…om hel mat och ett trasigt system

Jag mår bra av att gå på marknaden på lördagsmorgnarna. Smaka på frukt, ost, oliver, mandlar. Köpa tomater och vindruvor som har fått mogna i solen någonstans alldeles i närheten, eller örter från kvinnan som bor på andra sidan krönet från vårt hus och som driver upp dem hemma i sin trädgård. Fråga hur hönorna har det, när jag köper ägg, och få höra om hur de försöker hålla rävarna borta så att hönsen ska kunna spatsera runt på gården. Prata om vad grisar egentligen äter och få till svar att våra brukar få överbliven äppelpaj.

Det är ett privilegium förstås, att få ha det så här.

Det är ett privilegium för att det är få ställen som har ett sådant klimat att man kan köpa färskt och lokalt året om, och som dessutom har en så stark kultur när det gäller ekologisk produktion. Det är ett privilegium för att det är dyrt att köpa mat på det här sättet, och alla har inte råd. Det är ett privilegium för att mat som lagas från grunden kräver kunskap och tid, och även det är resurser som är ojämnt fördelade.

De senaste dagarnas debatt om hästkött där man inte trodde att det skulle vara hästkött vittnar om långa kedjor där det är svårt att kontrollera maten i alla led. Där det händer saker på vägen, som kunden inte har en chans att kontrollera.

Det obehagliga i den historien är inte att man kan ha fått i sig häst. Det obehagliga är att man kan ha fått i sig en massa annat, som vi ännu inte fått reda på. Något är trasigt i systemet när de inte ens tycks veta vad som är i produkterna.

Självfallet måste det gå att lita på innehållsdeklarationer.

Men jag tänker också att det vore bra om vi kunde minska behovet av de där innehållsdeklarationerna. Om vi kunde äta mindre av det färdiga eller halvfärdiga och istället äta mer av sådant som knappast behöver innehållsdeklareras.

En morot är lite svårare att trixa med än vad färdiga köttbullar är.

Jag blir ledsen när jag tänker på hur vår matkultur har utvecklats. Halvfabrikat är inga undantag, de är normen. Det ska vara snabbt och enkelt, och det har jag full förståelse för, särskilt om båda föräldrarna slutar klockan fem och ska hämta på förskolan och handla på vägen hem. Klart man hellre steker upp färdiga köttbullar än ställer sig och rullar egna då. Men – hinner man inte rulla egna så kanske man ska äta något annat istället, något snabbt men ändå oprocessat?

Jag tror att vi verkligen måste jobba för att ändra på det här. För det handlar inte bara om att veta vad som är i maten. Det handlar också om att det som är i, som faktiskt deklareras, sällan är så himla vettigt.

Vi måste äta mera oprocessad, eller hel, mat. Sådan mat som inte kommer i färgglada förpackningar.

Sådan mat som man kan köpa direkt från bonden på marknaden, om man skulle ha tillgång till en sådan.