Att sitta på uteplatsen som vi döpt till portvinsterassen, och dricka Sonomaport och äta mörk choklad och lukta på Voluspaljus och läsa böcker i skenet från lampslingan som vi har hängt upp som en girlang. Det är så septemberkvällar ska vara.
Och så tillfredsställelsen i att kunna stryka saker på att-göra-listan!
Det är mulet. Och alldeles precis så hörde vi ett konstigt ljud genom den öppna ytterdörren. Ett sorts regelbundet, mjukt pickande.
Så vi hoppade båda upp ur soffan för att se efter. Jo! Regn! I september. Ganska fantastiskt.
Nu, fem minuter senare, har det i och för sig slutat, men ändå.
Kanske blir det någon slags höst här också. Så småningom.