Jag sitter på hotellrummet, med balkongdörren öppen och Hawaiivindarna som blåser rakt in. Ett barn ligger på golvet och leker med de neongröna plastleksaker som vi får på varenda restaurang. Det andra barnet ligger på en av sängarna. Han sover inte ännu, utan vänder och vrider på sig, men han är i alla fall tyst.
Just nu.
Annat var det förmiddags när vi var i lekparken. Den Äldre sprang runt runt runt medan Den Yngre sov i selen på min mage. Det var många andra barn och föräldrar där. Men alltid max en förälder per barn. Den andra föräldern gjorde något annat, på egen hand.
(Tro det.)
Lekparken är ett sånt där ställe dit man gärna går när man har hand om barnen själv på semestern. Där kan de vara hur vilda som helst. Poolen eller stranden fungerar så klart också, men de ställena kräver lite mer av föräldern.
Åtminstone av den här föräldern.
Igår eftermiddag hade vi en sådan session vid poolen, barnen och jag. Och Den Äldre, han spatserade i rabatterna och tvättade av sig jorden i poolen och kastade stenar i vattnet för att det var så roligt när det stänkte och sprang fast han inte fick och så halkade han så klart och slog i huvudet på stenplattorna och så stänkte han vatten på ett trevligt japanskt par och sen klättrade han på solstolarnas ryggar och sen tappade han bort vår handduk.
Därefter anlände Fadern och mutade mig med en cocktail.
Det var nog tur för alla inblandade.
Det funkar utmärkt att resa med små barn. Det gör det. Men någon semester är det [infoga valfritt förstärkningsord] inte. Det är inte det minsta synd om mig – vi bor på ett fint och bra resort, jag behöver varken bädda sängen eller laga mat, och vi kan vara ute hela dagarna. Men jag har bara hunnit läsa tretton sidor i min semesterbok. Tretton. På en vecka.
En semester utan semesterläsning är ingen riktig semester.