…om problemen med förskolan

Läste ni Hakelius ganska uppmärksammade krönika förra veckan där han liknar förskolor med fängelser? Om inte så var poängen ungefär den här: han hade sett ett led förskolebarn på väg till en park. Barnen var vilda och lärarna skrek och svor åt dem. Det såg ut som fångar på led, och de skulle säkert bli kriminella också med den behandlingen (skrev han). Sen såg han en dagmamma med en grupp ytterst välskötta små barn som ‘konverserade stillsamt’ medan hon i lugn och ro handlade bröd. Slutsats: sätt inte barnen på anstalt. Anförtro dem ‘åt en person du litar på’. (Huruvida personer som inte äter bröd inte är att lita på framgår tyvärr inte av krönikan.)

Den krönikan var förstås tillspetsad på ett ganska obehagligt vis. Och om syftet var att kritisera hur förskolorna generellt fungerar så misslyckades han definitivt eftersom lärarna pekas ut på ett sätt som snarast förflyttar uppmärksamheten från strukturell nivå till den om ‘personlig lämplighet’. Det finns många problem som är värda att uppmärksamma när det gäller förskolorna, men Hakelius uppehåller sig på individnivå, både vad gäller personalens agerande och de föräldrar som ‘sätter sina barn på anstalt’, och på så sätt så förblir inlägget en missriktad provokation snarare än en fruktbar kritik av strukturella problem.

En annan text som cirkulerat de senaste dagarna är en debattartikel som några förskollärare i Blekinge skrivit. Med den insikt som de har i verksamheten så borde de ju kunna säga något intressant, kan man tycka. Men – de gör precis som Hakelius och fastnar på individnivån. Problemet med förskolan, konstaterar de, är att föräldrar som inte vill vara med sina barn sätter sina barn där i alltför stor utsträckning. Det är deras fel att barngrupperna är så stora. Om folk inte satte sina barn i förskola så skulle det inte vara så många barn där! Och, ja, det är ju sant, det är det. Om ingen satte barnen i förskola skulle det inte vara några barn där alls faktiskt. Då skulle vi kunna lägga ner förskolorna helt och hållet, så var problemen lösta. Den grupp som de lyfter fram lite extra i artikeln är de arbetslösa. De behöver egentligen inte ha sina barn där så mycket som de har eftersom de ändå knappast söker jobb under tiden, tycker de anonyma förskollärarna. Eftersom de arbetslösa tydligen inte vill vara med sina barn så förstör de för alla vi andra som skulle vilja ha mindre barngrupper. Och får de jobb så kommer de säkert att jobba heltid också (de jävlarna).

Förlåt, jag raljerar lite. Men de skriver faktiskt det här, på riktigt.

Jag säger inte att det inte kan ha skett en förskjutning i samhället där ‘egen tid’ och självförverkligande betonas allt mer. Det är mycket möjligt att det har (men det innebär i så fall inte nödvändigtvis att detta inverkar på föräldrarnas agerande, ska påpekas). Men en sådan utveckling är inte något som förskollärarna bakom artikeln belägger eller diskuterar närmare, tyvärr. Det är synd, för det hade kunnat vara riktigt intressant. Inte heller säger de något om hur till exempel förändringar på arbetsmarknaden kan inverka på de behov av förskoleverksamhet som familjer har idag, hur den psykiska ohälsans utbredning kan ha ökat familjers behov av hjälp med sina barn, eller hur svårigheten att få en förskoleplats överhuvudtaget tycks innebära att föräldrar känner sig tvungna att försöka få in sina ettåringar redan till skolstarten i augusti, eftersom de mest troligt annars måste vänta ett helt år innan de kan få en plats då ganska få platser blir lediga under läsårets gång (som DN skrev om i helgen). För att inte tala om den politiska nivån, där besluten om resurser faktiskt tas.

De svenska förskolorna tycks, för att generalisera, ha en hel del problem. Vore det inte intressantare att faktiskt diskutera dem, istället för att bara skylla dem på olämpliga pedagoger eller lata föräldrar?

…om små bebisar på dagis

Harry har ju börjat på dagis, som ni vet.

Han är snart nio månader nu och det går finfint. Det är ett litet familjedrivet dagis med barn mellan noll och fem år. De tar in barn från tre månader, men just nu är Harry yngst.  Jag tror de är tolv barn totalt, men de är inte så många varje dag, så det är ändå hyfsat litet. Det är två personer som jobbar där, och så brukar föreståndarens man och äldre barn vara där på eftermiddagarna och hjälpa till (de bor i en del av huset). De brukar oftast dela upp barnen så att de stora till exempel pysslar eller ‘har skola’ medan de små är ute, eller så är de stora ute medan de små är inne och leker själva. Vi skickar med mat (puréer, frukt, pumpad mjölk) och så brukar jag åka dit mitt på dagen och amma honom.

Jag trodde väl aldrig att det skulle bli något problem med Harry, han trivs liksom med det mesta, men lite konstigt kändes det ändå att han skulle börja när han var så pass liten. Jag började i och för sig på dagis när jag var nio månader, men nuförtiden går inte det i Sverige, nu måste man vara minst ett år.

De kommer båda att gå på förskola när vi flyttar till Sverige också och det känns skönt att ha det fixat. Samtidigt känns det obehagligt, lite på samma vis som när barnen skulle börja här, men med några ytterligare lager. Det låter lite konstigt, men jag tycker faktiskt att det känns jobbigare att han ska gå i svensk förskola som ettåring, än jag tycker att det känns att han går på dagis här nu, när han inte ens är nio månader.

Det är nog mest det att vi inte kunnat åka dit och titta i förväg, prata med personalen och se att allt ser bra ut. Det skulle vi ju egentligen velat göra innan vi tackar ja till en plats.

Men sen så jämför vi så klart inte amerikanska dagis och förskolor generellt med de svenska. Snarare jämför vi vårt lilla dagis med en slags generaliserad schablonbild av de svenska förskolorna, och det är klart att det inte blir helt rättvist.

Åtminstone hoppas jag det. För den schablonbilden är inte så särskilt positiv. Men visst måste den väl vara överdriven? Inte är de svenska förskolorna att likna vid kontrollerande institutioner som fängelser, väl?

…om kulturskillnader

Ikväll har jag varit på bokklubb. Jag ska skriva om boken senare (när jag läst ut den, ehm…), men först två noteringar om kulturen här som jag inte riktigt kan vänja mig vid.

1. Vi pratade om fundraisers som de andra gjort med deras barns förskolor. En av skolorna hade haft auktion och samlat ihop en dryg miljon kronor den kvällen. Vissa familjer hade donerat 160 000 kronor bara sådär (till instrument eller vad det nu var), och andra hade betalat 50 000 för barnens ‘konstverk’ som de gjort. Och nog för att jag älskar Fabians små pyssel som han kommer hem med. Vi sätter stolt upp dem på väggen och så vidare, men inte vet jag om jag skulle vilja betala pengar för dem? Och då kostar ändå förskolan upp till hundra tusen per år, så det är liksom inte så att det är gratis till att börja med. Alltså, jag fattar att systemet är annorlunda och detta är inte på något sätt familjer som har dåligt med pengar eller så, men ändå. Ändå. Jag får lite svårt att andas.

2. De andra försäkrade sig om att jag inte skulle gå hem. Och det skulle jag ju inte för jag tog bilen (eftersom jag är lite rädd för spökena som bor i skogen som jag annars hade behövt passera) men liksom – jag bor fem minuters promenad från där vi var. Och jag hade druckit lite vin. Inte så att jag var över gränsen förstås, men i Sverige hade jag nog fått lämna bilen. Så i min värld skulle kommentaren snarast ha varit ‘du ska väl inte köra?’ och inte ‘du ska väl inte gå?’.

…om dagis, förskola och språkets makt

När jag var liten gick jag på dagis. Man sa så då. Nu heter det förskola. Och i vissa kretsar verkar det vara lika illa att säga dagis som att kalla chokladbollar för… ja, ni vet.

Det är viktigt med språk, för språk och tänkande hör ihop. Vad som är möjligt att säga i ett visst sammanhang har både en normativ och en språklig dimension, och mellan dessa finns det ett samband. Genom att studera hur språket utvecklas så kan man också förstå en del om hur samhället utvecklas. Att exempelvis hen nu börjat användas allt mer kan man se som ett tecken för att jämställdhet ses som viktigt, och stridbart, i samhället. Med samma logik kan man förstås medvetet försöka introducera ord eller sätt att prata för att flytta gränser, påverka samhället i en viss riktning. Som hen, återigen.

Och det där med dagis och förskola är ett annat bra exempel. Att använda ordet förskola signalerar tydligare att det handlar om en pedagogisk verksamhet och att personalen är utbildade pedagoger. Poängen är alltså till stor del att höja statusen på verksamheten och yrket.

Och det är lätt att tänka att det nog inte spelar någon roll, att så länge man inte själv tycker att det handlar om förvaring av barn utan några pedagogiska inslag, så kan man fortsätta prata om dagis. Men vi signalerar olika saker med de ord som vi använder. Och genom att prata om förskola så signalerar vi att det pedagogiska kommer i främsta rummet. Genom att prata om dagis så gör vi inte det. Oavsett vad vi själva tänker.

Men. Grejen är att Fabian går på dagis. På riktigt. Och nu blir det lite besvärligt.

För han går på ett daycare. Medan en del av hans lekkompisar går på preschool – förskola. Och det är väl ungefär samma sak, men skillnaden är liksom i Sverige just det uttalade pedagogiska program som förskolorna har. Och så priset, förstås.

Och det är noga med terminologin. För förskolorna anses lite finare, och att kalla sitt dagis för förskola är lite som att prata om våningen när man bor i en tvåa i ett tegelhus byggt 1967. Som att man vill verka lite förmer, men inte riktigt lever upp till det. Så det gör man ju inte.

Men när jag pratar svenska vill jag bita mig i tungan varje gång jag säger dagis. Fast jag kan ju inte säga förskola, heller. Jag har funderat på att bara säga daycare. Fabian går på ett daycare. Men då blir det så utlandssvenskklyschigt att jag får ont i huvudet. Jag är ju ingen hollywoodfru, precis.

I väntan på något bättre förslag så biter jag mig i tungan, lite till.