…om att vara kritisk

I helgen läste jag Maria Svelands ‘Hatet’. Och det slog mig hur jag under hela läsningen liksom letade efter något att kritisera. Felaktigheter, missförstånd, alltför grunda analyser. Något att ta spjärn emot.

Inte så att jag vill kritisera Sveland eller hennes analys, egentligen. Det är inte det. Jag håller med om det mesta på en övergripande nivå (även om det så klart finns saker som jag hakar upp mig på också).

Nej , jag tror att det handlar om en medial kultur där det är fint att vara kritisk.

Att berömma kan vem som helst göra. Även om man inte alls förstått så kan man säga bra, heja. Frågar någon vad det var som var så bra så kommer man som regel undan med standardfraser. Hon skriver bra och övertygande, hon tar upp bra exempel, jag känner igen mig i det hon säger. Men för att ta ställning på ett mer kritiskt sätt så avkrävs man ofta en mer gedigen underbyggnad. Man förutsätts ha reflekterat noga, innan man öppnar munnen. Vad var det som var fel, mer exakt? Vet du inte, så var då tyst.

Och det gör det till något lite ‘finare’ att vara kritisk, eftersom man därmed gör anspråk på den där genomtänktheten, alldeles oavsett om den sedan finns där eller inte.

Att bara berömma kan ge intrycket att man inte riktigt gjort sitt jobb.

Inom akademin är det definitivt så. Presenterar jag en text på ett seminarium utan att gå därifrån med en lång lista på ‘problem’ i det jag har skrivit så blir jag besviken och tänker att de som var där inte har brytt sig tillräckligt för att läsa noggrant. Det innebär att man, även när man gillar något, gärna anstränger sig för att ‘hitta’ problem att diskutera. För författarens skull, men också för sin egen. Det ska synas att man brytt sig, att man ansträngt sig.

Men utöver ‘kritikkulturen’ som finns i medier och inom akademin så gnager tanken i mig att det kanske också handlar om något annat.

Att de antifeministiska strömningar som Sveland beskriver och som tycks ha satt sig i samhällsdebatten under de senaste åren i sig påbjuder att den explicita feminismen ska kritiseras, gärna också av ‘de egna’. Jag tänker på mobbningssituationer där folk runtomkring de uttalade förövarna och offren gärna dras med i någon mån och då får bekräftelse. Och jag tänker att feministmotståndarnas gillande inför de kritiska inslagen i recensioner som skrivits om ‘Hatet’ kan fungera som en sådan bekräftelse.

Det skulle innebära att min känsla av att vilja vara lite kritisk när jag skriver om Svelands bok också har att göra med att man liksom ‘ska’ vara lite extra kritisk mot feminister som Sveland, nuförtiden, och att den känslan har att göra med en allt starkare antifeministisk diskurs i samhället.

Men jag hoppas, hoppas att det inte alls är så, förstås.

…om att hata eller älska kvinnor

Det här med att en snowboardåkare sparkats ut ur landslaget efter att bland annat lagt upp sexistiska bilder och ‘skämt’ på sin blogg och på instagram.

Om vi kan se förbi hela jag-tycker-det-är-helt-rätt-nej-fy-man-ska-väl-få-tycka-vad-man-vill-och-får-man-inte-skämta-om nåt-längre?!-debatten (svårt, jag vet, men försök), så tycker jag att det är intressant att se hur han och hans hejaklack försvarar honom.

Minns ni inlägget jag skrev om hat, apropå näthatsdiskussionen?

Där pratade jag bland annat om hur ordet ‘hat’ psykologiserar samhällsproblem, vilket kan försvåra strukturella analyser. Jag skrev också att det öppnade upp för bortförklaringar i stil med så känner jag inte alls, jag hatar inte. Detta eftersom innebörden av ordet ‘hat’ för de flesta är en känsla som finns ‘inuti människor’, och vad du tänker och känner är det bara du själv som har direkt tillgång till. Ingen annan kan trumfa dig där, hur bra argument de än har. Med sådana bortförklaringar riskerar man därför att se förbi hela problemet.

Och tittar vi på diskussionen kring snowboardlandslagsuteslutningen så är det precis det här vi ser.

Till exempel säger snowboardåkaren så här i Expressen:

Jag vill bara väl. Jag har inget emot kvinnor. Jag har fått mycket kommentarer om att jag är kvinnohatare, men det är jag verkligen inte. Jag har ingenting emot kvinnor. Jag älskar kvinnor.

(Efter det där förväntar man sig nästan att fortsättningen skulle vara något i stil med alla borde ha en, eller ju fler desto bättre, eller är det bara jag…?)

Nå. Tittar vi på det som han säger så vänder han sig här mot den känsla som tillskrivits honom, att han skulle ‘hata kvinnor’. Det gör han i själva verket inte alls, säger han.

Och det är inte alls konstigt att han säger så. Snarare är det ett ganska logiskt försvar, precis som jag påpekade i inlägget om hat.

Jag tror knappast heller att han känner ett hat mot kvinnor. Jag tror faktiskt att ganska få gör det på det sätt som det ibland kan låta när man lyssnar på den debatt som förts. Och i de fall där någon faktiskt hatar kvinnor, så kan vi ändå inte säga det med säkerhet. Vi kan bara se till vad personen säger och gör, och utifrån det gissa vad personen känner, men vi kan aldrig veta helt och hållet.

Däremot så är det tydligt att det uttrycks och manifesteras ett hat eller ett förakt mot kvinnor generellt i samhället, och definitivt i de handlingar som ledde till snowboardåkarens avstängning. Jag skulle (med en etnometodologisk term) säga att det görs hat och förakt. Hatet, sett på det här viset, är alltså något i sig, som lever i text, bilder, ord, handlingar – det tar form där och sprider sig, tills det blir något allmängiltigt. Det har inte så mycket att göra med vad någon känner eller inte känner ‘inuti’, det har att göra med att ett agerande i sig är hatiskt, föraktfullt, sexistiskt, och att det förstärker strukturer som sexualiserar kvinnor på ett nedvärderande sätt.

Jag har ju inte dödat någon, sa snowboardåkaren själv i en radiointervju, och det tyckte jag var en intressant jämförelse. Dödar du någon spelar det nämligen inte så stor roll varför, eller om du verkligen ville göra det, effekten är ändå att personen är död.* Och på samma sätt så spelar det egentligen ingen roll om du ‘bara vill ha kul’, ‘bara vill väl’, eller ‘älskar kvinnor’, så länge som du säger och gör saker som är skadliga. Effekterna är vad de är alldeles oavsett hur du känner ‘inuti’.

Och det är därför jag tycker att det är synd att vi pratar om ‘hat’. För det tas ofta – det ser man i debatten – som en diskussion om enskilda personers känslor inför kvinnor.

Och det är faktiskt mycket allvarligare än så.

* Det kan så klart spela roll i en domstol, men det är en annan sak.

…om hat

De senaste dagarna har jag sett ordet ’hat’ användas gång på gång på gång.

Det finns en anledning till det. Jag vill självklart inte på något sätt förminska kraften i de förminskande, förtryckande och våldsamma kommentarer, brev och mejl som riktas mot kvinnor.

Men jag kan tycka att det är intressant att dröja vid ordet ’hat’ en liten stund och fundera över vad det egentligen gör i sammanhanget.

Talet om ’hat’ bygger nämligen i första ledet på en psykologisk förklaringsmodell.

Det är en känsla. Något ’inuti’ människor.

Men för att förstå det som Uppdrag Granskning visade i veckan så räcker det inte med psykologi – det räcker inte att prata om människors tankar och känslor. Det som vi ser handlar också om samhället. Om strukturer. Normer. Maktordningar.

Det är det förstås många som också lyft fram i debatten. Ändå har ordet ’hat’ fått stå kvar, med allt det bagage som ordet har.

Och i Uppdrag Gransknings intervjuer med ’näthatare’ så användes varianter av jag menade inte så som en bortförklaring. Några av de personer som uttryckt grova hot om våld har senare på andra håll också kommenterat sitt eget beteende med liknande förklaringar i stil med

det är bara sånt man säger,

jag skulle aldrig göra så på allvar,

jag hatar dom inte men jag blev irriterad på dom.

Även den representant för Facebook som intervjuades i Uppdrag Granskning pratade om att göra en bedömning av huruvida den som skrev kommentarerna menade det hen sa eller inte – med andra ord: om det som uttrycktes var något som också fanns ’inuti’ den som satt bakom tangentbordet.

Det är alltså inte bara så att ordet ’hat’ har en psykologisk grund. Det psykologiska perspektivet används också för att (bort)förklara vad vi ser.

Det är ganska logiskt egentligen. Om ett problem (åtminstone på en ytligare språklig nivå) formuleras som utgående från en känsla som människor har, så är det ett rimligt och tämligen enkelt försvar att hävda att man inte alls har den känslan.

Att man inte hatar.

Och ingen kan säga emot egentligen, för ingen kan veta bättre än du själv vad som rör sig i ditt huvud eller bor i ditt hjärta. Att hänvisa till vad man känner är därför en retorisk resurs som är både behändig och kraftfull.

Och när det psykologiska ledet på detta sätt utmanas genom förnekandet av känslan så utmanas också fenomenet i sig. Om den som säger en sak inte hatar – kan vi då säga att det vi ser är hat? Och om det inte är det, kanske det inte var så farligt egentligen? Det är i vilket fall inte det ni sa att det var, och hade ni fel om det så kanske ni har fel om hela grejen. Kanske är det till och med så att de som orden riktats mot överreagerar när de läser in ett ‘hat’ som den som skriver inte känner?

Hänger ni med i hur argumentationskedjan kan se ut?

Men –  och det är min poäng – det är förstås lika problematiskt alldeles oavsett vad vi kallar det.

För om vi försöker se bortom den psykologiska modellen där fokus ofrånkomligen hamnar på individens inre så är det ju egentligen effekterna som är intressanta. Vad uttalandena förmedlar (hat, hot) och vad de åstadkommer.

Och det finns där alldeles oavsett vad personen bakom uttalandena ’egentligen menade’.

Det innebär också att förövarnas bortförklaringar i viss mån förlorar sin relevans. De kan förstås fortfarande vara intressanta om vi vill förstå hur personerna rationaliserar sitt beteende. Men de tappar kraften att utmana den definition på problemet som utgår från de drabbade.

Att säga ’jag menade inte så’ kan då inte längre rubba verklighetsbeskrivningen som presenteras och det faktum att det som vi ser uttryckas är djupt problematiskt.

Och det är ju en vinst i sig.

Sedan är det förstås så att det ändå är viktigt att försöka förstå orsaker till det vi ser. Fenomenets problematiska effekter är en sak, men vi är förstås också intresserade av att veta vad det kan tänkas bero på.

(Åtminstone är jag det.)

Och även här finns det en vinst i att prata om problemet i termer som inte psykologiserar. Att prata om ’hat’ gör det nämligen onödigt svårt att diskutera förklaringsmodeller som har med samhället att göra. Genom att använda ord som i första hand syftar tillbaka på förövaren så individualiseras problemet på ett sätt som gör det lättare att ta till förklaringar av typen ‘det här är störda individer’ (jämför ‘ensamma galningar’).

Och med en individualisering av problemet så missar man inte bara poängen med hur könsmaktsordningen verkar – den ordning som indelar oss i män och kvinnor och placerar män som grupp på en hierarkiskt högre nivå än kvinnor som grupp. Man förminskar också den betydelse som de strukturerna har för både det specifika problemet och för kvinnors och mäns liv i övrigt.

Med dessa potentiella effekter av ordet ‘hat’ så blir det alltså svårare att förstå vari problemet bottnar. Det blir också svårare att veta hur man bäst kan angripa det. Och det riskerar faktiskt att på ett subtilt sätt bidra till upprätthållandet av de strukturer som möjliggör det, hur paradoxalt det än kan låta.