…om privilegier

Jag har funderat lite sedan jag lite småkäckt konstaterade att det varit väl många motgångar den senaste tiden.

För grejen är den att jag inte är särskilt orolig för att det inte kommer att ordna sig. Inte orolig alls, faktiskt, sedan det väl sjunkit in. Och det är ett privilegium att känna så.

Det ordnar sig liksom alltid. Det blir alltid bra. Det löser sig.

Alltid.

Det har ju gjort det tidigare, så varför skulle det inte göra det nu?

Det finns en oerhörd trygghet i att kunna falla tillbaka på positiva erfarenheter som man haft genom livet. Det handlar inte om att ha fått saker gratis (verkligen inte), det handlar om att gång på gång fått uppleva att saker går som man vill och att det arbete man lägger ner lönar sig. Att om man pluggar till ett prov så får man bra betyg, att om man söker jobb så blir man erbjuden det, att om man söker in på en utbildning så kommer man in. Och så vidare.

En del får den här sortens positiva erfarenheter från det att de föds. Dem går det ofta väldigt bra för. Andra möter motgångar redan från början. Dem går det ofta inte lika bra för.

Det barn som fått lära sig att uttrycka sig med språket kan lättare få sin vilja igenom i många sammanhang. Det barn som lärt sig läsa före resten av klassen får uppleva känslan av att ligga steget före, av att kunna mer och klara mer. Det barn som får tillgång till sådant som kostar mycket pengar – hockeyutrustning, ridläger och märkesjackor – får lära sig att allt detta finns inom deras räckhåll.

Beroende på var vi börjar i livet så har vi olika förutsättningar och vi får kämpa olika hårt. Klass, kön, ras*, sexualitet, funktionalitet och så vidare spelar stor roll. Den som väljs bort, diskrimineras eller förbigås samlar på sig erfarenheter av att väljas bort, diskrimineras och förbigås. Den som lyfts fram, väljs eller bekräftas samlar på sig erfarenheter av att lyftas fram, väljas och bekräftas.

Livet sätter spår hos individen, och livet formas till ganska stor del av de strukturer som ordnar oss i olika kategorier och ger dessa kategorier mening.

Det betyder inte att vi är marionetter som inte kan göra annat än följa den väg som vi leds in på från början. Men det betyder att skorna som vi går i skiljer sig åt, att våra ben är olika starka, och att gärdsgårdarna som avgränsar vägarna från varandra är olika höga.

 

* Jag använder så klart ras som sociologiskt begrepp, inte biologiskt. Om nu någon trodde något annat.