…om att fly från friheten

Det är en lyx att få vara hemma med en liten bebis som fortfarande mest sover, det är det. Många timmar som man kan göra lite vad man vill. Ta det lugnt hemma eller åka på någon utflykt eller träffa kompisar. Sånt som man – när man jobbar – önskar att man kunde få mer av i livet.

Tid.

Fri tid.

Men jag är inte så bra på det där med fritid. Jag dras ner i det där lugna, fastnar i det, och sen så blir det ingenting alls. Och så går tiden och ingenting blir egentligen gjort och den där tiden känns inte alls så fri som den borde göra. Som den skulle kunna göra.

För att den fria tiden ska kännas fri kanske man måste sätta den i relation till något, något lite mindre fritt.

Och jag vill ju njuta av den här tiden, så länge jag har den. Jag vill ju att den ska kännas fri, och inte bara som en väntan på det man ska göra sen.

Så nu har jag styrt upp mig själv. Gjort ett schema, en lista.

Så klart. Alltid en lista.

För med en lista blir jag lite bättre, lite snabbare, lite nöjdare med mig själv. Fastän jag egentligen är lite mindre fri.

När vi var små var det vi barn som brukade plocka undan efter middagen på lördagarna. Och då gav vi oss själva en tid – tio minuter på ugnsklockan – och inom den tiden skulle allt vara klart. Alla bänkar skulle vara avtorkade, diskmaskinen startad, kastruller och stekpannor diskade, spishällen putsad och diskhon rengjord. Vi hann alltid precis, och det gick bara om vi var väl koordinerade och gjorde allt i exakt rätt ordning.

Och då blev det roligt.

Och jag tror att jag behöver ramar i livet. Något som avgränsar mig så att jag inte flyter ut, rinner iväg. En sorts ugnsklocka, som tvingar mig att skynda mig lite.

Så att jag sen kan sätta mig i soffan och ta det lugnt. Med en kopp kaffe. Med en liten bebis. Med en tidning eller en bok eller ett tv-program.

Så att det lugna blir fri tid. Och inte bara tid som går.