…om dagis och kärleken

Jag tycker om Fabians dagis av en massa anledningar. Att de har ett äppelträd där de plockar äpplen till barnen hela hösten. Att de serverar quesadillas, korv och bönor till frukost. Och att de lär honom att prata både spanska och engelska.

Men när jag lämnar på morgonen så tycker jag allra, allra mest om att personalen har lärt honom att säga I love you mommy! när jag går.

Och de har frågat fem gånger om vi ville reservera en plats till Harry, men det ville vi ju inte. För han är så liten och Såna Som Vi är minsann hemma med barnen tills de är ett och ett halvt. Förutom att Vi råkade vara Jag, eftersom vi bor där vi bor, och det visade sig att Såna Som Jag inte alls är hemma med barnen tills de är ett och ett halvt. Minsann.

Och så var det för sent, för det är ett litet dagis och de kan bara ha två barn under 18 månader. Och det hade de ju redan.

Men sedan två-tre omständigheter senare så fick vi idag en plats i alla fall. Det var nästan lite för lägligt att en förälder skulle få ett nytt jobb och säga upp sin plats just nu. Som magi, fastän jag inte kan bestämma mig för om det var den goda eller den onda sorten. Men det kanske visar sig?

Nu blir det dagis i alla fall, och han är inte ens sex månader.

Och han känns plötsligt så stor. Dagisbarn. Som äter lunch och mellis med andra barn och sitter i ring och sjunger Itsy bitsy spider och gör små pyssel av toarullar och piprensare och torkade makaroner som målas gröna.

Och så känns han plötsligt så liten. Så väldigt, väldigt liten. Han kan ju inte sitta i någon ring. Han kan inte sitta alls. Och inte sjunga. Och dagispyssel är ju bara att glömma. Möjligtvis kommer han att försöka äta upp de andra barnens pyssel och då blir de kanske arga på honom och det vill jag inte att de ska bli.

Och jag blir alldeles kall och måste andas djupt och tänka på hur mycket jag tycker om det där stället där han ska få vara. Hur bra personalen är förutom att de ger barnen kakor, och hur fint det är att de äldre barnen i familjen leker med dem som om de vore småsyskon när de kommer hem från skolan.

Och att han också kommer att få lära sig att säga I love you mommy, när jag går.

…om föräldraskap och föräldraledighet

Idag ska vi kontakta några nannies för att se vad det finns för möjligheter till barnpassning. Löser det sig så börjar jag nog jobba lite igen lagom till att Harry blir sex månader. Trots att jobb och barnpassning går nästan på ett ut ekonomiskt.

Jag vet – det låter helt bisarrt. Om man inte jobbar för inkomstens skull, varför kan man inte vara hemma med barnet istället?

I Sverige finns en stark norm som säger att man mamman ska vilja vara hemma med barnet så länge som möjligt. Sakargument som lyfts fram har ofta med amning och anknytning att göra, men det finns samtidigt ett lager som inte grundar sig i argumentation utan har mer med att det ‘känns fel’ att göra.

(Som i den här tråden som jag råkade sitta uppe och läsa till klockan ett en natt.)

Och faktiskt – de flesta mammor som jag känner här och som jobbar heltid, de ammar. Före och efter jobbet, på helgerna, på natten, och ibland kan den som passar barnet också ta med det till jobbet för att de ska kunna amma. Däremellan får barnen bröstmjölk på flaska, och mammorna pumpar på jobbet. Det är lite besvärligt förstås, men med bra rutiner så går det.

Anknytningsargumentet är lite knepigare, särskilt som det är en psykologisk inriktning som är ganska omtvistad i olika sammanhang. Men om vi håller oss till själva argumentationen så är det intressant att vikten av ‘anknytning’ under det första året lyfts fram på olika sätt beroende på vad situationen är. Är det mamman som inte vill vara hemma med barnet det första året, då blir det ett problem. Skadligt. Förkastligt. Om det är pappan* beklagas det ofta. Trist, liksom. Men de där exemplen om hur barn växer upp till missbrukande kriminella som aldrig kommer att kunna ha en varaktig relation med någon annan, de brukar inte plockas fram lika ofta. Vill pappan vara hemma men ‘måste jobba’, då är det sällan som det framställs som särskilt problematiskt (annat än att det är synd för honom själv). Är det så att det handlar om att mamman inte har möjlighet att vara hemma med barnet – om hon är sjuk till exempel (‘måste jobba’ accepteras inte när det gäller mamman) – då gör det heller inte lika mycket, tycks det.

Anknytningsteorin som argument är därför synnerligen impregnerad med föräldraskapsnormer. Det handlar inte bara om vad som ses som bra och vad som ses som problematiskt för barnet (detta kan man förstås diskutera) – utan den vikt som tillskrivs synsättet tycks tvärtom variera beroende på hur väl föräldern i övrigt lyckas passera som en ‘bra’ förälder. Det är ungefär som med alkohol under de första graviditetsveckorna – om du medvetet dricker alkohol då så är du en barnmisshandlare som villigt riskerar ditt barns välmående, men om du inte visste om att du var gravid, då gör det inte så himla mycket.

Jag säger inte att argumenten kring amning och anknytning inte har sina poänger. Det är klart att de har. Men jag tror att i de flesta fall så är föräldraskapsnormen viktigare än själva sakargumenten när man pratar om vem som ska sköta om barnet om dagarna. Logiken blir då att om man inte vill vara föräldraledig så vill man inte bli förälder, och då borde man heller inte bli det. Föräldraledighet och föräldraskap moderskap har kommit att bli oerhört tätt sammanlänkat i Sverige. Den som bryter upp den kopplingen riskerar därmed att få sitt föräldraskap moderskap ifrågasatt.

* Förlåt för heteronormativiteten. Det förenklar diskussionen, och jag vet heller inte så mycket om hur förväntningarna på föräldraskap och föräldraledighet ser ut när föräldrarna har samma kön. Om ni har erfarenhet av det, så berätta gärna!

…om att lära av lejonen

Idag hörde jag för första gången ett lejon ryta.

Det var mäktigt.

Sen tittade vi på kondorer och Fabian ropade mamma titta flamingos, och så tiggde han till sig mandariner och kex av främlingar. Please, säger han uppfordrande, och då ser de alltid lite imponerade ut och sen får han precis det han vill ha.

Så det har väl varit bra.

Men oj vad jag har fått springa. Han rymmer ju. Mitt i amningen. Och springer iväg nerför trappan till gorillorna just som Lillebror skriker som mest i vagnen. Och ramlar nästan i dammen med karpar. En kvinna bredvid höll i honom i tröjan, så det gick bra. Men hon såg sur ut. Han såg glad ut, däremot.

Att på egen hand åka till djurparken med två barn är väl inte den mest avslappnande sysselsättning man kan ha. Särskilt inte när det är röd dag och halva stan är där.

Men nu vet jag i alla fall hur man ryter.

…om att andas, och att andas i takt

Efter en dag då jag liksom söndermanglats av barnskrik, missnöje och trots från både höger och vänster – då jag somnat i soffan redan vid halv åtta och inte lyckas öppna ögonen förrän A stoppar in en sked med Ben&Jerry’s Phish food i min mun dryga två timmar senare – då jag burit och vyssjat och sjungit o aj aj aj aj buff och blåst på barnknän och torkat upp spilld yoghurt och trampat på legobitar och läst Curious George visits a toy store sju gånger i rad och andats forcerat och lyssnat på julmusik bara för överlevnadens skull. En dag då jag möter A i dörren med ett varför skaffar man barn egentligen kvart över fem.

Efter en sån dag så läser jag den här nyhetsartikeln och känner saker som jag aldrig känt förut.

Ilska skulle jag alltid ha känt; lite lagom upprördhet och hopplöshet sådär. Så där kan man väl inte göra. Ni vet.

Men nu griper det tag i mig, och jag gråter, och vill springa in och lägga mig i spjälsängen i mörkret så jag får vara nära nära. Så jag får andas i takt och hålla fast mjukt men ändå hårt. Jättehårt. Det gör ont i bröstet och i magen och utomhus är det alldeles svart och hotfullt. Och jag tänker på andra barn som är ensamma och utlämnade och just tappat den lilla trygghet de kämpat till sig. Som ligger utmattade i mörkret med ont i bröstet och vill andas i takt med någon som inte är där längre.

Och det var den sista skeden Phish food, dessutom.

…om hjälpsamhet

Tisdagar är båda-barnen-dagar.

Det skulle kunna vara stressigt, kan man föreställa sig. Men som tur är så är Den Vilde väldigt duktig på att hjälpa till.

Han kan själv han. Herregud, ungen kan säga ‘nej’ och ‘inte’ och ‘Fabian kan’ på tre olika språk. Så han tar ansvar där hemma, det kan man konstatera. Ser till att saker blir gjorda. Att det går rätt till.

Jodå.

Hejarop och spring mamma, spring fort! på promenaden till lekparken på förmiddagen. Väl där kom han fram till att det vore bra om jag drog ner på kaffet, och tog saken i egna händer. Sen kom vi hem och han tog generöst hand om lunchdisken. Vilket innebär att köket liksom automatiskt blir avsköljt, så det var ju bra att få gjort också. Och så klättrade han upp på bänken och försåg sig med eftermiddagsfika. Skönt att slippa tänka på det. Och när det sen var dags för dagens boxpass hjälpte han förstås till med coachningen där också.

Han är alltså personlig tränare, hushållerska och nanny till sig själv, på en och samma gång. Kanske skulle han kunna vara barnvakt om vi vill gå ut och äta middag någon kväll?

…om att röra sig fritt

Igår var jag på konsert. Det var första gången på två månader som jag åkte iväg utan att ha en liten bebis på armen.

Och det var så himla skönt.

Vi har ändå hållit igång rätt bra sedan Harry föddes, tycker jag. Utflykter åt alla möjliga håll har det blivit. Och vi har provat vin och hängt på stranden och varit på restauranger och åkt på roadtrips och varit bortbjudna på middagar och bott på hotell och haft fest och varit på djurparken. Och det har ju gått bra, för det mesta.

Men känslan av att kunna åka iväg på egen hand, att röra sig lite mer fritt, den har jag saknat. Det inser jag nu.

…om att klappa hajar

Ibland tänker jag att jag skulle vilja hemskola mina barn.

(Som om jag skulle ha tålamod för det.)

Och när jag tänker så, då tänker jag att vi skulle göra många studiebesök på museer och andra ställen. Utforska, samtala med människor som vet en massa spännande saker, uppleva.

Som idag.

Vi tittade på maneter och fiskar och kände på sjöstjärnor och klappade en haj. En liten en, men ändå. Och jag lärde mig att vithajar kan döda människor, men de jagar inte människor. Förutom på film då. Det finns andra hajar som beter sig som Hajen-hajarna, men de är inte lika fotogeniska, så de fick inte vara med i filmen.

Och, viktigast av allt, de gillar inte kallt vatten. Här är det kallt vatten. Det känns bra.

…om födelsedagsönskningar

Jag fyller år på torsdag.

Och man kan tycka att med två småbarn så borde ens egen födelsedag bli lite mindre viktig. Att barnens liksom tar över.

Ja, jag vet inte vem som hittade på det. Inte var det jag i alla fall.

Födelsedagar ska vara frukost på säng och paket i vackra papper och blommor och familj och tårta i regelbundna intervaller över hela dagen. Födelsedagar är viktiga saker. Inget man skojar om och definitivt inget som upphör bara för att man får barn.

Jag fick min present redan i somras, så att jag skulle kunna baka redan då. Många surdegsbröd blev det, och goda. Så ja, jag vet att jag inte kommer att få några paket på min födelsedag. Icke desto mindre önskar jag mig:

  1. Sovmorgon
  2. Att hela familjen väcker mig med sång och tårta.
  3. God frukost, god lunch, god middag, vin, cocktail, efterrätt. Jag vill inte känna mig hungrig en endaste minut. Inte för att jag brukar göra det. Men ändå.
  4. Glada barn.
  5. Vackert väder.

Jag känner mig väldigt vuxen, med en sån önskelista. (Som trettio, minst.) Glada barn och vackert väder brukade alltid min pappa önska sig när vi var små. Eller ja, det gör han nog fortfarande om jag tänker efter.

Men nästa år lägger jag nog till lite onödigheter på listan. Bara några. Så himla vuxen är jag faktiskt inte.