När jag klassificerade måndagar som en hemmafrudag så var det inte för att vara lustig. Jag är hemma med en bebis som är äldre än tre månader och här klassas jag som hemmafru, även om jag i Sverige skulle kunna komma undan med ‘föräldraledig’.

Sak samma.

Hemmafruetiketten kommer med en rad förväntningar, sysslor och beteenden som är kulturellt förknippade med kategorin. Men de där sysslorna är förstås könade alldeles oberoende av om man jobbar utanför hemmet eller inte. Och det är ett klassiskt mönster att mamman under sin föräldraledighet tar mer och mer ansvar för hemmet, och att det sedan hänger kvar även om pappan är föräldraledig senare. Så att vi blir mindre och mindre jämställda i hemmet ju längre tiden går.

Och vi är inte särskilt jämställda. Inte alls.

Den ena av oss jobbar, drar in pengar och bygger upp en karriär, medan den andra sköter om barn och gör en större andel av hushållssysslorna.

Och det beror så klart inte på slumpen att det är A som är den Ena och jag som är den Andra.

Vi har valt att göra så här just nu, men det är också ett val som samhället har gjort åt oss, via de yrkesvägar som öppnat sig för oss och de krav som följder av dessa. Att lägga grunden för en karriär i taget är vettigt och motiverat på massor av sätt, men ingen av oss inbillar sig att det är särskilt jämställt. Att vi gör den här uppdelningen just nu kommer att gynna oss i det långa loppet, och det gör det okej för oss.

Men det blir samtidigt jätteviktigt att hela tiden arbeta med de där vanorna som annars riskerar att fastna i våra kroppar.