…om nivåer

Jag vet inte om jag skulle kalla det ‘debatt’ precis, men ett återkommande diskussionsämne på bloggar och lite varstans har den senaste tiden varit frågan om ‘nivå’ när man pratar feminism, kön, jämställdhet och så vidare.

Ungefär så här:

‘Vardagsfeminism’ eller ‘mammafeminism’ ses som ‘låg nivå’, för de pratar om saker som de flesta förstår och kan relatera till. Som färger, barnkläder, sexistisk reklam eller normer kring kroppshår.

Det som klassificeras som ‘hög nivå’ är lite mer oklart och har inte pekats ut lika tydligt.

Ärligt talat vet jag inte riktigt vad som räknas hit – är det om man refererar Butler som nivån är ‘hög’? Om man svänger sig med begrepp som hegemonisk maskulinitet eller heterosexuell matris? Eller är det vissa ämnen som liksom är mer värda än andra? (Intersektionalitet och rasism tycka ha varit poppis den senaste tiden, till exempel.)

Alldeles oavsett vad som klassificeras som vad så kan det finnas anledning att fundera över vad indelningen i sig gör. För visst kan man se indelandet som identitetsarbete, där kritiken mot den ‘andra sidan’ blir ett framhållande av den egna, alldeles oavsett om man har den avsikten eller inte. Det är inte medvetenheten eller den uttryckliga strategin att framställa sig själv som lite bättre som är intressant, för det kan man ägna sig åt utan att tänka på att man gör det. Det är resultatet som är intressant.

Elitism innebär en distinktion från det folkliga, en avgränsning från massan. Inom finkulturen så blir popularitet därför ett varningstecken. De flesta tänker säkert på till exempel litteratur, där bestsellers som Joyce Carol Oates kan skriva hur bra som helst, men med den produktivitet och de försäljningssiffror hon har så blir det ändå lite misstänkt. Vill man visa vilken litterär person man är så lägger man därför kanske hellre fram någon lite mer obskyr bok på soffbordet när man får besök.

Och på samma sätt är det på många andra plan i livet. Samhällsdebatt är inget undantag. Kön, jämställdhet och feminism diskuteras överallt idag. Det finns en otrolig kraft i det. Men i och med populariseringen så uppstår behovet av särskiljande, när nya tyngdpunkter etableras och det radikala blir allt mer mainstream.

All interaktion är en arena för identitetsskapande, och allt vi säger och gör förmedlar en bild av vilka vi är. Att säga den feministiska diskussionen måste höjas en nivå är därför samtidigt att göra anspråk på att själv vara i en sådan position att man kan, får eller bör uttala sig i den sortens generella ordalag. Det är att säga jag kan det här, och det är att säga jag vet vad som är bäst för oss allihop. Det är att säga jag hör hemma på den högre nivån.

Och det är att säga ni gör det inte.

Det är inte så särskilt sympatiskt, tycker jag.

Alldeles oavsett nivå.

…om att vara det man läser

Tack för boktipsen! Jag har inte lyckats kolla igenom dem så noga ännu – när hela familjen blir sjuk samtidigt handlar det mest om överlevnad.

Och godis.

Men jag ska. Tipsa gärna ännu mer om ni kommer på nåt!

Och nej, jag har inget emot Clancy. Det var inte min fördom, utan min kompis, och jag vill tro att sortin mest hade att göra med att han på fler plan än det litterära inte verkade passa henne.

Men det är sant att böcker signalerar något viktigt om vilka vi är. De är identitetsmarkörer, på samma sätt som andra livsstilsval som vi gör.

Man kan se det på två sätt.

Dels så handlar det om att vilka vi är – kön, ålder, klass, etnicitet, erfarenheter osv. får återverkningar på vad vi läser. En amerikan läser sannolikt inte så mycket svensk litteratur, en femåring föredrar troligen Pettson framför Utvandrarna, och någon som planerar att åka till Australien tenderar att vara mer intresserad av reseskildringar därifrån än någon som aldrig tänkt tanken att åka dit. Det går att se generella drag i vårt läsande, baserat på vilka kategorier vi i övrigt kvalar in i. Säg mig vem du är så ska jag säga dig vad du läser, skulle man kunna sammanfatta det som, även om det förstås handlar om ganska grova generaliseringar.

Man kan också se sambandet från motsatt håll – att det som vi läser sänder ut budskap om vilka vi är. En Elle som sticker upp ur väskan påverkar andras bild av mig på ett visst sätt, medan en bok av Mo Yan säger dem något annat. En välfylld bokhylla eller ingen alls sänder budskap om vem jag är och vad jag tycker är viktigt till dem som besöker mitt hem. På så sätt skapar vi aktivt – medvetet eller omedvetet – en identitet. Att läsa en viss typ av böcker kan ses som ett sätt att göra anspråk på att tillhöra en viss grupp. Att läsa Bibeln, till exempel, kan vara ett sätt att ‘göra’ en identitet som kristen trovärdig. Säg mig vad du läser så ska jag säga dig vem du är, skulle man kanske säga när man ser det ur detta perspektiv.

Självfallet behöver inte de signaler som människor runtomkring en på detta sätt snappar upp nödvändigtvis överensstämma med hur man ser på sig själv. Anledningen att småsaker som vi omger oss med eller saker som vi gör fungerar som sändare av olika budskap är att vi ofta ser dem i vissa sammanhang och att vår förståelse av dessa sammanhang sedan används för att tolka nya situationer. Det finns en slags kulturell kod för hur vi ska förstå olika saker.

Kommer ni ihåg det här? Att Reinfeldt läste Läckberg under semestern diskuterades i veckor, och tolkades både hit och dit av kulturskribenter. Och det visar just hur symbolladdade böcker kan vara.

Vi bestämde i alla fall precis att den som är värd för bokklubben också är den som väljer månadens bok. Och det är ju bra, så blir det lite enklare att koordinera och alla får läsa något de vill.

Men – jag är först ut.

Hjälp.

…om att starta en bokklubb

Jag och några kolleger på jobbet hade en bokklubb för några år sen och jag saknar den. Det var bra att motiveras att läsa lite skönlitteratur som omväxling, för jag fastnar lätt i känslan av att jag inte förtjänar det om jag inte läser en massa teoretisk litteratur först. Och så blir det ingenting, istället. Det var också roligt att kunna diskutera böckerna och lyfta läsupplevelsen ett snäpp. Som ett lite gladare seminarium, hemma, med te och kakor.

Och att starta något liknande igen, här, står ju med på min 30-lista.

Så nu håller jag på att dra igång en bokklubb med några kompisar. Med vin och mat istället för te och kakor, men annars ganska likt. Det är ju egentligen rätt okomplicerat sånt där, man ses och pratar om det man läst helt enkelt.

Den stora frågan är förstås vad man ska läsa.

I Uppsala läste vi mest feministiska romaner, eller sådana som var intressanta att diskutera ur ett feministiskt perspektiv. Vi läste Maria Svelands Bitterfittan, Erica Jongs Rädd att flyga, Natsuo Kirinos Fri, Joyce Carol Oates Svart flicka, vit flicka och Anna Gavaldas Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans. Och en hel hög med andra böcker, förstås.

Jag tror inte att mina hemmafrukompisar är så intresserade av det.

Och det är svårt att föreslå böcker för andra. Dels för att jag läser mindre än jag skulle vilja, och inte riktigt hänger med när det gäller nytt och bra. Men också för att vad man läser säger något om vem man är. Vad man har i bokhyllan signalerar att man är en viss sorts person. Det är inte för inte som det är intressant att kika i bokhyllan när man hälsar på hemma hos någon för första gången.

En bekant till mig berättade en gång att hon varit på dejt hemma hos en kille och det visade sig att han hade hela bokhyllan full av Tom Clancy.

Det blev ingen andra dejt.

Så det finns helt klart göra-bort-sig-potential i att välja böcker. För enkel litteratur känns poänglös i en läsecirkel, men för tung litteratur riskerar ju att skrämma bort folk.

Vågar någon föreslå en bok som vi kan börja med?

…om mat och identitet

Jag tycker om mat.

Äta, laga, leka, drömma.

Men ibland upplever jag att jag inte riktigt tillåter mig själv att göra det så som jag egentligen vill. All out. Eller all in. Eller hur man nu säger.

När vi ska bidra med en appetizer till grillfesten så fegar jag lätt ur och tar med nachos och salsa, för att det inte ska bli för märkvärdigt. För att vara lite lagom. För att inte våra vänner ska känna sig dumma. Eller kanske framför allt för att inte jag ska känna mig dum. När jag egentligen vill ta med gratinerad chèvre, fyllda kantareller eller havskräftor. Typ.

Du är vad du äter, har jag hört. Och på sitt sätt är det sant. Dels så bygger man förstås sin kropp med mat på ett fysiskt plan. Men jag tänker mer på den sociala aspekten.

Mat och identitet hör ihop. Från barndomen utvecklas vår smak, och vad vi som vuxna sedan föredrar att äta är knappast slumpmässigt. Man kan säga att våra matvanor är ett uttryck för var vi kommer ifrån – vilken generation vi tillhör, hur gamla vi är, vilket land (eller landsände) vi är födda i, vår ekonomiska status och så vidare.

Den andra sidan av myntet är att vi med våra matvanor sänder ut signaler om vilka vi är. Vad vi stoppar i varukorgen på mataffären och vad vi beställer när vi går ut på restaurang formar andras bild av oss och blir på så sätt ett sätt för oss att skapa vår identitet. Alldeles oavsett om det är medvetet eller inte.

På så sätt är mat aldrig neutralt. Och det är just därför det kan kännas lika fel att bjuda hem någon ny bekantskap på femrätters upplagt på varma tallrikar, som att bjuda dem på köpesköttbullar och snabbmakaroner som de får ta själva från spisen. Vad som faktiskt smakar godast är liksom inte poängen.

På senaste grillfesten blev det lite av en kompromiss. Tandpetare med melon, getost och prosciutto. Gott, superenkelt och lite roligare än nachos, men ändå ganska opretentiöst. Väl?

De tog i alla fall slut rätt snabbt.