…om det mörka samhället

Barnet lade sitt febervarma huvud i hennes knä och tittade upp mot henne. ”Farmor, berätta något! Berätta om när du var liten!”

Och hon berättade.

Hon berättade om hur livet hade varit i det lilla samhälle där hon vuxit upp på 1980-talet, hur det hade varit en trygg plats där det enda hon varit rädd för var den mörka skogen bakom huset, men aldrig, aldrig andra människor. Hon berättade om hur folk gick ihop och organiserade sig mot frågor som de tyckte var viktiga. Mot kärnkraften, mot älvarnas reglering, mot den stat som tömde skogarna och bergen utan att betala för det. De hade sällan lett någonvart, de där protesterna, men de hade protesterat och de hade gjort det utan att vara rädda för vad som skulle hända med dem om de gjorde sina röster hörda.

En gång hade hon följt med sin farmor i ett demonstrationståg där de tände facklor och vandrade från medborgarhuset till kyrkan med plakat som talade om medmänsklighet, solidaritet och fred. Med plakat som sa – låt barnen komma till oss, låt oss hjälpa dem som har det svårare än vad vi har det.

Barnet tittade med stora ögon upp på henne. Hon visste inte vad ett demonstrationståg var för något. Kanske skulle hon aldrig få veta det heller.

De hade protesterat till en början.

Vid det första riksdagsvalet hade de bekymrat skakat på huvudet.

Inför det andra riksdagsvalet hade de ropat ”inga rasister på våra gator”.

Men med tiden blev de som protesterade allt färre, allt tystare.

Journalister som granskade Partiet fick hotbrev, telefonsamtal, och deras hemadresser publicerades på en särskild hemsida där partiföreträdare uppmanade folket att tysta dem – med våldtäkter, med misshandel, med mord. Så småningom blev hoten mer påtagliga. Journalisternas föräldrar fick också ta emot samtal, adresser till barnens skolor spreds. Om ni inte slutar skriva så om oss, så tar vi era barn. Tidningar som granskade partiet utestängdes, släpptes inte in på valvakor och sammankomster, och förvägrades intervjuer.

Folkets stöd växte. Kanske förstod de inte. Kanske brydde de sig inte.

Vid det tredje riksdagsvalet bildade Partiet regering. Då fanns det fortfarande människor som protesterade, medier som granskade, politiker som stred för andra värden, även om de var färre nu.

Men i takt med att Partiets makt ökade, så ökade också deras press på motståndarna. Presstöd drogs in. Lärare som inte ville göra skillnad på elever baserat på var de kom ifrån förlorade sina arbeten. Hoten mot journalister, samhällsdebattörer och företrädare för andra partier verkställdes.

Människor gick inte längre ihop för att protestera. De gick inte längre i demonstrationståg med facklor och plakat. Och i det lilla samhälle där hon vuxit upp var det inte längre den mörka skogen som skrämde barn på väg in i vuxenlivet. Det var det mörka samhället.

Farmodern tittade ner på sitt barnbarn och såg att hon sov djupt.

Kanske var det bäst så.

…om vem man talar med, och för

Skriv inget mer, tyckte A igår. Du har väl vettigare saker att göra än att föra diskussioner som inte leder någonstans? Stålfastern var i en kommentar här inne på något liknande – att ibland måste man aktivt vända bort blicken och inse att en del inte går att övertyga genom argumentation.

Och så är det ju. Samtidigt undrar jag om det i publika diskussioner på nätet är det där med att övertyga en motpart som är själva poängen?

Oxhen skrev i en kommentar till mitt förra inlägg om att man kan se det som att man debatterar för de andra. Så ser jag det förstås inte när jag diskuterar hemma vid köksbordet, men just i sådana här forum så  känner jag faktiskt att det är det som är allra viktigast. Och där handlar det inte så mycket om ‘jag har rätt’, som om att tydligt markera att vissa saker helt enkelt inte är okej.

Jag har gång på gång – och det tycks mig som att det blir allt oftare – hört folk säga att de inte vill börja diskutera vissa frågor eller att de inte vill inta vissa positioner – inte för att de inte står för vad de tycker eller inte tål att någon säger emot – utan av rädsla för det obehagliga ‘debattklimat’ som brett ut sig.

Varje gång en läsare ser någon annan bli kallad spån, fitta eller något annat otrevligt så bekräftar det att detta är en högst reell risk man tar om man väljer att delta i en diskussion.

Jag kan inte styra över hela internet. Men jag kan bestämma att här – här ska inte andra behöva känna sig rädda att bli kallade för en jävla idiot. Och jag kan bestämma att när personer säger att den sortens beteende är både okej och bra – då protesterar jag.

Inte bara för min egen skull, utan också för andras.

För varje gång en läsare ser att någon protesterar så bekräftar det inställningen att den sortens samtalsklimat inte ska få utgöra normen.

…om upprördhet, hat och hot

Det finns mycket att uppröras över i världen, om man bara orkar tänka efter.

När jag pratar könsstrukturer till exempel, då kan jag bli lite upprörd. Det finns det också många andra som blir. Men fascinerande nog tycks det som att fler blir upprörda över feminismen i sig än över orättvisorna och diskrimineringen. Charlotte skrev häromdagen om reaktionerna som man får när man diskuterar genus, och visade den här träffsäkra bilden av Basse:

Så vi pratade lite om det här hemma. Jag ser ju de här reaktionerna hela tiden så jag intar ofta en ganska tillbakalutad jo-så-här-är-det-position. Lite avtrubbad så förklarade jag för A att om jag fortsätter att skriva om sådant jag skriver om – privat men också på jobbet – så kommer jag så småningom att få en del otrevligheter, hat och hot riktat mot mig. På mejl, i postfacket på jobbet, hem i brevlådan.

Så är det bara.

Så här skrev Katrine Kielos i en ledarkrönika i höstas:

Jag beundrar Svenska Dagbladets ekonomikolumnist Andreas Cervenka stort men inser samtidigt att om jag själv skrev med lika mycket raljanta metaforer skulle mailboxen svämma över.

En kvinna skulle inte kunna uttrycka sig på det sättet om ett traditionellt manligt område.

Och pratar man om detta riskerar man att få ännu fler hot. Jag hade antagligen inte skrivit den här texten om jag fort­farande hade råkat bo i Sverige.

Och då är jag ändå inte särskilt utsatt.

När man hör om hur mycket brev andra får inser man hur oerhört lindrigt man själv har kommit undan.

41 procent av kvinnliga kolumnister och ledarskribenter får ofta ta emot kommentarer riktade mot sitt kön. Samma siffra för män är fem procent.

Sexismen blir i praktiken ett yttrande­frihetsproblem.

En femtedel av kvinnorna har övervägt att sluta på grund av sexuella kränkningar.

Och om nu någon skulle ha missat trailern för veckans avsnitt av Uppdrag Granskning, som cirkulerat i sociala medier under dagen, så är det alltså på ett ungefär så här det ser ut:

Det här är inte undantag. Det är vardagen för alldeles för många. Men de som säger eller skriver såna där saker är inte värda att ta på allvar, strunta i dem bara, invänder en del. Men ett brev under dörren, med beskrivningar om hur ens barn ska bestraffas för att man är en jävla feminsthora, vem kan strunta i det? Och borde man verkligen? Och nej, män får generellt inte ta emot samma sorts hot som kvinnor. Hatbrev riktade till män är både färre och ser som regel annorlunda ut.

För att villkoren ser annorlunda ut.