…om en slags semester

Jag sitter på hotellrummet, med balkongdörren öppen och Hawaiivindarna som blåser rakt in. Ett barn ligger på golvet och leker med de neongröna plastleksaker som vi får på varenda restaurang. Det andra barnet ligger på en av sängarna. Han sover inte ännu, utan vänder och vrider på sig, men han är i alla fall tyst.

Just nu.

Annat var det förmiddags när vi var i lekparken. Den Äldre sprang runt runt runt medan Den Yngre sov i selen på min mage. Det var många andra barn och föräldrar där. Men alltid max en förälder per barn. Den andra föräldern gjorde något annat, på egen hand.

(Tro det.)

Lekparken är ett sånt där ställe dit man gärna går när man har hand om barnen själv på semestern. Där kan de vara hur vilda som helst. Poolen eller stranden fungerar så klart också, men de ställena kräver lite mer av föräldern.

Åtminstone av den här föräldern.

Igår eftermiddag hade vi en sådan session vid poolen, barnen och jag. Och Den Äldre, han spatserade i rabatterna och tvättade av sig jorden i poolen och kastade stenar i vattnet för att det var så roligt när det stänkte och sprang fast han inte fick och så halkade han så klart och slog i huvudet på stenplattorna och så stänkte han vatten på ett trevligt japanskt par och sen klättrade han på solstolarnas ryggar och sen tappade han bort vår handduk.

Därefter anlände Fadern och mutade mig med en cocktail.

Det var nog tur för alla inblandade.

Det funkar utmärkt att resa med små barn. Det gör det. Men någon semester är det [infoga valfritt förstärkningsord] inte. Det är inte det minsta synd om mig – vi bor på ett fint och bra resort, jag behöver varken bädda sängen eller laga mat, och vi kan vara ute hela dagarna. Men jag har bara hunnit läsa tretton sidor i min semesterbok. Tretton. På en vecka.

En semester utan semesterläsning är ingen riktig semester.

…om att bli en del av den där gräshoppesvärmen

Vi är alltså i Waikiki, hela den här veckan.

Det är ett smått surrealistiskt ställe, helt uppbyggt och anpassat för turismen. Hotell, hotell, hotell, varvat med restauranger och barer. Stranden är sådär perfekt – no wonder, sanden valdes en gång ut och fraktades hit från Kalifornien. Och överallt strandklädda människor, som promenerar, simmar, äter, dricker drinkar. Överallt semesterfirare.

När vi var i Kailua för några dagar sedan såg jag ett klistermärke på en gatlykta: Go back to Waikiki. Det finns ett motstånd mot turistindustrins utbredning, och när turismen symboliseras av just Waikiki så är det kanske inte så konstigt.

Waikiki är som de där gigantiska kryssningsfartygen som går i Karibien. Där allt man kan tänka sig behöva under semestern finns, så att man knappast ens har anledning att kliva av båten vid strandhuggen. Och när man väl gör det så är det tillsammans med tusentals andra som för några timmar invaderar den lilla staden där man stannat till.

Som en svärm gräshoppor.

Samtidigt så är det förstås ett semesterparadis. Inte så äventyrligt måhända, men väldigt, väldigt bekvämt.

Vår resort har en konstgjord lagun, en ukuleleaffär, en damm med pingviner, en affär som säljer lapptäcken, tre sushirestauranger, en Louis Vuitton-butik och ett coverband som sjunger Billie Jean så att vilket svenskt dansband som helst blivit avundsjukt.

Allt man behöver och inte behöver finns här. Och jag känner att mina gränser flyttas lite för varje dag. Jag börjar gilla hela cirkusen. En sådan här resort är såklart vansinnigt praktisk när man har två små vildar som man jonglerar på egen hand om dagarna. Men det är inte bara det. Det är det där med att helt kunna gå upp i semestrandet – och förväntas göra det. Skriva upp saker på rummet så att man nästan lyckas glömma bort att allt kostar, bli upphämtad direkt på hotellet om man vill göra utflykter någonstans, aldrig ha längre än hundra steg till närmaste paraplydrink.

Som tur är åker man ju hem till slut.

…om främmande kulturer, turism och skämtsamhet

Aj aj, beklagade han sig lite tyst efter att han trampat på de brinnande pinnarna som han jonglerat med och sedan kastat på marken. Vi skrattade.

Det var meningen att vi skulle skratta, förstås. Föreställningen var för vår skull. Det var vi som betalade, han som uppträdde.

Vi såg en polynesisk eldshow. Två män klädda i vad man får anta var traditionella kläder, eller åtminstone skulle se ut som det – barfota, höftskynken, bar överkropp med stora tatueringar, och halsband av något som såg ut som vass – pratade om kokosnötter och visade hur man gjorde upp eld med pinnar. Och sedan dansade de med den, elden, till rytmen av trummor.

Underhållande och fint. Men också lite obehagligt.

För mannen med elden skämtade under hela föreställningen om vad det var han egentligen gjorde. Han pratade om ’min hemö Samoa’, för att sedan erkänna att han var från New York. Och vi skrattade. Han frågade om vi ville se eld och när vi på hans uppmaning ropade ja, så sa han med svag röst five dollars. Och vi skrattade. Efter att han bränt sig när han släckte elden med fotsulorna frågade han om vi var nöjda. Och det var vi ju. Det var bra, sa han och lät plågad. Och vi skrattade.

Självklart var hans repliker väl inövade, och publiken svarade precis som den skulle göra. Men den där föreställningen lämnade ändå en känsla av obehag efter sig.

De där skämten handlade om kommersialiseringen av ursprungskulturer, om hur vi som besökare i vår iver att få se och uppleva något annorlunda och ’äkta’ också reproducerar mönster från kolonialismen.

För alla kulturer är inte lika i det avseendet.

Det räcker med att titta på Sverige. När utländska hotellbesökare i Sverige bjuds på luciatåg i december så är det nog få som upplever det som problematiskt eller obehagligt. Att de vill ta del av vår kultur är så självklart för oss att vi knappt ens ger dem något val. Kom och titta så fina traditioner vi har! Det är tämligen oproblematiskt eftersom Sverige och svenskarna har en stark kulturell ställning.

Däremot har jag hört flera samiska bekanta uttrycka tveksamhet kring turistverksamhet som på olika sätt visar upp den samiska kulturen. För skillnaden mellan att visa upp och att exploatera är ibland hårfin. Och vad är det besökarna vill se? Kulturen såsom den faktiskt är, eller en lite mer uppklädd, showig variant? Samerna har en historia av underordning och förtryck, och det finns verkligen inget motsägelsefullt i att stoltheten över den egna kulturen stundtals paras med en ovilja att göra business på den.

Den kommersiella logiken innebär att man anpassar sig till vad publiken vill ha. Och när publiken till stora delar består av de forna kolonisatörerna så blir det en slags repetition av historien, om än i en annan form. Då är det inte konstigt om det kan kännas obehagligt, för utövarna men ibland också för publiken.

Och jag tror att man kan förstå skämtandet i eldshowen som vi såg som ett slags försvar mot att exploateras på nytt på det här sättet. Genom att driva med genuiniteten, kommersialiseringen och maktförhållandet mellan underhållare och publik, så tillåts allt det komma fram i ljuset, samtidigt som det i sig bidrar till underhållningsvärdet och därför inte är ‘alltför’ utmanande. Det är fortfarande underhållning, och med skrattet bekräftar vi det. Samtidigt blir skrattet en slags bekräftelse på att vi har förstått åtminstone något av kritiken som bor i skämten.

…om fördelar med akademin

Aloha.

Vi är i Hawaii. På ön Oahu.

Det är fantastiskt. Till och med barnen sköter sig. Ikväll var vi på en eldshow och båda två satt tysta och tittade i trettio minuter. TRETTIO. Nästan lika bra som Pippi på de sju haven, med andra ord.

Anledningen till att vi är här är egentligen inte semester. Närå. A ska på konferens hela nästa vecka, så jag ska hänga i barnpoolen solo (nåja) och leka desperate housewife.

Det är sådana här gånger man verkligen uppskattar akademin.

Friheten att själv bestämma vilka konferenser som man vill åka på – just den här kan jag i och för sig ha utövat vissa påtryckningar om – och att både kunna ta med familjen och stanna borta några extra dagar utan att någon chef bryr sig om det, det är det få yrken som har.

’Resor i jobbet’ känns annars som något som lät kul när man var tjugotvå. Inte trettio med två barn. Men när man till stor del kan styra över de där resorna själv så är det ju rätt okej ändå.

Det är ju i allmänhet så att mer specialiserade jobb som kräver hög utbildning också har en större frihet i hur arbetet ska utföras och när. Jobbar man vid fabriksbandet är det svårt att jobba hemifrån, flexa eller ta ledigt en onsdag för att en kompis kom till stan. Men inom akademin kan man göra alla de där sakerna utan problem, så länge man i övrigt gör det man ska.

Att sedan det där med att ‘göra det man ska’ är en rätt omfattande historia är en annan sak. För det är klart att det finns en massa med akademin som inte är lika bra. Listan över saker att gnälla på kan ibland tyckas alldeles för lång. Det är lätt att fastna i tankemönster om för mycket jobb som liksom tar över allt annat, men som belönas i ganska låg utsträckning.

Och kanske är det för att jag har funderat en del på positivt tänkande på sistone.

Men det här med att just den här konferensen är årligt återkommande, och alternerar mellan Hawaiis olika öar, det tycks mig just idag i sig vara ett rätt starkt argument för att jobba inom akademin.

Påminn mig om det när det är dags för nästa artikelrevidering.

…om Alla hjärtans dag

Source: etsy.com via Tretorn on Pinterest

 

Vår mataffär har en avdelning där de byter ut varorna efter säsong. Där har det ända sedan julsakerna plockades bort i början av januari varit Valentine’s Day för hela slanten. I en och en halv månad har man kunnat köpa kort med röda hjärtan på, stora hjärtformade chokladaskar, rosbuketter och champagne.

Ingen ska kunna komma och säga att de glömde.

Alla hjärtans dag är en högtid, en viktig högtid.

Idag på Facebook skrev en av mina vänner om hur tillverkningen av barnens Valentinekort gick. De behöver trettiofyra kort, ett till varje barn i klassen. Hon avslöjade att de köpt sina och bara skriver på namn och klistrar på klistermärken. En av hennes vänner kommenterade att de tyvärr måste tillverka sina kort själva.

De hade klippt och klistrat fyra kvällar i rad nu.

En stund senare satt jag på nagelsalongen och läste en avhandling som jag fått skickad till mig från Sverige. Plötsligt kom det in en person och räckte fram en liten glassvan med en röd ros i till Cindy som just filade mina tånaglar. De kramades. Vi ses nästa gång, sa de, och så var hon borta. Cindy blev glad och ställde presenten från kunden på sitt lilla arbetsbord.

Sedan fortsatte hon att fila.

Och jag minns förra året på dagis, då fick Fabian med sig en liten kaka som Camillas mamma hade bakat. Den hade vit glasyr med rosa hjärtan på, och var inslagen i cellofan. Till Fabian från Camilla, stod det på ett litet kort. Alla barnen fick varsin.

Jag åt upp halva Fabians kaka.

Och samtidigt som jag skriver det här plingar det till i min inbox. Det är ett meddelande från vår vän Marc. Happy Valentine’s Day! You are one of my favorite couples! skriver han.

Vad svarar man på det? Detsamma?

Och så tänker jag på när jag åt middag med några vänner förra veckan. En av dem frågade vad vi hade för planer för den stora dagen. Själv skulle hon laga sin mans favoriträtt och köra en timme enkel väg för att överraska alla hans arbetskamrater på jobbet, eftersom han jobbar kväll.

Vi ska åka till Hawaii på Valentine’s Day, sa jag. De såg imponerade ut. Så romantiskt, deklarerade en av dem.

Så jag sa inte att det är för att A ska dit och jobba.

…om en affisch från Waikiki

Jag trodde att mina fogar gått till sig och att jag kunde röra mig som vanligt igen.

Så var det visst inte.

Efter morgonens balansakt på leriga stigar så har det gjort ont och liksom klickat i höfterna, och efter att ha satt sig i soffan var det inte helt trivialt att komma upp igen.

Det gör inget.

Istället har jag ätit pepparkakor och gjort research om Oahu, dit vi åker i tio dagar i februari. Jag är inte så lite exalterad över det, kan jag säga. Hela min uppväxt har det suttit en affisch från Waikiki på utedasset i sommarstugan, fäst med häftstift direkt mot träväggen. Och min farfar berättade gång på gång stolt om när de åkte dit och bodde på Sheraton.

Och man får ju förstå att på den tiden var resan från Norrbotten till Hawaii inte något som vem som helst gjorde. Bara att flyga var ganska märkvärdigt. Och att bo på ett fint hotell på andra sidan jorden. En sån sak man berättade om för barnbarnen i decennier framöver. Och tänkte på när man slogs med myggen på dass.

Men det är inte så troligt att vi köper med oss några souveniraffischer.

Det är en annan tid nu. Att flyga är varken fint eller särskilt spännande, bara besvärligt och dåligt för miljön. Resor är idag något vi konsumerar, om inte till vardags så åtminstone med viss regelbundenhet. Vi köper upplevelser, en paus mitt i vardagsstressen, och delar sen solnedgångsbilder och skrytstatusuppdateringar på Facebook som ett slags bevis på hur bra vi har det.

Semestern visas upp som ett par nya skor, men fönstret inom vilket den är intressant har blivit så mycket kortare. En resa är en resa bland många, och även om det kan vara nog så unikt för den som reser så är det inte det för andra. Been there, done that, liksom.

Och de där klassiska souvenirerna – en nyckelring med Frihetsgudinnan, en keps som det står Las Palmas på, kylskåpsmagneter med bilder från Phuket – har på samma sätt gått från att vara symboliska bevis på att man har rest, till att signalera det motsatta. Att man visserligen har semestrat på annan ort, men att man gjorde det som turist snarare än resenär.

Att komma hem med en affisch som visar en hotellstrand i Waikiki visar idag upp en som icke världsvan, snarare än det motsatta. Inget man sätter upp på väggen ens på utedasset i sommarstugan.

Men om jag hittar en så kanske jag köper den ändå. Inte som ett minne av Waikiki, men av min farfar. Kanske kan jag sätta upp den bredvid den gamla, på utedasset.