Det Vilda Barnet har hunnit före och redan byggt koja i den och haft sönder alla glasen och hällt ut vinet på mattan och ätit upp isbitarna.

Jag tror nog att den får vänta lite, drinkvagnen. Tio år? Femton? Tjugo, för säkerhets skull? Med den cykel som såna här prylar följer så kanske den är trendig igen lagom till dess.

Men alltså, den här är ju i plast, det är väl ändå rätt barnvänligt? (Från Kartell.)