…om överlevnadsstrategierna

Så jag googlade lite, för att få fler tips på vad man kan göra för att få vardagslivet att gå ihop. Detta är ungefär vad jag fick upp:

- Färdighackad lök i frysen
- Tärnad potatis i frysen
- Ha alltid korv eller färdiga pannkakor hemma

Okej, jag överdriver lite. Det var inte bara halvfabrikat som kom upp. Även t.ex.:

- Kolla upp om du har utmattningssyndrom
- Kolla upp om du har underproduktion av sköldkörtelhormon
- Kolla upp om du har ADHD

Mm.

Det ska liksom vara antingen små, industriellt tillhandahållna strategier sådär på marginalen, eller så är det något fel på dig? Inte att förringa den hackade löken (och är man sjuk är det så klart bra om man kollar upp det), men jag skulle snarare vilja läsa om hur människor organiserar sina liv så att färdighackad fryst lök inte behövs.

Jag gillar ju att laga mat. Jag vill inte minimera den tiden. En av de saker som jag längtar allra mest efter är ju att ägna en hel dag åt att laga och baka. Hey, jag skulle till och med kunna tänka mig att städa om jag fick göra det i lugn och ro, utan skrik och bråk och ‘hjälpa till’. Jag har en sådan där gigantisk kitchenaid stående på köksbänken och jag har inte bakat ett enda bröd sedan förra sommaren. Inte ett. Jag ser framför mig hur det skulle vara (mjöl – överallt, och deg – överallt), och – nej. Nej.

Vi har synkat våra kalendrar. Vi ska börja göra matlistor igen. Vi ska fixa appar för alla olika kategorier av kom-ihåg-listor. Vi ska fundera lite mer på schemaläggning och rutiner, framför allt för barnen men också för träning. Vi ska göra allt det där och säkert en massa fler saker.

Men jag tror att det viktigaste vi kan göra just nu är att försöka hitta en bra barnvakt som kan hjälpa till ibland, så att vi emellanåt kan få göra just de där sakerna som folk tycks vilja undkomma. Fast i lugn och ro.

Japp. Så får det bli.

…om hel mat och ett trasigt system

Jag mår bra av att gå på marknaden på lördagsmorgnarna. Smaka på frukt, ost, oliver, mandlar. Köpa tomater och vindruvor som har fått mogna i solen någonstans alldeles i närheten, eller örter från kvinnan som bor på andra sidan krönet från vårt hus och som driver upp dem hemma i sin trädgård. Fråga hur hönorna har det, när jag köper ägg, och få höra om hur de försöker hålla rävarna borta så att hönsen ska kunna spatsera runt på gården. Prata om vad grisar egentligen äter och få till svar att våra brukar få överbliven äppelpaj.

Det är ett privilegium förstås, att få ha det så här.

Det är ett privilegium för att det är få ställen som har ett sådant klimat att man kan köpa färskt och lokalt året om, och som dessutom har en så stark kultur när det gäller ekologisk produktion. Det är ett privilegium för att det är dyrt att köpa mat på det här sättet, och alla har inte råd. Det är ett privilegium för att mat som lagas från grunden kräver kunskap och tid, och även det är resurser som är ojämnt fördelade.

De senaste dagarnas debatt om hästkött där man inte trodde att det skulle vara hästkött vittnar om långa kedjor där det är svårt att kontrollera maten i alla led. Där det händer saker på vägen, som kunden inte har en chans att kontrollera.

Det obehagliga i den historien är inte att man kan ha fått i sig häst. Det obehagliga är att man kan ha fått i sig en massa annat, som vi ännu inte fått reda på. Något är trasigt i systemet när de inte ens tycks veta vad som är i produkterna.

Självfallet måste det gå att lita på innehållsdeklarationer.

Men jag tänker också att det vore bra om vi kunde minska behovet av de där innehållsdeklarationerna. Om vi kunde äta mindre av det färdiga eller halvfärdiga och istället äta mer av sådant som knappast behöver innehållsdeklareras.

En morot är lite svårare att trixa med än vad färdiga köttbullar är.

Jag blir ledsen när jag tänker på hur vår matkultur har utvecklats. Halvfabrikat är inga undantag, de är normen. Det ska vara snabbt och enkelt, och det har jag full förståelse för, särskilt om båda föräldrarna slutar klockan fem och ska hämta på förskolan och handla på vägen hem. Klart man hellre steker upp färdiga köttbullar än ställer sig och rullar egna då. Men – hinner man inte rulla egna så kanske man ska äta något annat istället, något snabbt men ändå oprocessat?

Jag tror att vi verkligen måste jobba för att ändra på det här. För det handlar inte bara om att veta vad som är i maten. Det handlar också om att det som är i, som faktiskt deklareras, sällan är så himla vettigt.

Vi måste äta mera oprocessad, eller hel, mat. Sådan mat som inte kommer i färgglada förpackningar.

Sådan mat som man kan köpa direkt från bonden på marknaden, om man skulle ha tillgång till en sådan.

…om frysboxkulturen

Det första vi köpte när vi för en herrans massa år sen flyttade in i vår första egna lägenhet var en frysbox. Den bodde i vår klädkammare i några år och fick till slut flytta ut när vi renoverade köket och satte in två frysskåp. (För vilket lägenhetskök behöver inte två frysskåp?)

Jag gillar frysboxar. På riktigt.

Förra veckan köpte mina föräldrar en halv ko och två renar. För att fylla frysen, inför vintern. Och jag vill också. Jag vill också ha kött och fisk och bär och hembakt bröd så att jag skulle klara mig i flera månader om det behövdes. Och kakor, hemskt hemskt gärna vill jag att det ska finnas kakor, i den där frysen.

Det är den där frysboxkulturen som finns i glesbygden. Den där man plockar bär och fiskar och bakar bröd i bagarstugan, och där man alltid har kakor att bjuda på när man får besök. Att lägga upp förråd för vintern handlade förstås om överlevnad, en gång i tiden. Idag handlar det nog till stor del om bekvämlighet och ekonomisk rationalitet. Men allra mest tror jag att det handlar om den där känslan av att ha, att samla på sig. Tillfredsställelsen i att att stoppa i påsar och burkar och skriva älgfärs på vita etiketter, och så lägga allt i fack och på hyllor. Och det är ordning och reda, förutom längst ner i botten, och när man öppnar locket så är det ett välordnat överflöd man ser.

Och vem gillar inte ett välordnat överflöd?

Tiden gick och vi använde vår frys allt mindre. Vår tidshorisont krympte, vi planerade för några dagar framåt och mer behövdes inte. Mataffären femtio meter bort hade så stora frysboxar att vår egen tycktes ge upp inför konkurrensen. Stadens logik tog över och vi inbillade oss att det var enklare så.

Men det är inte enklare så. Och det är definitivt inte bättre.

För om man vill kunna äta mat som kommer från skogen, sjön eller gården några mil bort, snarare än från fabriken på andra sidan landet, eller jorden, då kan man behöva lägga upp förråd. Än så länge är det nämligen ganska besvärligt att hitta sån mat. Men det blir lite, lite lättare om man kan lagra den själv, snarare än att lita till mataffärens stora frysar. Den borde rymmas där, den där maten, om man bara makade på den frysta pizzan och den färdiga pyttipannan. Men den finns där alltför sällan.

Och då har moderniteten gått varvet runt och vi är tillbaka nästan där vi började. I jordkällare och frysboxar.

Kanske har det till och med att göra med överlevnad, återigen.