…om upprördhet, hat och hot

Det finns mycket att uppröras över i världen, om man bara orkar tänka efter.

När jag pratar könsstrukturer till exempel, då kan jag bli lite upprörd. Det finns det också många andra som blir. Men fascinerande nog tycks det som att fler blir upprörda över feminismen i sig än över orättvisorna och diskrimineringen. Charlotte skrev häromdagen om reaktionerna som man får när man diskuterar genus, och visade den här träffsäkra bilden av Basse:

Så vi pratade lite om det här hemma. Jag ser ju de här reaktionerna hela tiden så jag intar ofta en ganska tillbakalutad jo-så-här-är-det-position. Lite avtrubbad så förklarade jag för A att om jag fortsätter att skriva om sådant jag skriver om – privat men också på jobbet – så kommer jag så småningom att få en del otrevligheter, hat och hot riktat mot mig. På mejl, i postfacket på jobbet, hem i brevlådan.

Så är det bara.

Så här skrev Katrine Kielos i en ledarkrönika i höstas:

Jag beundrar Svenska Dagbladets ekonomikolumnist Andreas Cervenka stort men inser samtidigt att om jag själv skrev med lika mycket raljanta metaforer skulle mailboxen svämma över.

En kvinna skulle inte kunna uttrycka sig på det sättet om ett traditionellt manligt område.

Och pratar man om detta riskerar man att få ännu fler hot. Jag hade antagligen inte skrivit den här texten om jag fort­farande hade råkat bo i Sverige.

Och då är jag ändå inte särskilt utsatt.

När man hör om hur mycket brev andra får inser man hur oerhört lindrigt man själv har kommit undan.

41 procent av kvinnliga kolumnister och ledarskribenter får ofta ta emot kommentarer riktade mot sitt kön. Samma siffra för män är fem procent.

Sexismen blir i praktiken ett yttrande­frihetsproblem.

En femtedel av kvinnorna har övervägt att sluta på grund av sexuella kränkningar.

Och om nu någon skulle ha missat trailern för veckans avsnitt av Uppdrag Granskning, som cirkulerat i sociala medier under dagen, så är det alltså på ett ungefär så här det ser ut:

Det här är inte undantag. Det är vardagen för alldeles för många. Men de som säger eller skriver såna där saker är inte värda att ta på allvar, strunta i dem bara, invänder en del. Men ett brev under dörren, med beskrivningar om hur ens barn ska bestraffas för att man är en jävla feminsthora, vem kan strunta i det? Och borde man verkligen? Och nej, män får generellt inte ta emot samma sorts hot som kvinnor. Hatbrev riktade till män är både färre och ser som regel annorlunda ut.

För att villkoren ser annorlunda ut.

…om dagis, förskola och språkets makt

När jag var liten gick jag på dagis. Man sa så då. Nu heter det förskola. Och i vissa kretsar verkar det vara lika illa att säga dagis som att kalla chokladbollar för… ja, ni vet.

Det är viktigt med språk, för språk och tänkande hör ihop. Vad som är möjligt att säga i ett visst sammanhang har både en normativ och en språklig dimension, och mellan dessa finns det ett samband. Genom att studera hur språket utvecklas så kan man också förstå en del om hur samhället utvecklas. Att exempelvis hen nu börjat användas allt mer kan man se som ett tecken för att jämställdhet ses som viktigt, och stridbart, i samhället. Med samma logik kan man förstås medvetet försöka introducera ord eller sätt att prata för att flytta gränser, påverka samhället i en viss riktning. Som hen, återigen.

Och det där med dagis och förskola är ett annat bra exempel. Att använda ordet förskola signalerar tydligare att det handlar om en pedagogisk verksamhet och att personalen är utbildade pedagoger. Poängen är alltså till stor del att höja statusen på verksamheten och yrket.

Och det är lätt att tänka att det nog inte spelar någon roll, att så länge man inte själv tycker att det handlar om förvaring av barn utan några pedagogiska inslag, så kan man fortsätta prata om dagis. Men vi signalerar olika saker med de ord som vi använder. Och genom att prata om förskola så signalerar vi att det pedagogiska kommer i främsta rummet. Genom att prata om dagis så gör vi inte det. Oavsett vad vi själva tänker.

Men. Grejen är att Fabian går på dagis. På riktigt. Och nu blir det lite besvärligt.

För han går på ett daycare. Medan en del av hans lekkompisar går på preschool – förskola. Och det är väl ungefär samma sak, men skillnaden är liksom i Sverige just det uttalade pedagogiska program som förskolorna har. Och så priset, förstås.

Och det är noga med terminologin. För förskolorna anses lite finare, och att kalla sitt dagis för förskola är lite som att prata om våningen när man bor i en tvåa i ett tegelhus byggt 1967. Som att man vill verka lite förmer, men inte riktigt lever upp till det. Så det gör man ju inte.

Men när jag pratar svenska vill jag bita mig i tungan varje gång jag säger dagis. Fast jag kan ju inte säga förskola, heller. Jag har funderat på att bara säga daycare. Fabian går på ett daycare. Men då blir det så utlandssvenskklyschigt att jag får ont i huvudet. Jag är ju ingen hollywoodfru, precis.

I väntan på något bättre förslag så biter jag mig i tungan, lite till.