Är det ledigt här, frågade han och satte sig ner innan hon hann svara.

Hon tittade på honom medan han halade fram en pocketbok ur väskan och slog upp första sidan.

Ja, sa hon.

Ja vad då? frågade han oförstående.

Ja, det är ledigt. Eller var, åtminstone.

Den här gången svarade han inte, han bara tittade på henne en lång stund och vände sig sedan mot boken igen.

Hon såg ut genom fönstret. Landskapet utanför brann i orange, i gult, i rött. Snart skulle björkarna släppa sina löv, men än så länge klamrade de sig fast vid grenarna och bildade en vägg av höst mot den mörka barrskogen bakom.

När tåget stannade klev hon av och följde strömmen av trampande gummisulor bort mot rulltrappan, genom tunneln och upp på andra sidan. I stan fanns det inga höstlöv. Där fanns det inga färger. Bara människor med mörka jeans, svarta skor och grå jackor. Vid övergångsstället bildades en liten klunga och alla tittade ner i marken, vända åt samma håll. Tillsammans gick de över gatan på precis det avstånd som krävdes för att ingen skulle röra vid någon annan. Hon fortsatte rakt fram, förbi den gamla järnhandeln och det lilla bageriet och in på spången där turisterna brukade stanna och fotografera det smutsiga vattnet som flöt genom staden.

Himlen var grå och marken var grå och ån var grå.

Människorna gick över bron med sina svarta skor och sina grå jackor och det var höst, höst.

På kaféet i backen var det fullsatt, som vanligt. En man i mörka jeans, svarta skor och grå jacka satt vid ett bord för sex och skrev i ett anteckningsblock.

Är det ledigt här, frågade hon, och satte sig ner innan han hann svara.

Och utanför fönstret växte det grå och det svarta, och när gatlyktorna tändes kunde björkarnas brand bara anas.