…om trötta, kalla ben

Det blåser arktiska vindar och de säger på nyheterna att citrusskörden är hotad. Blir det några grader kallare så riskerar frukterna att frysa.

Jag fryser redan nu, jag.

Vi kom i alla fall ut på en hajk i eftermiddag. Över en bäck och upp på ett berg med utsikt åt alla håll, och kalla, kalla vindar. En bit längre ner var det varmare, men jag fick ändå hålla Barnets händer där han satt i selen på min mage, så att fingrarna inte skulle bli för kalla. Sedan halkade jag två gånger och höll på att ramla ner i en ravin.

Det var inte för att det var isigt, om ni trodde det.

Det var för att jag var klumpig.

Nu ligger jag under filten bredvid gasvärmaren och funderar på om man verkligen måste sätta sig upp för att dricka det där mintteet eller om man kan göra det liggande utan att få allt över sig.

Tredje gången gillt?

…om att vänta på att springa

Jag har läst Born to run i veckan. Den handlar om löpning, helst långa distanser utan uppbyggda löparskor.

Såsom i begynnelsen.

Trots att den kanske inte var någon litterär njutning, boken, så blev jag mer och mer sugen på att springa för varje sida. Spring då, föreslog Syster Yster. Men man ska helst vänta sex månader efter en förlossning har jag hört.

Och det verkar ju logiskt, det med.

Istället får jag försöka passa på att gå mycket, i skor med tunn sula eller helt utan, för att vänja fötter och ben. Igår när vi promenerade så testade jag att tänka på foten. Sådär som man gör när man styrketränar – tänk biceps så får du bättre kontakt i biceps.

Bara för att se hur det kändes.

Och det gjorde skillnad. Faktiskt. Jag märkte hur jag började gå mer upprätt. Hur jag kände marken under mig. Hur fötterna jobbade. Hur bålen aktiverades. Det kändes bra.

Nu ska jag och Harry iväg och hajka med en grupp mammor. Och jag tror att jag skippar löparskorna faktiskt.

…om en sorts strapats

Det har regnat i två dagar, så när det sprack upp så tänkte jag att lite D-vitaminer vore på sin plats. Barnet på magen, skorna på, och så begav jag mig mot de där dammiga stigarna där jag tycker bäst om att promenera.

Förutom att de inte var så dammiga den här gången.

Jag hade bokstavligen talat svårt att hålla mig upprätt i leran. Dessutom förvandlades skorna snabbt till klumpar av lera, torrt gräs och små kvistar, och de blev så stora och tunga att det blev jobbigt att lyfta på fötterna. Kommer prärievargarna nu så har jag ingen chans, tänkte jag på fullt allvar.

Som om jag skulle ha det annars.

Underligt nog känner jag mig liksom upplyft. En strapats en helt vanlig fredagsförmiddag, vem hade kunnat ana?

Och så fick jag en anledning att köpa nya skor, också. Nu är det fredag!

…om att vädra morgonluft

I morse blev det en vända uppe i Elings park. Där var det vissna så torrt att det nästan såg ut som frost och både hav och berg var insvepta i tjock, vit dimma. Fåglar och ödlor prasslade i buskarna, och så gick det runt en man på stigarna och sjöng operastycken, rakt ut i morgonluften. Alla som vi mötte sa hej och god morgon, och som vanligt så tänkte jag att det är sånt här som man borde göra varje morgon, innan dagen riktigt vaknat.

…om inspiration

Att göra saker jag aldrig gjort förut, att se saker jag aldrig sett förut, och att tänka tankar jag aldrig tänkt förut. Det är sånt som inspirerar mig.

I morse gick vi på hajk till Inspiration Point.

Och namnet förpliktar.

Vi andades bergsluft och räknade ödlor och pratade om hjärnans samspel med fötterna, hur man ser att stenar är lösa, och vad som skulle hända om man ramlade ner i ravinen. Och så pratade vi om inspiration. Om att resa, om att omge sig med människor som ger mer än de tar, om miljöer och om aktiviteter.

Det är viktigt för mig att känna mig inspirerad. Både i jobbet och på fritiden. När jag inte är inspirerad så blir det mindre gjort, allt går lite långsammare, och sker med mindre glädje. Så det gäller att hitta sånt som triggar igång en. Sånt som får en att vilja så mycket att man inte kan låta bli, oavsett vad det handlar om.

Och den där bergsluften, den gör precis det.

…om vandring med barn

Det där med att vandra är ju rätt schysst. Fjäll, skogar, berg, ängar. Natur och frisk luft. Och träning. Samtidigt. Och jag är alldeles för dålig på det, det blir inte av och jag hittar på de mest kreativa ursäkter. Det är för soligt, för varmt, för blåsigt, för kallt, och jag har kanske lite, lite ont i en fotled om jag känner efter ordentligt, och så hinns det ändå inte med. Och de bästa byxorna är i tvätten och kanske, kanske borde jag köpa en keps först.

Att det inte funkar med småbarn brukar jag också köra på.

Men det är ju faktiskt inte sant. Jag tror att det handlar om träning. Både för oss, och för den Otålige som inte vill sitta stilla i en sele. Så vi kör korta turer i parken bredvid vårt hus, som idag, så att vi alla kan vänja oss lite innan det är dags att ge sig ut på riktiga leder.

Dessutom är det så nära och enkelt att nästan alla ursäkter faller. Förutom kanske den om kepsen. En sån behöver jag fortfarande.

..om att få börja träna

Kanske du ska börja träna med mig snart, sa jag till Syster Yster för några dagar sen. Hon tittade på mig med höjda ögonbryn. Kanske du ska börja träna med MIG snart, menar du.

Jo. Det var så jag menade.

I morse (det vill säga klockan nio) gick vi på promenad i parken bredvid vårt hus. Eller promenad förresten – hajk! Jag hade som synes viktbälte i form av en liten fågelunge, det får man väl extrapoäng för?