Idag är det mors dag här. Följaktligen steg jag upp halv sex med Lille Vild, som En God Mor. Han leker oftast så himla bra själv på morgonen och det är jätteskönt att kunna sitta ner med en kopp kaffe och kolla mejl och sånt.

Och sen såg jag hur en kompis länkade den här bilden på Facebook med en kommentar om hur gullig den var:

Gullig? I think not.

Jag får anstränga mig för att inte svära här. Alltså, seriöst? Par- och heteronormen i vårt samhälle är så stark att till och med en mammas relation till sitt barn sin son beskrivs i kärleksrelationstermer.

Till att börja med är det freaky med incestvibbarna – det är liksom inte ‘kärlek’ generellt som mammans kärlek ställs upp mot, det är den kärlek som den lille sonen som vuxen kommer att uppleva med en partner kvinna. De hade lika gärna kunnat skriva “You’ll be the first to see him naked” eller “Your breasts are the first breasts he’ll have in his mouth” och det hade varit lika sant och lika obehagligt. Testa att byta ut mamman mot en pappa i bilden. Testa att prata om pappans relation till sitt barn som vi pratar om vuxna i en kärleksrelation. Inte så gulligt längre? Det är för att det ofta är så vi uppfattar incest – som något som pappor snarare än mammor sysslar med – och att beskriva relationen mellan mamma och barn i sådana termer ses därför gärna som oproblematiskt och ‘gulligt’ medan vi sällan tänker tanken att beskriva pappa/barnrelationen på samma sätt.

Testa också att byta ut sonen mot en dotter. Känns det konstigt? Det är heteronormen. Det är liksom ‘okej’ att antyda att mammors relation till sina söner liknar en vuxen kärleksrelation, men om man gör detsamma med mammors relation till sina döttrar så beskriver man en lesbisk relation, och det ses sällan som lika okej.

Nej, nu ska vi åka och äta brunch och sedan ska jag på konferens resten av dagen och prata lexikalitet och turtagning och epistemisk auktoritet och annat kul. Barnen må vara det finaste jag vet, men min hela värld är de faktiskt inte.